När man rör sig i en folkmassa, som på ett köpcentrum, och ser hur människor i alla åldrar strosar omkring eller målmedvetet skyndar fram, kan man fyllas av oro och en känsla av vanmakt. Alla dessa människor, vart är de på väg? Då inte med tanke på de närmaste timmarna. Utan, vad är deras eviga mål?
Så kan tanken gå vidare till de mer än 10 miljoner invånarna bara i Sverige, varav bara en mindre del tycks känna Herren. Så är det lika sant om var och en av oss, oavsett om vi vet om det eller inte, att människan måste dö en gång och sedan dömas (Heb 9:27).
Känslan av vanmakt kommer vid insikten av att det evangelium som Kyrkan har sin glädje och tröst i för de allra flesta upplevs som ren dårskap, något som inte alls har någon relevans för dem. Är det överhuvudtaget möjligt att nå dem med evangeliet? Egna tillkortakommanden i möten med enskilda kan också göra sig påminda, då de rätta orden att säga ofta dykt upp när tillfället redan passerat.
Men så sitter man där själv, i stillheten vid Jesu fötter, och blir påmind om att ansvaret för Kyrkans framtid är Hans och inte vårt. Man får höra i avlösningen och i predikan att den egna synden är förlåten, hur den än ser ut: kärlekslöshet, egoism, kärlek till pengar, likgiltighet för medmänniskor, bristande engagemang i sin kallelse och hjärtats hemliga synder. Allt är förlåtet eftersom Kristus bar allt och offrades en gång för vår synd. Då lyfts blicken bort från det egna mörkret till Honom som är världens ljus. Fokus flyttas bort från vår oförmåga till Hans makt att göra det som är omöjligt för oss.
Fokus flyttas i någon mån också från den ospecificerade mängden till den enskilde. Med Jesu kärleksfulla blick på oss själva i färskt minne, kan vi möta den enskilda medmänniskan med lite av hans kärlek och omsorg. Det står också klart för oss, att om de många ska nås så börjar det ändå med den enskilde. För även där väckelsen går fram vinner Den helige Ande enskilda personer. Den enskilde blir överbevisad om att just hon är köpt med Jesu eget blod och genom Honom är Guds älskade barn.
Herren har satt oss var och en i ett sammanhang. I familj, bland skol- eller arbetskamrater, grannar, vänner och andra som vi möter. Utöver att vi får stå med i missionen, inom och utom landets gränser, genom bön och gåvogivande, är det just de människor vi var och en har omkring oss som vi får lov att vara ambassadörer för Guds rike bland. Detta genom att vara trofasta vänner, kärleksfulla medmänniskor, ansvarstagande föräldrar som ägnar mycket tid med barnen och undervisar dem i Guds ord. Listan kan göras längre. Samtidigt får vi be för människor vi möter och själva rusta oss med Guds ord så att vi kan berätta om och förklara det hopp vi äger, när möjlighet för det öppnas.
Under århundranden i vårt land har sockenkyrkorna varit platsen där kristna regelbundet fått möta Herren i Ordet och sakramenten. Där, och i andakten hemma, har de kunnat dricka vid källorna och fått förnyad frimodighet och kraft att utföra sin dagliga kallelse.
Nu har de flesta kyrkorna tömts på det bibliska budskapet. Men faktum kvarstår: För att kristna ska bli bevarade i tron, för att kunna möta medmänniskor med vittnesbördet om Jesus och för att kunna bjuda in till gudstjänst, så behöver vi församlingar där nådens källor flödar i Ord och sakrament.
Därmed kommer vi inte ifrån att det är grundläggande för missionen i vårt land, att församlingar stärks och att nya etableras. Detta i god kyrklig struktur där man inte är personberoende utan där Ordets ämbete kan vara i funktion över tid oavsett vem som för närvarande innehar det. De enskilda kringspridda kolen behöver samlas kring Herren, för att tillsammans och var för sig åter bli brinnande för Herrens stora angelägenhet: Människors frälsning.