Prästämbetet

Det är inte särskilt ofta man finner artiklar som handlar om det särskilda prästämbetet.
Skriven av: Håkan Sunnliden
Publicerad: 5 augusti, 2019

Det är inte särskilt ofta man finner artiklar som handlar om det särskilda prästämbetet. Det kan förklaras med att ämnet är känsligt. Ibland kan det räcka med att ta ordet ämbete i sin mun för att väcka invändningar. Det finns flera skäl till att det är så men en förändrad syn på bibeln är säkert en förklaring.

En annan kan vara det genombrott den mer militanta feminismen fick i vårt land.

Säkert finns det också andra förklaringar. Den här artikeln har sin utgångspunkt i bibeln och fortsättning i bekännelsen. Eftersom frågan tystats ner går det inte att förutsätta att kristna i allmänhet känner till bibelns lära om ämbetet. Därför vill jag försöka lägga fram de bibliska tankegångarna och den tidiga kyrkans slutsatser.

Ämbetets bakgrund

Första gången vi alls möter ordet präst är i 1 Mos 14:18: ”Och Melkisedek kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den högste, och han välsignade Abram …” Det är fantastiskt att bibeln ger oss en så tydlig undervisning om det särskilda prästämbetet så tidigt. Melkisedek är Guds representant, han bär fram vin och bröd och han välsignar. Bättre kan prästämbetet knappast beskrivas.

Det hebreiska ordet för präst är kohen. Det förekommer 727 gånger i Skriften. Alla omkringliggande folk hade sina präster och i det riktigt gamla Israel betraktades husfadern som präst. Det var han som bar fram offer åt Gud vid de lokala altaren som fanns lite överallt. Därför är det uppseendeväckande att läsa om Melkisedek som välsignade Abraham.

Abraham födde Isak och Isak födde Jakob som fick namnet Israel. Jakob fick tolv söner där var och en av dem blev huvud för Israels tolv stammar. En av sönerna hette Levi och den stammen avskildes som den prästerliga stammen. Det är dem som omtalas i 2 Mos 19:22-25.

Moses som blev israeliternas store ledare var en levit, 2 Mos 2:1, och kom att vara och fungera både som kung, präst och profet. Hela folket var ämnat att vara ”ett rike av präster och ett heligt folk”, 2 Mos 19:6, men Levi stam var den prästerliga stammen. Moses hade ändå en särställning. Han inneslöt hela folket i sig, representerade och förde folkets talan. Här finns med andra ord redan i det gamla Israel både ett allmänt och ett särskilt prästadöme.

I 2 Mos 28:1 får vi veta att Moses delegerar prästämbetet till sin bror Aron och hans söner. Arons särställning markerades genom att de vigs till präster och får särskilda kläder, 2 Mos 28-29 och 3 Mos 23. Prästen skulle bära fram och offra varje morgon och varje kväll. De skulle vaka över Guds ord, 5 Mos 27:9f och läsningen av lagen, 31:4. Och de skulle veta Guds vilja, Dom 17:5, 18:5 och 1 Sam 14:36ff. I samma stund som Moses ger prästämbetet till Aron och hans söner blir övriga leviter hjälppräster till Aron, 2 Mos 32:26, 4 Mos 18:2.

Innan de prästerliga ordningarna var på plats rådde en viss spänning mellan Aron och hans söner å ena sidan och leviterna å andra sidan. I 4 Mos 16 kan vi läsa om hur några av leviterna gör uppror mot Moses och Aron. De säger bland annat: ”Hela församlingen är helig, allesammans, och HERREN är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över HERRENS församling?” Kapitlet slutar med att HERREN själv bekräftar Moses och Aron.

Det var först när det första templet byggdes som de prästerliga ordningarna kom på plats. Kung David reglerade Israels gudstjänst och vill man fördjupa sig i ordningarna kan man läsa 1 Krön 15-16.

De äldste

Innan vi går vidare med översikten behöver något sägas om de äldste. Det var de äldste som styrde det israelitiska samhället. De äldste var just de äldste och de fanns i varje stad och by. Första gången de nämns är i 2 Mos 3:16 och 4:29. Moses kallade samman de äldste och senare tog han ut sjuttio äldste som skulle bistå honom, 4 Mos 11:16-25.

Långt senare, under den babyloniska fångenskapen, var det de äldste som höll samman och upprätthöll folkets mod, se till exempel Jer 29:1, Hes 14:1f och 20:1ff. När den hebreiska bibeln på 200-talet f Kr översattes till grekiska använde översättarna grekiska presbyteros som betyder de äldste. Det är detta ord som i lätt förvirrad mening blivit vårt ord präst, något jag får återkomma till längre ner i artikeln.

Hesekiel tillhörde en prästsläkt men för övrigt spelade prästerna en undanskymd roll eftersom det inte fanns något tempel att tjänstgöra vid. Först när delar av folket fick återvända till Jerusalem och templet återuppbyggs kommer prästerna på nytt till sin rätt.

Hesekiel profeterar om det nya templet. I bokstavlig mening syftar orden på det andra templet. Där skulle leviterna fortsätta att vara hjälppräster, Hes 44:10-14, medan Sadoks söner skulle få tjänstgöra inne i det nya templet, Hes 44:15. I bildlig mening menar vi kristna att orden om det nya templet syftar på Jesus Kristus. Han förkroppsligar det nya templet.

På Jesu tid fanns en stark längtan efter en kunglig ­Messias, en sann överstepräst och profet. Han skulle vara en ”andra Moses”. Som kristna bekänner vi Jesus från Nasaret som denne kung, präst och profet. Han är den som regerar, offrar och visar vägen. När vi läser om Jesus i evangelierna kan vi se hur dessa tjänster ingår i hans liv och leverne.

När den hebreiska bibeln på 200-talet f Kr översattes till grekiska använde översättarna grekiska hierus. Det ordet används också i Nya testamentet om hedniska präster, judiska präster, om Jesus och någon gång om de kristna. Men, och detta är viktigt, ordet hierus används aldrig om de nytestamentliga tjänsterna. Förklaringen är enkel. Eftersom Jesus Kristus offrar sig själv för oss en gång för alla behövs inte längre några präster i gammaltestamentlig mening. Det går därför att ifrågasätta om vi alls ska använda ordet präst, ett ord som dessutom går tillbaka på det judiska ordet för ”äldste”. Hur ska vi då förstå vårt tal om biskopar, präster och diakoner? Hur gjorde Jesus?

Jesus tillsätter apostlar

Vi vet att Jesus bland alla sina lärjungar noggrant väljer ut tolv män som ska företräda honom efter hans död och uppståndelse. Jesus som är ”den andre Moses” delegerar sin tjänst till dessa tolv. Han fostrar och tränar dem. Han förordnar och befullmäktigar dem och låter dem ingå i kyrkans grundval där han själv är hörnstenen. Dessa män skulle garantera fortsättningen genom att fortsätta det Jesus började göra och lära, Apg 1:1. Han hade sagt att de skulle vara med honom, Mark 3:14, och han skulle vara med dem ”alla dagar”. Apostlarna skulle ha en särställning i den framväxande kyrkan genom att vara fäder i Guds hushåll, utse ”äldste” eller präster som vi kallar dem och tillsammans med Kristus ingå grundläggningen, Ef 2:20. De viktigaste delarna i deras uppdrag är att de

  • är noggrant utvalda, Luk 6:13f
  • ska tjäna som Kristus, Luk 22:24-30
  • ska lida med Jesus, Matt 10:17-20
  • ska leda nattvardsfirandet, Luk 22:19
  • ska först ta emot den helige Ande, Joh 20:22
  • förmedla syndernas förlåtelse, Joh 20:23
  • sändas ut, Joh 17:18, 20:21

Apostlarna kom att utgöra ryggraden i Kristi kropp och därför är det fara å färde när det slarvas med förståelsen av ämbetet, motverkas, omdefinieras eller rent av avskaffas. De första kristna ”höll fast vid apostlarnas undervisning” eftersom den uppfattades som Jesu undervisning. Den hållningen gjorde att de kunde hålla sig kvar på den smala väg Jesus talat om. Det här var också skälet till att Paulus var mån om att insätta ”äldste” eller präster i varje församling. Paulus skriver till dem: ”ge akt på sig själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare”, grekiska episkopos. Ordet ”biskop” har inte judisk bakgrund utan grekisk. Paulus verkade bland hedningarna och för dem var ordet biskop väl känt. Det var biskopen som skulle vaka över samhällsbygget. Det dröjer inte länge förrän ordet biskop kom att tillämpas på församlingens ”föreståndare”. De tolv apostlarna inklusive Paulus ersatte inte sig själva med nya apostlar utan med biskopar. Redan i slutet på 60-talet e. Kr. har orden biskop, präst och diakon blivit lokala tjänster som vittnar om deras position i den lokala församlingen.

Det allmänna och det särskilda prästämbetet

Begrepp som det allmänna och det särskilda ämbetet säger i sig ingenting om vad vi kan förvänta oss av dessa. Till saken hör dessutom att det praktiskt taget finns ett nästintill obegränsat antal tjänster och funktioner i Guds församling eftersom varje enskild kristen är präst i allmän mening. Paulus pekar på denna mångfald i till exempel 1 Kor 12 och senare i Rom 12 och Ef 4. Kyrkan och församlingens uppdrag är att vittna, förkunna och undervisa om Guds väldiga verk i och genom den älskade Jesus Kristus. Det var en av reformationens stora förtjänster att den aktualiserade det allmänna prästadömets uppgifter som innebär att de kristna:

  • har direkt tillgång till Gud, Rom 5:2, Ef 2:18 och Hebr 10:22
  • ska offra sig själv, Rom 12:1, 1 Petr 2:51
  • ska vara medarbetare, 2 Kor 6:1
  • kan undervisa och förmana varandra, Kol 3:16, Hebr 13:52
  • lekmän predikar
  • lekmän gör teologi3
  • kan i princip förvalta dop, nattvard och syndernas förlåtelseska
  • fördjupa sin särskilda (jordiska) kallelse, Rom 12:5f
  • kan medla på grund av kärleken till medmänniskan, Fil 2:15, 1 Thess 5:5, 1 Tim 2:1

Det allmänna prästadömet är ett verkligt prästerskap som har tagit emot Guds gåva och lever under Jesu herravälde. Varje kristen har del av och lever i helheten. Det säger emellertid inget om vem som sedan gör vad. Det allmänna prästadömet upphäver inte det särskilda. Det särskilda upphäver inte det allmänna. Vi kallar det särskilda ämbetet för apostoliskt eftersom de som vigs sätts direkt in i den apostoliska gemenskapen med dess uppgift att främja och vaka över att Guds ord förkunnas rent och klart. I vår evangelisk-lutherska tradition kan vi också kalla ämbetet för Ordets ämbete. Men till sitt väsen kan ämbetet aldrig vara något annat än Kristi ämbete. Det är i högsta grad ett tjänande ämbete, grekiska diakonein, och kan aldrig utgå från kunskap, makt, ära eller lagstiftning.

Vem kan ta emot det särskilda prästämbetet?

Det har varit ett vanligt och grovt fel i den allmänna debatten att börja ställa frågan om vem som kan inneha det särskilda prästämbetet. Innan man ställer den frågan bör man definiera vad man menar med ämbetet. Det finns ingen människa, vare sig man eller kvinna, som har ”rätt till ämbetet”. Vi talar inte om ett jobb bland andra jobb. Den som tar emot prästvigningens gåva väljs, vigs och insätts i sin tjänst. Det var på det sättet som urkyrkan gick från att vara en sekt till att bli en institution. Till en början var ämbetet lokalt förankrat och successionen var lokal. Men ganska snart fick varje stad sin biskop med diakoner och sina präster. Deras viktigaste uppgift var att tillse att evangeliet förblev oförändrat, 1 Tim 4:6, och att de heliga handlingarna förvaltades rätt, Apg 8:18. Jesu Kristi liv, lära, etik och liturgi skulle föras vidare.

Med den apostoliska successionen avses i snävare mening den genom handpåläggning konkreta kontinuiteten med apostlarna. I vidare mening ska också bibeln, trosbekännelsen, gemensamma lärosatser, etik och liturgi föras vidare. Men varför är den allmänneliga kyrkan negativ till kvinnliga präster?

Det är lite märkligt att vi i en tid som vår tvingas stryka under att män och kvinnor är lika inför Gud, Gal 3:28. Däremot kan det vara på sin plats att stryka under att människan är skapad till man och kvinna. Män och kvinnor kompletterar varandra, 1 Mos 2:18. Det gäller såväl i äktenskap och familj som i församlingen. De olika rollerna har sitt ursprung i Guds syfte med skapelsen och reflekterar Treenigheten. Det är också den självklara utgångspunkten för Paulus när han skriver om mannens och kvinnans roll, betydelse och ansvar. Det som är skapelsens ordning går igen i synen på församlingen. Församlingen är Guds ”hushåll” där ”husfadern” sörjer för, älskar och beskyddar sin familj. ”Husmodern” och barnen är värda att all kärlek och uppmärksamhet. Det är en lögn när det påstås att de i kristna sammanhang är mindre värda än män. Jämlikheten och ordningen återspeglar ordningen inom Treenigheten. Fadern, Sonen och Anden är förenade, jämlika samtidigt som de kompletterar varandra.

Tron på Jesus Kristus upprättar skapelsen och vill förverkliga den i församlingen.

Prästvigningen av kvinnor motverkar Guds syfte och betraktas därför av Kyrkan som direkt olydnad, som ett uppror mot Gud. Hur blir det då med den rena förkunnelsen och rätta förvaltningen av sakramenten om kvinnor prästvigs? Kan inte Gud verka genom en kvinna? Självklart kan Gud verka genom en kvinna, men det var inte det som var frågan. Frågan var om Gud vill att kvinnor ska vigas till det särskilda prästämbetet. Det tror inte den allmänneliga kyrkan och därför sprider osäkerheten sig när de prästvigs. Den som vill fördjupa sig rekommenderas att läsa 1 Mos 1:27, 5:2, 2 Mos 10:11, 18:21, 25, 4 Mos 11:16, 5 Mos 1:13, Matt 10:2ff, Apg 1:21, 1 Kor 14:34f, 1 Tim 2:8, Tit 1:6ff och 2:2.

0 kommentarer