Påskdagen – 2019

Skriven av:
Publicerad: 22 april, 2019

Kristus är uppstånden!

Det är ett underbart budskap som bör vara varje kristens största tröst och lycka!

Den som läst alla evangeliernas skildringar om händelserna vid påskdagen blir lätt lite förvirrad. I Matteus ser vi att det är Maria Magdalena och en annan Maria som går till graven. Där möter de en ängel som berättar vad som skett. När de sedan går för att berätta för de andra lärjungarna så möter de den uppståndne Herren. 

I Markus är det också dessa två kvinnor men också Salome som går till graven. Vid graven möter de en ängel som berättar vad som skett och de blir rädda och berättar inte något för de andra lärjungarna, men Maria Magdala får ett möte med Herren och berättar sedan för lärjungarna, men då tror de inte på vad hon säger. 

Hos Lukas talas det om samma kvinnor men där nämns det att också andra, inte namngivna kvinnor, är med vid graven. De möter två änglar vid graven och sedan springer de och berättar allt för lärjungarna, men blir inte trodda. Petrus springer då till graven för att se vad som skett och blir förundrad när han ser linnebindlarna. 

I Johannes, som utgör vår evangelietext, står det bara om Maria Magdalena, men vi förstår att det var fler kvinnor med vid graven utifrån vad hon säger till Petrus och den andre lärjungen. Hon säger att ”vi” inte vet var de lagt Jesu kropp. 

Läser vi noggrant alla evangeliernas skildringar av påskdagens händelser så står det klart att Kristus verkligen har uppstått! Däremot är det lite svårare att begripa vad lärjungarna egentligen håller på med. 

Det verkar som att de springer än hit och än dit. De möter varandra på vägen och springer om varandra. De berättar ivrigt vad de sett och hört, och de tiger om vad de sett och hört. Vi kan lägga stor möda på att försöka förstå exakt hur lärjungarna rör sig och vem som berättar vad vid vilken tidpunkt. Det är möjligt att lägga pussel och få alla evangeliernas olika perspektiv att ge en samstämmig bild, men det är inte poängen med texterna och likväl blir det lite rörigt. Det vi tydligt kan se är dessa ögonvittnesskildringar från de olika vittnenas perspektiv. De var där! De såg den tomma graven och bindlarna, de mötte änglarna och de mötte Kristus såsom uppstånden.

Att det uppstår en sådan förvirring är inte märkligt.

De hade sannolikt tårar rullande längst med kinderna på väg till graven. De hade sett och hört sin älskade Herre bli hånad, förlöjligad, och sett hur pinad han var. De hade säkert också hört, och kanske sett, hammarslagen som drev spikarna genom Jesu händer och fötter och in i träet i korset. Sedan såg de hur korset restes.

De hade sett rövarna vid hans sida och kanske hade de också själv hört, i vart fall kan vi var säkra på att alla hört talas om, hur till och med rövarna hånade Jesus trots att de befann sig i samma situation.

Den älskade som de trodde på och älskade så högt har de sett bli till allmänt åtlöje och inte bara det; han blev också en förbannelse för förbannad är var och en som är upphängd på trä.

Deras Herre och mästare hade dött och de hade ännu inte kunnat ta hand om hans kropp som sed var. Hastigt hade han blivit lagt i Josef från Arimateas grav innan sabbaten brutit in. Hela påskaftonen hade de fått vänta.

Tänk vilken kamp, vilken ångest och smärta! En dag i stillhet med de plågsamma minnena som en film som spelades upp framför deras ögon gång på gång. En dag i stillhet med Jesu död på näthinnan.

Men så kommer först Maria, tillsammans med andra kvinnor, till graven och så uppstår kaos och förvirring när lärjungarna börja springa fram och tillbaka.

Vad är det egentligen som händer?

Det gladaste budskap som de skulle kunna få, det får de. Men vissa flyr, blir bestörta och bävar. Andra tar direkt till sig budskapet, och tror.

Vi ska inte vara för hårda när vi tänker på kvinnorna vid graven. När vi läser evangelierna så gör vi det med facit i hand. Men för dem, där och då, var det annorlunda. Deras fasansfulla upplevelser, ett enormt trauma och en förlust utan motstycke, och sedan denna extremt märkliga upplevelse vid graven och detta underliga men fantastiska budskap.

Ja, vi har facit men hur förhåller vi oss egentligen till den uppståndne frälsaren? Vårdar vi bara minnet av den döde frälsaren? Har vi fastnat i långfredagens fasor? 

Det är nödvändigt och nyttigt att se sin egen synd, gråta över den och den pina som Jesus fick utstå för den.

Men; hur mycket glädje, frid och hopp präglar vårt liv som kristna? Hur mycket får Jesu uppståndelse prägla vårt liv?

Fastnar vi vid långfredagen och glömmer bort påskdagens morgon och Jesu uppståndelse? Lever vi som om den inte skett? Om så är fallet kan det kristna livet kännas onödigt tungt. Ja, till och med meningslöst.

Och aposteln Paulus säger att:

”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder. Och i så fall är de som insomnat i Kristus förlorade. Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor. 

MEN nu har Kristus verkligen uppstått från de döda!” (1 Kor 15:17-20)

Befrielsen från synd, död och djävul genom Jesu död och uppståndelse bör få hela vårt liv att skimra i Kristi uppståndelses ljus!

Ja, även när vårt liv är som mörkast, när motgångarna kommer slag på slag. När lidandet är påtagligt och kännbart eller när ensamheten är så total. Då får vi tänka på påskdagen!

Ditt liv kommer att följa i din mästares fotspår. Det kommer därför att vara lidande, nöd, sorger, bekymmer och ensamhet. Det kommer också att föra dig ner i gravens mörker och djup. Men det kommer sedan att blomma ut, spira och överglänsa allt vad du hitintills har upplevt, kunnat tänka eller ens drömma om!

Jesus sa om sin egen förestående död:

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”  (Joh 12:24)

Och på ett annat ställe säger Jesus:

”Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare, och för tjänaren att det går med honom som med hans herre.” (Matt 10:25)

Ditt liv, eller snarare allt ditt, måste dö. Och synden ska dagligen dödas och den nya människan ska uppstå, dag för dag. Så befästs och rotas det nya eviga livet. Så bär ditt liv rik himmelsk och evig frukt!

Det är alltså gott om det går för oss som för vår Herre, Gud och frälsare!

Dö bort med synden och uppstå med Kristus som heliga, rena och rättfärdiga! Så får vi också skäl att se fram emot vår dödsdag, vår himmelska födelsedag. Då får vi, med våra förhärligade kroppar, följa vår frälsare ut ur våra gravar och lämna allt vad synd, död och lidande heter kvar i graven och så in i den eviga glädjen!

För:

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Gabriel Skilling