Klimatet i tiden och i evigheten
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 2 okt, 2019

Klimatet här i tiden och rummet vi lever i har blivit en fråga som knappast någon kan undgå att ställas inför. Om vi bortser från oseriösa politikers och journalisters försök att slå ideologiska mynt av snart sagt varje väderrapport, så finns ändå bland forskare på området en omfattande tolkningsgemenskap som ser att människan påverkar klimatets förändring. Utöver påverkan av bakgrundsstrålning, aktiviteter på solens yta, vulkan­utbrott och skogsbränder, så påverkar människans produktion av växthusgaser klimatet. Men frågor om väder och vind är så komplicerade att alarmsignalerna växlar mellan att varna för en global uppvärmning och en ny istid.

Västvärlden har efter segern i kalla kriget splittrats i vad som kallas postmodernism med ledordet ”Vad som är sant för dig behöver inte var sant för mig”. Nu förenas vetenskapssamhället (undantag finns bland forskarna) media, politiker och kämpande ungdomar kring klimathotet. Här står vi plötsligt inför ett paradigm där man säger med starkt lidelse ”Det som är sant för mig måste vara sant för alla”. För den kristna kyrkan innebär detta onekligen en återgång till en sanningssyn och en verklighetsbild som stämmer med Bibeln: det finns objektiv sanning och en verklighet som alla har att förhålla sig till. Om bilden av ett akut klimathot nu är sann i alla delar och återspeglar en fysisk verklighet återstår att se. Men den postmoderna subjektivismen är plötsligt borta med vinden. En sanning och verklighetsbeskrivning som alla måste bejaka och där det finns obehagliga följder för den som inte gör det påminner om Europas medeltid då den katolska kyrkan avgjorde den gemensamma verklighetsbilden och sanktioner mot dem som inte delade den.

Om klimathotet och den ångest som det väcker långsiktigt förändrar mänskligheten och bygger om vår civilisation kommer först framtidens historiker kunna bedöma. Att vi står inför ett nytt skede i mänsklighetens historia står i alla fall klart redan nu – både klimatförändringarna och reaktionerna på dem gör det ofrånkomligt. Svenska kyrkans biskopar inser detta och kommer i dagarna ut med ett ”Brev i klimatfrågan”. Det är ett omfattande brev som löper över hundratalet sidor om än i detta lilla formatet. Tidigt i texten möter vi följande nyckelord: ”Klimatkrisen är sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför. Den påverkar oss alla som lever under samma himmel, på samma jord.” (s. 15) För den breda, sekulära och upplysta allmänhet som är brevets adressat är detta inget kontroversiellt påstående utan en bekräftelse av vad många känner och tänker just nu. För en van bibelläsare och kyrkobesökare infinner sig dock snabbt en invändning: ”Är ändå inte syndafallet med den eviga döden som lön ett större hot?”

Här och där i Bibeln öppnas fönstren till verkligheten utanför tiden och rummet. Där uppenbaras för oss det paradisiska klimatet för kropp och själ i den saliga evigheten. Men där pressas också våra hjärtan till ångest när vi hör om klimatet i den osaliga evigheten som beskrivs som en brinnande sjö, en eld som aldrig slocknar. Risken att människor för evigt ska plågas i den eviga döden är föga överraskande inget som antyds i biskopsbrevet. Istället tolkas hela Bibeln om så att evangelium i första hand blir en kraft till världsförbättring. Nattvarden blir då en förening med Jesus i kampen för det goda. Att vinna hela världen och förlora sitt liv tolkar biskoparna som en uppmaning inte bara att avstå från konsumtion för klimatets skull utan att också ge upp människans uppdrag från Gud att lägga skapelsen under sig. När Uppenbarelseboken talar om världens undergång och Jesu återkomst vill biskoparna förstå det så att apokalypsen framställs i syfte att kritisera Roms världsherravälde och ge mod till dem som kämpar för en bättre värld. Att kristen tro skulle ha något att säga i frågor som ligger utanför tid och rum framstår som ytterst osäkert när man läst biskopsbrevet. Biskoparna väljer nämligen inte endast att aktualisera vad kristen tro kan tillföra inför klimathotet utan väljer att göra en genomgripande omtolkning av hela den kristna tron så att den till slut inte tycks besvara någon annan fråga än just klimatet. Biskoparna har, det ska medges, eftersträvat att aktualisera den kristna trons hela bredd och djup: både Jesus, omvändelse, rättfärdiggörelsen och den Helige Ande omvittnas. Problemet är att varje del utformas i syfte att visa att kyrkan har svaren på hur klimatkrisen ska hanteras.

Detta riskerar i sin tur att få flera negativa följder.
Den första är att alla människor av god vilja nås av ett budskap att kyrkan strävar efter att bilda den ideologiska överbyggnaden till klimatrörelsen. Därmed antyds att Guds verk i skapelsen och historien måste ske via kyrkan och förankras i den särskilda uppenbarelsen i Bibeln. Men just från Bibeln har vi ju lärt oss att Gud i det fördolda uträttar stora ting för skapelsen och samhället också genom människor som inte tagit emot Guds särskilda uppenbarelse. Persiens kung Darjevas är ett exempel på detta. Greta Thunberg behöver inte vara en profet i Guds rike för att vara ett Guds redskap. Hon kan var ett Guds redskap för att uppehålla och hela sin skapelse och det är stort nog.

Det andra problemet är att troende kristna känner främlingskap inför herdarnas röst. När biskoparna använder sig av den tolkningstradition som sedan länge använts i den ekumeniska rörelsen – att försöka framställa kristen tro som nyttig och relevant för att lösa till exempel frågor som fattigdom, krig och nu klimatkris – så ger de hela den kristna tron en ny inriktning och struktur. Då kan Jesu lärjungar uppleva att klimatförändringarna tillåts skada vår allra heligast tro. Det är ju endast den tron som ger oss en säker väg till ett evigt gott klimat utanför tid och rum. Även om mänsklighetens existens är hotad av stora och dramatiska förändringar i klimatet så måste kyrkan besinna att ett totalt hot riskerar att skapa totalitära lösningar. Historiskt sett har stark alarmism alltid haft till följd att frihet och mångfald hotas. Också under hot om undergång måste mänskligheten värnas i alla delar. Det finns mängder av fenomen och funktioner i mänsklighetens liv som inte omedelbart är lösningar på klimathotet; sång och musik, poesi och litteratur, sport, utbildning och humanistisk forskning, vård för kropp och själ, sanningssökande och tro måste värnas och uppehållas även om de inte kan försvaras som lösningar på klimatkrisen.
I en bibeltrogen, traditionell teologi finns det gott om motivation för människor att ansvarsfullt förvalta skapelsen och visa barmhärtighet mot medmänniskor utan att man fördenskull behöver förneka själens odödlighet, den dubbla utgången, frälsningens nödvändighet och möjlighet i Jesus eller läran om Jesu återkomst. Att utnyttja klimatförändringar till att främja teologiska särmeningar är lika illa som att ta dem till intäkt för allmänpolitiska agendor.

Få senaste artiklar via email

Varje torsdag skickar vi ett mail med de tre senaste artiklarna. Även om du gillar oss på Facebook är det bra att prenumerera, det är inte alltid nya artiklar visas på Facebook.

Du är nu prenumerant, kolla din inbox för bekräftelse.