Det systematiska kriget mot oönskad reproduktion

För att en kultur skulle utrotas, för att reproduktionen av liv och civilisation slutgiltigt skulle brytas måste varje generation utplånas.
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 12 september, 2019

För att en kultur skulle utrotas, för att reproduktionen av liv och civilisation slutgiltigt skulle brytas måste varje generation utplånas.

När dessa rader skrivs är det exakt åttio år sedan Tyskland överföll Polen, varvid England och Frankrike förklarade krig mot Hitlers Tyskland. Efter de sex åren av ohyggliga krigshandlingar och vidrig slakt av civila, i strid mot krigets och naturrättens lagar, räknas offren i över femtio miljoner. Hela världens fortsatta historia har formats som en följd av Andra världskriget och som en reaktion på de ideologier som orsakade det.

Även om slagkraften i de vapen som används då i en global omfattning gör det stora kriget unikt i sin våldsamhet så är det än mer unikt av ett annat skäl. Vid sidan av militära operationer och konfrontationer präglades Andra världskriget av systematiska attacker för att hindra folk, kulturer och konfessioner att reproducera sig.

Adolf Hitler drevs av ett demoniskt hat och förakt för folk och grupper. Hans och hans medskyldigas folkhat kom även att rikta sig mot den kristna kyrkan, som ju drivs av övertygelsen att alla människor är skapade till Guds avbild och alla folk och enskilda människor är föremål för Guds kärlek i Jesus Kristus. Reproduktion handlar naturligtvis konkret om alla människors och folks rätt att få föra livet vidare till nya generationer.

Familjen är en den bäste institutionen för att reproducera det mänskliga livet, inte bara rent biologiskt utan också vad gäller känsloliv, språk, bemötande människor emellan, orientering i tillvaron i stort, matvanor, värderingar, tro och traditioner.

Familjens reproduktion av mänsklig civilisation och kultur stöds och fördjupas av inrättningar som skolor och församlingar. I Sovjetunionen slog man hårt mot alla kulturbärare som ville något att annat än Lenins och Stalins kommunism. Präster, ordensfolk, lärare och politiker mördades i hundratusentals eller sattes i arbetsläger i Sibirien. För att knäcka de självständiga bönderna i Ukraina utrotades enorma folkgrupper – tiotals miljoner offer räknar man med – genom statligt styrd massvält.

Nazisterna utgick ifrån att det är en självklarhet att föräldrar för sin kultur, sina värderingar och sin kultur vidare till sina barn, lika självklart som språket förs vidare. För att göra slut på det judiska folket, förintade man systematiskt varje då levande generation. Likadant skedde med folk som i djupet föraktades såsom romer och sinti. För att en kultur skulle utrotas, för att reproduktionen av liv och civilisation slutgiltigt skulle brytas måste varje generation utplånas. Så systematiskt tänkte, planerande och handlade man i Europas två stora totalitära stater före och under Andra världskriget.

I det Europa som byggdes upp rättsligt och politiskt efter Andra världskriget först i väst och senare också, efter Järnridåns fall, i Central- och Östeuropa, ligger ett gemensamt fokus på att aldrig mer hota familjers, folks och folkgruppers rätt att reproducera sin civilisation, sin kultur och sina värderingar genom familjer, skolor och församlingar. Inte minst i Förbundsrepubliken Tyskland finns ett långtgående statligt stöd som främjar civilsamhället. Utan att vara statskyrkor får kyrkorna i Tyskland stöd av staten för att de anses spela en viktig roll för att reproducera det etiska kapitalet och den bärande kulturen.

Skolorna håller en hög klass vare sig det handlar om folkskolor, läroverk eller yrkesskolor. Runt om i Europa råder också en betydande frihet för olika huvudmän att anordna skolor för att inga folkgrupper ska känna sig förhindrade att reproducera sig. I Norge kräver staten att de skolor som gör anspråk på att vara kristna verkligen har en tydlig kristen profil så att samhället därmed rymmer en mångfald av återskapande institutioner.

I Sverige, som ju tack och lov stod utanför Andra världskrigets fasor, tycks erfarenheten av det unika draget i det Stora kriget vara bortglömt. Politiker som LO-chefen Karl-Petter Torvaldsson har öppet ifrågasatt föräldrars självklara och naturenliga rätt att föra sin tro vidare till sina barn. Han och andra debattörer framställer det som en hjärntvätt att föräldrar utövar sin självklara rätt att föra sin kultur och sina värderingar vidare till sina barn.

På bred front, politiskt och medialt, angrips i Sverige idag en av de mänskliga rättigheter som växte fram som en reaktion på de totalitära regimerna; föräldrars rätt att ge sina barn en undervisning och utbildning som är i överensstämmelse med deras tro och övertygelse. Ett fritt, demokratiskt samhälle kan inte låta den politiska och kulturella majoriteten få ensamrätt på att reproducera sin kultur och sina värderingar.

Vad som inte ens föresvävade för dem som systematiskt genomförde förintelsen, att man skulle kunna förinta folk, kulturer och religioner helt enkelt genom att förmå föräldrar att inte lämna sina värderingar och sin kultur vidare, den idén kan åttio år efter att Andra världskriget bröt ut, öppet vädras i Sverige utan kraftiga motreaktioner.

Planer på att systematiskt förhindra folk och folkgrupper att reproducera sin civilisation kan öppet drivas i Sverige idag och uppfattas som politiskt korrekt medan de som hävdar och förverkligar i civilsamhället i enlighet med de mänskliga rättigheterna misstänkliggörs och framställs som extremister. Bristen på respekt för kristna familjers, skolors och kyrkors integritet och deras rätt till reproduktion i Sverige idag, hotar att göra alla de enorma uppoffringarna för det fria, demokratisk och civiliserade samhället bortkastat på vårt land.

0 kommentarer