Nittonde söndagen efter trefaldighet

Skriven av: Jan-Erik Appell
Publicerad: 24 oktober, 2019

Trons kraft är söndagens tema. Det som ger tron kraft är inte tron i sig utan Honom som tron omfattar: Jesus. Därför är det kraft också i den svaga tron. Därmed inte sagt att den svaga tron inte behöver stärkas. Det är lättare att släcka ett ljus än en brasa. Så är det också lättare att släcka den svaga tron än den tro Guds Ande fått stärka. Därför är det viktigt att apostlarnas bön till Jesus också är varje troendes bön: Ge oss mer tro (Luk 17:5). Det är också viktigt att denna bön – förutom att den kommer från hjärtat – förenas med troget bruk av Ordet och nattvarden. Då svarar Gud för att tron stärks och den troende får kraft att kämpa och segra i den kamp han är kallad till. Om den levande tron har söndagens psaltarpsalm (73:23-26) mycket att lära oss.

Den levande tron

Tro är att omfatta Jesus till frälsning. Hur viktigt därför att inse vad den levande tron är! Men detta bryr sig de flesta inte om. Somliga är helt likgiltiga för allt som har med tron att göra. Andra menar att var och en blir salig på sin tro. Andra åter sätter likhetstecken mellan den levande tron och att hålla på kristna sedvänjor och värderingar.

Må ingen bedra sig i denna sak! När jag ska ta steget in i evigheten, beror allt på om tron varit verkad av Guds Ande genom Ordet och därmed förenat mig med Jesus, eller självtagen och inbillad och därmed utan den förening med Jesus som ensam frälser.

För den levande tron är vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap (2 Kor 12:13), d.v.s. den treenige Guden själv, det som människan sträcker sig efter med allt sitt begär. När otron söker sin lycka på jorden, säger tron: Gud är min del. När otron inte känner någon annan glädje än ägandet av det jordiska och någon annan sorg än förlusten av det jordiska, säger tron: När jag har Dig – Gud – frågar jag inte efter något på jorden. Ja, för den levande tron är själva himlen ingen himmel om inte Gud är där. Vem har jag i himlen utom Dig!

Men den levande tron sätter också sin förtröstan till Gud.  Den säger: Gud är mitt hjärtas klippa. Tron säger också: Du håller mig i min högra hand. Jag litar på att Gud med sin makt drar mig till sig genom alla hinder och håller mig kvar hos sig trots allt som vill rycka mig ur Hans hand. Tron säger vidare: Du leder mig med Ditt råd. Jag litar på att Gud ska leda mig så att det går mig väl, även om Hans vägar inte är mina utan så mycket högre som himlen är högre än jorden (Jes 55:8,9). Tron säger också: Och tar sedan emot mig med ära. Jag litar på att Gud, när mitt livslopp är över och jag står vid evighetens port, ska ge mig den största ära en syndare kan få: att tas emot i den härlighet om vilken Jesus bad: Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som Du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som Du har gett mig (Joh 17:24).

Så lägger sig den levande tron med allt i Guds händer. Något som visar sig i att jag inte bara säger till Gud: Jag är alltid hos Dig, utan också i att jag söker Gud: dagligen i Ordet och bönen och ofta i nattvarden, liksom att jag med den tröst syndernas förlåtelse ger vill löpa Guds budords väg (Psalt 119:32).

Den levande tron kämpar och segrar

När den levande tron blivit tänd i hjärtat, är det min fasta föresats att inte vackla i min tro. Jag tänker att jag alltid ska känna glädje och frid i tron, alltid vara brinnande i anden, alltid segra i frestelsekampen, ja, att den väg jag nu går alltid ska ligga rak och jämn för mig. Men den fortsatta vandringen visar något annat. Visst kan vägen tidvis ligga där rak och jämn. Men andra tider är den full av stenar jag snubblar på och törnen som sårar mig, eller vara så insvept i mörker att jag inget ser, eller gå genom trakter jag mer än andra upplever som fiendeland. Får jag tidvis komma med jubel inför Guds ansikte, får jag andra tider komma gråtande.

Det som för psalmisten blev till kamp, det var när han såg hur det gick de ogudaktiga väl, medan han själv blev plågad hela dagen, trots att han bevarade sitt hjärta rent. När Gud låter mig gå igenom sådant som förnuft och känsla finner motbjudande, kan detta bli ett svårt prov för min tro. Men det som allra mest sätter tron på prov är ändå synden – både syndens makt då den lockar och drar och syndens skuld då den stänger utsikten till Guds nåd. Och hur kan inte tron prövas när jag ser döden och evigheten närma sig, samtidigt som jag kanske upplever hur sjukdom gör att min kropp och själ tynar bort.

Men finns den levande tron i mitt hjärta, blir det också kamp mot det som vill dra mig bort från Gud och beröva mig Ordets löften och det hopp jag grundar på löftena. Jag säger: Men – trots allt vad förnuft och känsla säger – jag är alltid hos Dig. Hos Dig, säger jag. Jag talar alltså med Gud. Min kamp är en bönekamp. Jag gör Gud uppmärksam på vad Han själv lovat vara för mig. Och det kan jag göra med ännu större frimodighet än gamla förbundets fromma, för jag känner ju Honom som Gud sänt i världen – Frälsaren som är försoningen för mina synder och i vilken alla Guds löften fått sitt ja och amen (2 Kor 1:20).         

Den som kämpar tänker gärna att seger har vunnits först då han lyckats ta sig förbi vägens alla stötestenar och törnesnår, ovisshetens mörker är skingrat och motståndet från trons fiender har upphört. Men – redan som kämpande är den levande tron segrande. Att jag trots allt – trots alla faror, alla tvivel, alla frestelser, alla anklagelser – alltid är hos Gud, det vittnar just om en segrande tro. Inte i egen kraft – o nej! – men i den Guds kraft som fullkomnas hos den som i sin svaghet har sitt allt i Guds nåd (2 Kor 12:9). Men också det vittnar om en segrande tro, när jag inte släpper Gud ens då min kropp och själ tynar bort, utan håller fast vid Ordets löften och därmed har ett välgrundat hopp om att vinna trons saliga mål: själens eviga frälsning (1 Petr 1:9). Amen.