Söndagens korta evangelietext är utomordentligt komprimerad och innehållsrik. Vi får här se, båda hur Gud på ett rätt sätt, och hur vi människor på ett felaktigt sätt, bedömer det som hör Gud till.
Bakgrunden för söndagens evangelietext är Petri bekännelse som å lärjungarnas vägnar visade att de hade förstått vem Jesus var, nämligen ”Messias, den levande Gudens Son”. Detta var en Salig bekännelse, en bekännelse som Jesus förklarar att människor inte kan ta av sig själv, utan den måste ha blivit given av Gud. Ty så är det med tron och det som hör Guds rike till.
”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” (1 Kor 2:14)
Ja, nu hade alltså Petrus genom sin bekännelse bekänt att Jesus är den som hela Gamla Testamentets uppfyllelse och hela Israels hopp vilar på. Och den som läser denna text för första gången, riskerar att få den uppfattningen att med en sådan fast kristen tro och bekännelse som lärjungarna nu visade, så måste det väl bli annorlunda med ”Klippan” och de andra. Nu är det väl slut på deras felsteg och missförstånd, och vi går en segrande väg till Jerusalem? Men inte.
För sen börjar vår text, och det står att från den tiden började Jesus uppenbara vad hans Messias-gärning innebar – alltså frälsningens hemlighet – för lärjungarna. Nu skulle grunden för vår frälsning läggas, den som skänks oss genom nådemedlen, Ordet och Sakramenten. Nu börjar Jesus uppenbara hur han skulle vinna denna för alla människor. Och då förklarar han att om denna frälsning skulle kunna vara av nåd, och gälla för alla som genom synden är döda, så måste Jesus, efter att ha lidit mycket, dö och uppstå på den tredje dagen. Ja, detta är Guds eget rådslut från evighet.
Det enda sättet som vi människor kunde få leva, var att någon annan tog på sig vår synds lön som är döden. Och eftersom enbart Jesus är Den Levande, som likt Fadern har liv i sig själv, så var det också nödvändigt att just han skulle drabbas av vår död. Hur detta skulle ske förklarade han nu för lärjungarna.
Men ack, lika hög och härlig som Petri bekännelse hade varit, lika låg och mörk är hans tillrättavisning av Jesus. För detta tillrättavisande av Jesus visar oss djupet av människans problem. Hon tänker inte Guds tankar.
Petri kärlek till sin Herre var stor, och det värsta han kunde tänka sig var därför att han skulle förlora sin allra käraste Herre och mästare. Det var denna kärlek som drev honom att så kraftfullt protestera mot detta som han inte kunde förstå var enligt Guds vilja. Detta får inte ske, Gud förbjude det! Ja, så tänkte Petrus, och detta visar hur fel våra mänskliga så kallade ”goda” intentioner och försök kan vara. Även som pånyttfödd kristen, finns köttet med. Därför kunde Jesus båda kalla Petrus för ”klippan” och ”satan.”
Anledningen till att Jesus började uppenbara vad hans sista vandring mot Jerusalem innebar, som vi nu i Fastetiden och särskilt under Passionstiden fokuserar på, var för att lärjungarna skulle förstå just vilken Messias Jesus är. För han är inte en sådan Messias som vi av naturen önskar oss.
Vi människor är av naturen upptagna med det som är stort och härligt. Vi söker tecken, kraftgärningar och rikedom. Vi söker att undvika motgång och smärta. Kort sagt söker vi just det som djävulen frestade Herren med i öknen. Nämligen, ”alla riken i världen och deras härlighet” (Matt 4:8). Detta trodde många judar att Messias skulle komma till Israel med. Och med sådana mänskliga ögon ser Jesu verkliga Messiasgärning ut som förlust och motgång.
När Jesu namn förkunnas som frälsning för syndare, och vi får veta att detta namn tillhör en som efter att ha levt ett liv med motgång och motstånd, led döden på ett kors, och att han erbjuder oss del i hans lidande med löftet om att vi på samma sätt kommer att bli förkastat i världen, då vänder vi oss bort.
Då kommer så lätt Petri tankar till ytan: åh, om vi bara kunde uppleva härlighet i stället för kors! Och då måste Jesus, som han även gjorde under frestelsen i öknen, säga: ”Gå bort ifrån mig, Satan! För dessa tankar är inte Guds tankar utan människotankar.” (Matt 16:23)
På samma sätt som Jesus genom sin tillrättavisning av Petrus hjälper honom att tänka Guds tankar, så behöver Anden upplysa för alla våra hjärtan just vad Guds vilja är. Bara då den helige Ande genom Ordets ljus visar oss att denna människa, som dog en ärelös död och som blev en förbannelse inför människor, gjorde detta för vår skuld. Det var för oss som han lade bort sin härlighet och sin yttre gestalt. Det var för oss som han förnedrade sig och kom som människa. Det var för oss, som han led smälek och förföljelse, och korsets smärta, ”genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda”. Ja, det var för att betala lösen för våra själar, som Israels Klippa (1 Mos 49:24) i vårt ställe, drack vredens bägare till sista droppe.
Anden behöver även fästa våra hjärtan vid det som var dolt för lärjungarna tills Jesus efter sin död åter visade sig för dem. Nämligen att det även var nödvändigt att han på tredje dagen skulle uppväckas från de döda. För detta är beviset på vår räddning. Detta är beviset på att vi som likt Petrus har fått inse att Jesus är Messias, den Levande Gudens son, vi kan likt honom och genom honom vänta oss en uppståndelse till evigt liv. För än i dag är det bara genom att inse vilken förbannelse synden för med sig, att man också kan förstå just hur nödvändigt det var att Jesus behövde genomgå allt detta för oss.
Genom sitt lidande och död sprängde Jesus djävulens, dödens och helvetets bojor och satte oss människor fri från satans tyranni. Han gav oss del med honom genom tron. Ty:
”Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom 4:24-25)
Detta är Guds tankar. Salig den som likt Petrus får bli hjälpt av Herren till att verkligen SE detta som även blev centrum i Petri egen förkunnelse efter uppståndelsen.
Ära vare Fadern, Sonen och Den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen! (Sv.ps. 138)
Sveinung Eriksen