”Du möts av nyheter om värmerekord, extremväder och utsläppsökningar. Du vet att tiden att hinna agera är extremt knapp. Det är inte konstigt om du känner klimatångest. Klimatet är vår tids ödesfråga och enligt SOM-institutet är klimatförändringarna den fråga som oroar svenskarna mest. Men oron kan lindras och vändas till något konstruktivt.”

Så lyder ingressen till Naturskyddsföreningens fem tips för att lindra klimatångesten. Enligt undersökningar känner nästan varannan svensk en oro för klimatet. Unga kvinnor är de som oroar sig mest och äldre män minst. Frågan är då hur vi som kristna ska förhålla oss till detta. Har vi skäl att oroa oss och känna klimatångest?

Förvaltarskap

Människan är satt att förvalta Guds skapelse på ett sådant sätt att liv främjas. Allt det goda som jorden rymmer med djur, insekter, växter och naturtillgångar ska människan alltså förvalta på ett klokt och hållbart sätt. Att hela skapelsen drabbats av syndafallets konsekvenser och går mot sin undergång är uppenbart men det fråntar inte människan sin höga kallelse att vara skapelsens krona och hennes stora uppgift att förvalta den jord vi fått.

Vad ska vi då säga om rapporter som berättar att vi redan i augusti kommer att ha förbrukat de resurser som jorden producerar under ett år, att det varje dag dör ut någon djurart, att haven sakta men säkert fylls med plastpartiklar, att det minskade antalet insekter riskerar att leda till att hela ekosystemet kollapsar och att växter mister sina pollinerare vilket i längden kan leda till matbrist. Global uppvärmning, stigande havsnivåer och extremväder kan öka risken för pandemier och stora flyktingskaror.

Vi kan i alla fall konstatera att det inte är märkligt att skapelsen samfällt suckar och våndas som Paulus skriver i Romarbrevet; men Paulus fortsätter och säger att vi som fått Anden också gör det medan vi ”väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (Rom 8).

En eskatologisk apokalyps

När Paulus skriver om det vi väntar på så handlar det om den kommande härligheten som följer alla kristtrogna efter Herrens återkomst. Alltså det som sker i den yttersta tiden (eskatos) för både mänskligheten och jorden. Det är också detta som Johannes skriver om i uppenbarelseboken (apokalypsen) och där skriver han i inledningen att tiden är nära.

Klimatfrågan såsom den nu lyft fram i massmedia liknar på många sätt en eskatologisk apokalyps, alltså en uppenbarelse eller en upptäckt av hur svårt vi människor skadat och skadar vår natur och den handlar slutligen om människans och jordens sista tid om inte något radikalt görs omedelbart. Det har också framträtt något som liknar klimatprofeter, exempelvis Greta Thunberg. Hennes skolstrejk påminner lite om profeten Hesekiel som genom olika aktioner både drog blickarna till sig och förmedlade budskapet. En stor skillnad är dock att Gretas aktion lett till att tusentals ungdomar i många länder följer i hennes spår och makthavare och kändisar prisar hennes initiativ. Gretas maning att besinna sig medan det ännu finns tid har alltså fått långt större gehör än vad profeten Hesekiels maningar fick.

Religiös dimension på klimatet

Kunskapen verkar alltså ha blivit uppenbarad och tiden är kort. Om människan inte väljer en annan väg så slutar det illa. Klimathotet har, som många redan noterat, fått något religiöst över sig.

Svenska kyrkans biskopar såg 2014 att det fanns behov av att yttra sig i frågan genom att skriva ”Ett biskopsbrev om klimatet”. I detta biskopsbrev lägger biskoparna andliga dimensioner på klimatet. De skriver bland annat:

”Jag har del i världens bortvändhet från Gud heter det i en av syndabekännelserna som vi använder i Svenska kyrkan. Den formuleringen fungerar väl i samband med klimatfrågan. Den bejakar det individuella ansvaret utan att förneka kollektivets roll och den tar den kollektiva dimensionen på allvar utan att omyndigförklara individen. Synd kan beskrivas som att missa målet med livet eller som brustna relationer till Gud och skapelsen. Båda uttrycken är relevanta också i klimatfrågan. Vi missar målet att minska skadlig påverkan, vi skadar relationen till Gud, vår nästa och naturen och vi bidrar till en orättvis fördelning. Då behövs en omvändelse, en omorientering.”

Biskoparna fortsätter sedan att betona att skuldkänslor kan vara något bra eftersom ”Skuld som inte synliggörs och lyfts av oss tynger och riskerar att leda till vanmakt och sänkt självaktning.” De konstaterar också att skuldkänslor inte är en bra drivkraft till förändring utan att drivkraften kommer efter att vi fått förlåtelse och sedan vill göra något åt saken. De beskriver också tron som bärare av hoppet och säger: ”Därför kan hoppet frimodigt och trotsigt utmana samtiden i tron på att en annan värld är möjlig här och nu.” 

Klimatskulden ska alltså enligt dem bekännas som synd, omvändelse är nödvändigt och det finns förlåtelse och hopp om en annan bättre värld här och nu. Det som Guds ord mycket konkret nämner som synd talas det, tyvärr, allt mer sällan om i våra kyrkor. Istället talas det alltmer om samhälleliga frågor såsom resursfördelning, jämställdhet och inte minst klimatet som de synder vi nu ska rannsaka oss själva inför.

Sådana frågor berör naturligtvis också oss kristna men likväl bör vi vara vaksamma så att detta in leder till att vi börjar dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen (Rom 1:25).

En av alla apokalypser

Genom tiderna har mängder av undergångstankar kommit och gått. På mindre än 75 år har olika malthusianska inriktningar varnat för diverse konsekvenser som en ökad världsbefolkning skulle innebära. Till en början handlade det främst om den matbrist som inom kort skulle komma eftersom man menade att jorden inte skulle kunna producera mer mat. Vatten skulle också bli en brist liksom energi. Dessa brister på resurser skulle i sin tur medföra ökad klimatbelastning, hunger och i förlängningen död. Dessa tankar återaktualiseras med jämna mellanrum med små modifikationer.  

Det har också talats om Peak Oil (oljeproduktionstoppen), när maximala oljeproduktionen är uppnådd, och konkurrensen om oljan ökar alltmer. Peak oil menar vissa redan har inträffat medan de flesta stater tror att det är först runt 2030. Konsekvenserna av bristande tillgång på olja tros bland annat bli ökat antal konflikter och krig med allt vad det skulle innebära. 

Ytterligare ett hot tycks nu vara i antågande och det är Peak Fosfor. Fosfor som är ett billigt och effektivt i konstgödsel spås också ta slut inom en inte alltför avlägsen framtid. Långt innan det tar slut räknar forskare med ökade diplomatiska spänningar och möjliga konflikter eftersom bland annat Europa redan nu är helt beroende av att importera fosfor från främst Kina. Med tanke på att det är fosfor som till stor del fått skördarna att öka så markant under 1900-talet och därmed möjliggjort att fler kan äta sig mätta och världsbefolkningen ökat så behövs inte mycket fantasi att förstå vilka konsekvenser och vilka konflikter som skulle kunna uppstå kring fosforn. 

Till dessa saker kommer också kärnvapenhotet som legat över världen sedan andra världskriget. Kring alla dessa frågor, och många fler, finns det sansade och sakliga forskare som redogör för problemen och hoten och jobbar för lösningar men också alarmisterna som gärna framställer det som att vi nu går mot undergången.

Klimathotet är alltså endast en i raden av alla apokalyptiska budskap som både tidigare har florerat och som ännu florerar och där den gemensamma nämnaren är att det är människan som är ansvarig. Alla skulle i ett värsta scenario, om experterna har rätt, innebära långtgående konsekvenser för mänskligheten och det värsta scenariot med kärnvapenkrig är en total utplåning. 

Klimatet – en existentiell fråga

Klimatet rör vid de existentiella frågorna på flera olika sätt. Enligt larmrapporterna om klimatet handlar det slutligen om liv och död; dock främst för kommande generationer. Frågan om klimatet rör också vid individens och kollektivets ansvar. De som på djupet tagit till sig larmrapporterna kan nästan lamslås både av situationens allvar men också den egna oförmågan att göra en verklig och avgörande skillnad.

Att klimatfrågan fått så stor uppmärksamhet och engagerar så många, inte minst yngre personer, beror på många olika faktorer. Det som dock återkommer som ett argument när personer valt att engagera sig i just klimatfrågan och inte andra potentiella apokalyptiska problem är att de övriga inte spelar någon roll om jorden är obeboelig. Det handlar alltså om själva grundförutsättningen för liv på vår planet och tiden sägs vara knapp, och varje enskild individ har sitt ansvar för sin egen klimatpåverkan och bör helt följdriktigt också upplysa andra och få dem att ta sitt ansvar.

Detta är för många en mycket tung börda att bära och en känsla av skuld som inte kan betalas.

Den kristne och klimatet

Att människan påverkar, eller åtminstone i någon mån kommer att påverka, klimatet är det så gott som konsensus kring bland klimatforskarna. Exakt hur mycket människan påverkar klimatet och hur omfattande konsekvenserna kan bli råder det däremot lite delade meningar om. Vi kan likväl anta att de olika experterna vet vad de talar om och därför är det rimligt att vi tänker på vår miljö och försöker lämna mindre klimatavtryck. 

Likväl finns det anledning att inte låta sig skrämmas av de skräckscenarier som möter oss i de olika apokalypser som florerar och detta gäller såväl kärnvapen som global uppvärmning. Att forskare tidigare har haft fel och faktiskt också kan vara fel ute när det gäller klimatet är ingenting att trösta sig med. Det är inte heller en verklig tröst att det skulle vara harmoniska och sunda personer som beslutar om, eller när, kärnvapen ska användas. Katastroferna kan bli verklighet!

I profeten Jesajas bok 51:6 står det:

”Lyft upp era ögon till himlen,

och se på jorden därunder.

Ty himlen skall försvinna

som en rök

och jorden nötas ut som en klädnad.

Dess invånare skall dö som mygg.

Men min frälsning

skall förbli för evigt,

min rättfärdighet

skall inte brytas ner.”

Att jorden ska nötas ut och att människor kommer att dö är uppenbarligen inte någonting okänt för vår Herre. Det kommer att komma svåra tider och det kan mycket väl vara så att några av de skräckscenarier som målas upp för oss på ett eller annat sätt kommer att inträffa vid tidens slut. Det står ju trots allt att jorden ska nötas ut, det ska bli uppror och krig och de kristna ska bli alltmer förföljda (Luk 21:9), det ska framträda falska messiasgestalter (Matt 24:24), det ska komma naturkatastrofer, hungersnöd (Mark 13:8), det står att jorden ska bli en ödemark för sina invånares skull (Mika 7:13), jorden ska inte mer finnas till (2 Petr 3:10).

Vår Herre inte bara känner till allt detta utan han har också talat om det för oss i sitt Ord långt innan det inträffar. Han vill alltså att vi ska känna till att den yttersta tiden kommer att innebära mycket lidande och samtidigt varna oss för de falska messiasgestalterna. Vår kristna tro innebär inte ett hopp och en tro på en annan värld här och nu, som biskoparna uttrycker saken i Biskopsbrev om klimatet.

Den kristna hoppet

Det som verkligen utgör en reell tröst och ger oss ett fast hopp är att vi har en Skapare som håller hela världen i sin hand. En himmelsk Fader som ser oss och bryr sig om oss. En Frälsare och broder som fullt ut delat livet här på jorden med oss människor. Han som genom sin död och uppståndelse berett vägen till evigt liv i en tillvaro, efter att vår värld gått under, där inget lidande ska finnas. Vi har den Helige Ande som tröstar, leder och stärker oss i tron. Han som är livgivaren och uppväckte Kristus från de döda (Rom 8:11) han ska också skänka oss det eviga livet som Kristus vunnit åt oss.

Ja, vi som har himmelens och jordens Herre som vår vän vet att det väntar någonting bättre, efter allt lidande här på jorden. Han har också låtit oss veta en del om den yttersta tiden och denna världens slut. Vår tro och vårt hopp ska vi alltså inte ställa till klimatmöten, nedrustningsavtal, revolutionerande genombrott i forskningen, världsliga makthavare eller någonting annat.

Vår Gud, som spänt ut himlen och brett ut jorden och som till och med är så intresserad av oss och vårt liv att han räknat våra hårstrån (Matt 10:30), han som älskar oss så mycket att han gav sitt liv för oss, endast hos Honom kan vi ha hopp om framtiden. Det är ett hopp, en glädje och en lycka som lyfter och sträcker sig långt högre och längre än mänsklighetens tid på jorden!

Jesus säger i Lukasevangeliet 21 att vi ska räta på oss och lyfta våra huvuden eftersom vår förlossning närmar sig; och det samtidigt som andra ger upp andan av skräck i väntan på det som skall komma över världen.

Slutsats

Att människor som tar forskarnas rapporter på högsta allvar känner oro inför framtiden är inte märkligt. De senaste hundra åren har mänskligheten gjort enorma framsteg inom flera olika områden och de flesta har tidigare sett ljust på framtiden, men så är det inte längre med den yngre generationen. De flesta ungdomarna idag har en negativ syn på framtiden och detta till stor del på grund av klimatet.

Som kristna bör vi påminna oss om att vi har fått i uppdrag att förvalta vår jord på bästa sätt. Det innebär därför att vi inte bör förhålla oss likgiltiga, tvärtom! 

Samtidigt får vi komma ihåg att det är Herren som råder och att det därför inte finns anledning till oro för jordens och världens framtid. Detta även om forskarnas värsta tänkbara scenario kommer att infalla eller ej. Betänk detta!

Mänsklighetens, och din, frälsning ligger inte i att lyckas undvika alla de katastrofer som de olika apokalypserna talar om. Det är inte heller i relation till skapelsen som du står ansvarig och med skuld, utan inför Herren. Det frälsande budskapet kommer inte från klimatforskare eller kärnvapenmotståndare. Din syndaskuld går inte heller att räkna i utsläpp och klimatavtryck. 

Jorden kommer att gå under och innan dess kommer lidandet att tillta på flera olika sätt, det är ett faktum som alla kristna i alla tider känt till. Det vi får göra när den tiden närmar sig är att tåligt bära lidandet och frimodig räta på oss, glädjas och jubla för då dröjer det inte länge tills dess att Herren skapar nya himlar och en ny jord och vi får se Herren ansikte mot ansikte. Det väntar oss ett lyckligt slut eftersom:

”Han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” Upp 21:4

Gabriel Skilling

Få senaste artiklar via email

Varje torsdag skickar vi ett mail med de tre senaste artiklarna. Även om du gillar oss på Facebook är det bra att prenumerera, det är inte alltid nya artiklar visas på Facebook.

Du är nu prenumerant, kolla din inbox för bekräftelse.