Goda förvaltare har evangelieboken som överskrift kommande söndag. Det låter lite gammaldags. Det kommer mig att tänka på en grad bland underofficerarna som fanns förr: ”Förvaltare” – ofta en något äldre och erfaren militär som åtnjöt en viss respekt. En förvaltare kan också vara en civil ämbetsman som är opartisk, saklig, omutlig, rättvis och som håller sig strikt till lagen och regelverket.
I dagens evangelium handlar det om Guds förvaltare. Jesus frågar inte om det finns några förvaltare. Han utgår nämligen ifrån att alla är förvaltare, men att vi kan vara goda och dåliga sådana. Vi är i egenskap av människor förvaltare. Av vad? Av livet, tiden, dopet, vår själ, kroppen, våra ägodelar, hemmet, arbetet, kyrkogång och kyrkotillhörighet, andaktslivet, bönen, mässfirandet, nattvardsbordet – allt detta och mer därtill är sådant som vi har att förvalta. Därför behöver Jesus inte fråga om det finns några förvaltare. I stället frågar han om det finns trogna och kloka förvaltare.
Gud har ett stort hushåll och vi hör alla till hans husfolk. Han har många att mätta. Han vill ha många Guds ords tjänare, som förser Guds folk med Guds ord och Livets bröd: biskopar, präster och diakoner. Men också andra förvaltare vill Herren ha i sitt stora hus, till exempel att vara förälder, förebedjare eller en aktiv medarbetare i sin församling.
Men det handlar inte endast om det som rör kyrkan. Ingen lever ju isolerad och oberoende av andra. Därför vill Gud ha varje människa som förvaltare i sitt stora hushåll, så att hon med sitt arbete, sina insatser kan bidra till allas uppehälle och välfärd. Gud är skaparen och varje människa är i princip en Guds medarbetare.
Men en förvaltare, som Gud ska kunna använda och bli till nytta, ska vara trogen och klok. Klok blir förvaltaren om han/hon inser att han eller hon är just förvaltare och inte ägare. Och att han/hon är trogen mot sin Herre.
När Jesus frågar om det finns trogna och kloka förvaltare, så framgår det ju klart och tydligt att inte alla är det. Det finns förvaltare som tänker: Det dröjer innan min herre kommer. Så börjar de slå tjänstefolket och dricka sig fulla. Finns det alltså förvaltare, som försummar allt vad som är dem ålagda. Svaret måste tyvärr bli ja på den frågan.
Det som utmärker den försumlige förvaltaren är att han vänt både Gud och människor ryggen. Han tror att han kan göra vad han vill. När den försumlige glömmer sin Herre, så glömmer han också sina medmänniskor. Hans liv kretsar kring honom själv. Att människor far illa är honom likgiltigt. Det underliga är att han kan gömma sig under en vacker yta, synas from och mänsklig, medan hjärtat kan vara fyllt av bitterhet och hat. Många finns som glömmer varför de har fått livet, av vem de fått det, vem som uppehåller livet.
Den som är Guds förvaltare har ett stort ansvar. För att vi riktigt ska förstå det, talar Jesus mycket tillspetsat om den försumliges lott. Jesus säger att hans herre ska hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Jesus säger ofta beska sanningar utan omsvep, klart och tydligt – för att vi inte somna in i en slags falsk säkerhet.
Det blir alltså en granskning av förvaltningen. Den som är försumlig duger inte. Guds rannsakan är noggrann. Ännu värre blir det för dem som vetat Herrens vilja. Av en sådan förvaltare fordras mer.
Så nu må vi var och en ställa oss inför frågan: Hurdan förvaltare är jag?
Det är ju en följd av Jesu undervisning att vi ska rannsaka oss var och en. Hurdan förvaltare är jag? Vem av oss kan då sätta sig lugnt tillrätta och säga: Jag är en både klok och trogen förvaltare. Vem blir en träffad i hjärtedjupet av vad Jesus säger. Gud har gett oss så mycket. Därför har han så mycket att fordra av oss. Att det är något fel på förvaltningen av vår jord kan inte undgå någon: svältande massor, krig och terror och ett sjukt klimat. Men hos oss. Tänk så mycket av det goda vi har fått av Gud och ändå är det så många som vänder honom ryggen. Ibland sägs att vi är ett av de mest sekulariserade länder i världen. Det är möjligt, men är vi inte också det mest bortskämda landet i världen? Befriade från krig på flera hundra år, ingen svält, inga naturkatastrofer, ett land i frihet, ett vackert land. Nog skulle man kunna vänta sig att vi i tacksamhet skulle vända oss till Gud, vår skapare.
Så vi alla kan nog känna vår skuld och säga: se vilken försumlig förvaltare jag är tillsammans med mitt folk. Misskunda dig över mig och oss alla. Låt oss få leva av din barmhärtighet och nåd. Låt mig få vara en god förvaltare av dina goda gåvor.
Till sist måste det också framhållas i tacksamhet att det ännu finns goda nådemedelsförvaltare som varje söndag förkunnar Guds heliga ord rent och klart och firar Herrens Heliga Nattvard. Vi behöver alla ständigt på nytt höra Evangeliet om att Kristus lidit och dött för våra synder, också för våra försummelser vad gäller att förvalta Guds gåvor, att Han har uppstått för vår rättfärdiggörelses skull och att vi får möta Honom och ta emot hans sanna kropp och blod varje söndag vid nattvardsbordet till syndernas förlåtelse, liv och salighet.