En upprörande finsk inrikesminister – lydnaden mot Gud och människor

”Den kristna församlingen har i alla tider varit tvungen att leva i strid med tidens anda på ett eller annat sätt. Alla har vi säkert mött situationer, där vi varit tvungna att överväga ifall vi vågar handla mot den allmänna opinionen, normen, grupptrycket eller till och med mot lagen, ifall dessa står i strid med Guds ord.”
Skriven av: Anders Lundberg
Publicerad: 4 november, 2019

Kanske har du hört talas om Finlands förra inrikesminister, den kristdemokratiska politikern Päivi ­Räsänen. Två år in i sin ämbetsperiod, år 2013, talade hon på finska folkmissionens sommardagar. Hon sade då bland annat:

”Den kristna församlingen har i alla tider varit tvungen att leva i strid med tidens anda på ett eller annat sätt. Alla har vi säkert mött situationer, där vi varit tvungna att överväga ifall vi vågar handla mot den allmänna opinionen, normen, grupptrycket eller till och med mot lagen, ifall dessa står i strid med Guds ord. I Apostlagärningarna återges en situation där myndigheterna förbjöd apostlarna att predika om Jesus. Då sade aposteln Petrus och de övriga apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer än människor.’ (Apg 5:29)” 1
Päivi Räsänen mötte mycket kritik för detta uttalande. Många sekulärt sinnade människor blev upprörda.

Ur världslig synpunkt kan man förstå problemet med att en minister som var ansvarig för bland annat Finlands polisväsende och kyrkofrågor, menade att Bibelns ord ibland hellre bör lydas än den finska lagen. Päivi Räsänen vidhöll emellertid vad hon yttrat. Hon betonade att hon ansåg att det var en kristens plikt att lyda statens lagar men att denna plikt aldrig kunde vara absolut.

Bibelstället som den finska inrikesministern refererade påminner oss om att den kristna församlingen, eller en kristen, kan hamna i bekännelseställning, och att man då måste avlägga sin bekännelse i ord och handling – att lyda Gud mer än människor.

Att lyda Gud

Att lyda Gud mer än människor innefattar uppenbart förpliktelsen att lyda Gud. Till detta kan man ställa frågan: Varför? Det korta svaret på denna fråga är: Eftersom Gud begär det.

Den som läser Bibeln märker inte bara att Gud däri uppenbarar att vi är skapade av honom, att han redan i moderlivet kallat oss till honom, att han älskar oss och han av det skälet sänt sin son till världen för att frälsa oss samt att han i det heliga dopet tar oss till sina barn. Bibelläsaren uppfattar även att Gud i Bibeln uppenbarar sin vilja för våra liv och för kyrkans liv.

Detta är lag. När vi talar om Guds lag tänker vi nog oftast på de konkreta reglerna om hur man ska leva som människa, närmast konkretiserat av tio Guds bud (den moraliska lagen). Men lagen är egentligen ett allomfattande begrepp. Lagen är: ” […] den gudomliga rättvisans eviga grundsats som kräver naturens och alla våra handlingars helighet och lydnad mot Gud och vår nästa och förbjuder motsatsen.”2

Kyrkans lag

När Petrus och apostlarna står inför översteprästerna och stora rådet påminns vi även om vad Gud kallat kyrkan och församlingen till – det vill säga vad som är kyrkans lag: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.”

När vi ser att Kyrkans och den kristnes kallelse kan placeras i sammanhanget av lag, hamnar det också, liksom den moraliska lagen, som ett begreppspar till evangelium. Och även denna lag, liksom den moraliska lagen, kan vi inte uppfylla annat än i Guds kraft, genom Guds nåd, för Kristi skull.

Detta hindrar inte att vi reflekterar över Kyrkans och församlingens former: de rätta och mest effektiva sätten att bedriva församlingsarbete som verkligen fostrar och leder troende människor närmare Jesus. Men vi måste minnas att den kallelse Gud gett oss att lyda honom, såväl innefattar det vi kallar den moraliska lagen eller tio Guds bud, som församlingens verk i världen.

Vår oförmåga att följa lagen

Många kristna undrar varför man är så svag i sitt vittnesbörd, varför man är tyst när man tänker att nu kanske man borde sagt något. Anledningen är densamma som varför vi i övrigt har så svårt att följa ”den gudomliga rättvisans eviga grundsats som kräver naturens och alla våra handlingars helighet och lydnad mot Gud och vår nästa och förbjuder motsatsen” – vår gamla människa vill inte lyda Gud.

Så samtidigt som vi kan se på Guds bud och genom dem sträva efter att leva i helgelse och även ta dem till utgångspunkt för hur ett gott samhälle kan utformas, så driver oss Guds lag – Guds kallelse att vi måste lyda Gud – samtidigt till Kristus.

Och där står Kristus genom Guds nåd. ”Nåd betyder egentligen Guds oförtjänta godhet eller välvilja mot oss, som han bär inom sig själv.” (M. Luther) Genom Guds sinnelag emot oss, för Kristi offers skull, vill han föra oss till honom så att vi tar emot hans förlåtelse och på den vägen kan bli frälsta. Om vi inför lagen vänder oss till Jesus möter vi nåd – Guds goda, kärleksfulla sinnelag som inneburit att han offrat sig för oss – och kan ta emot förlåtelse för Kristi skull.

Att lyda människor

Sakligt sett innefattar vår kallelse att lyda Gud även en kallelse att lyda människor, genom fjärde budet. Av katekesen lär vi oss: ”Vad menas i det fjärde budet med fader och moder? Med det menas våra föräldrar och herrar.”

Naturligtvis är det så att barn, så länge de har föräldrar i livet (vilket kan vara ganska länge nuförtiden), ska lyda sina föräldrar. Ofta betonas hedern, vördnaden och äran i detta sammanhang. Luther skriver i Stora katekesen:

”Man ska vara hövlig och inte tala häftigt till dem, och inte tränga sig på med krav eller vara oförskämd. I dispyter ska man låta dem få rätt och vara tyst, även om de har handlat överilat.”

Men denna heder, vördnad och ära tillkommer alltså, genom sin grund i fjärde budet, och även uttryckt i till exempel Romarbrevets 13:e kapitel, egentligen även vår regering, våra arbetsgivare och våra andliga fäder.

Att lyda Gud mer än människor

Våra mödrar och fäder i mer omfattande mening, det vill säga våra föräldrar, arbetsgivare, regeringar och kyrko­ledare, kan uppställa krav gentemot oss, och vi är skyldig att lyda dem. Vi är skyldiga att lyda våra föräldrar så länge de är i livet. Vi är skyldiga att lyda våra arbetsgivare, vår regering och, vilket främst är aktuellt för präster, våra kyrkoledare – låt gå för att dessa inte alltid ställer absoluta krav på oss. Ingenting hindrar ju heller att vi vädjar till dem att besluta på ett visst sätt.

Men när dessa makthavare ställer krav på oss som går emot Guds bud, så vill en kristen verkligen i allt lyda sina makthavare, men inte på just de punkter där lydnaden skulle gå emot vad Gud har förordnat. Och om hon i vanliga fall syndar när hon inte lyder sina överordnade, syndar hon nu istället om hon inte vägrar att lyda dem, på den punkt där Gud förordnat annorlunda.

En förälder som förbjuder sitt barn att gå i kyrkan eller tala om tron, behöver inte lydas på den punkten. En arbetsgivare som kräver av sin anställde att lura eller tillskansa sig otillbörlig vinning, behöver inte lydas på den punkten. En kyrkoledare, eller ett kyrkomöte, som uppställer samvetsförpliktande ordningar i strid med Guds ord, behöver inte lydas. Det är tvärtom synd att i en sådan situation lyda. Det rätta är i stället att vägra att lyda. En kristen kan alltså i denna situation vägra att lyda och endast riskera världsligt straff – såsom avskedande eller fängelse –, men däremot, genom Guds nåd och för Kristi skull, undkomma det eviga straff som synden medför.

Närmare om lydnaden mot kyrklig överhet

Ibland har man i den evangeliska kyrkoteologin gjort en skillnad mellan ordningsfrågor och bekännelsefrågor. Man har ibland på detta sätt velat tona ned allvaret i ordningsfrågorna genom att säga att dessa inte är ”frälsningsavgörande”. Men som följer av fjärde budet ska även ordningsfrågorna följas. Att inte följa dem är synd, åtminstone fram till dess att ordningarna är ändrad i vederbörlig ordning.

Beträffande bekännelsefrågorna ska kyrkan fatta beslut som rör bekännelsen. Kyrkan och församlingen ska avvisa falsk lära och ställa krav på förkunnelsen om ett visst innehåll. Men skillnaden mot ordningsfrågorna är att kyrkan inte fattar beslut i bekännelsefrågorna på egen auktoritet. Beslut i bekännelsefrågor är egentligen endast en bekräftelse på vad Bibeln redan lär.

Följaktligen behöver en kyrklig ordning aldrig följas när den uppställer bud som är i strid med Guds bud. I en disputation från 1536, Dispitatio de potestate cincilii, utvecklar Martin Luther denna sak enligt följande, refererat i urval:

”3. Apostlarna hade […] ett säkert löfte om den helige Ande. […] 5. Ingen efterföljare har till sin person ett löfte om den helige Ande. […] 11. Därför, om efterföljarna inte följer och inte beaktar apostlarnas grund är de heretiker och antikrister, eftersom de saknar grunden. […] 12. Alltså kan, liksom andra människor, en biskopsförsamling eller ett kyrkomöte fela [i sina uttalanden] 13. Men om de inte felar, sker det av en lycklig omständighet, eller genom förtjänsten hos någon helig bland dem eller hos kyrkan, inte genom deras församlings auktoritet. […] 15. För det finns inget löfte om att den helige Ande är förbunden med en biskopsförsamling eller ett kyrkomöte […] 24. Alltså kan ingen tvingas att tro den representerade kyrkans bestämmelser, det betyder kyrkomötenas, utom när dessa bedömer och talar i enlighet med apostlarnas skrifter, vilket är en lycklig omständighet. 29. Vid konciliet i Nicea stod en Paphnutius3 emot kyrkomötet, trots det brände man honom inte, utan prisade honom. 30. Vid kyrkomötet i Konstanz stod två Paphnutius4 emot, beväpnade med Skriften, trots det prisade man dem inte, utan brände dem.” 5

På senare tid har flera präster i Svenska kyrkan varit under åtal från framför allt Göteborgs domkapitel för deras ställningstagande i bekännelsefrågor. De har då åberopat sin rätt till samvetsfrihet i de frågor där kyrkan fattat beslut som strider emot Guds ord. Svenska kyrkans överklagandenämnd har i flera fall friat prästerna, och troligtvis bland annat tagit intryck av detta argument. Avgörandena är glädjande eftersom det i sig innebär en bekräftelse på att dessa präster inte brutit mot sina prästlöften när de velat hålla fast vid en biblisk bekännelse som kommit i strid med den kyrkliga ordningen.

Avslutning

Artikeln inleddes med ett citat av finska inrikesminister Päivi Räsänens mäktiga proklamation gentemot sekulära staters orättfärdiga inskränkningar på samvetets område. Kanske kunde det ha gett intryck av att bibelstället ”Att lyda Gud mer än människor” utgör ett slags uppmaning till ständig kamp emot allt vad världslig och kyrklig makt företar sig.

Men genom lydnaden emot Guds ord, och särskilt det fjärde budet, är en kristens grundhållning lydnad mot människorna – såsom den världsliga regeringen. Det är synd att inte lyda, och vi behöver ta emot förlåtelse för vår oförmåga att lyda Gud även på denna punkt. Vi behöver naturligtvis sträva efter att lyda våra överordnade i Guds kraft. Den svenska staten har därigenom bland sina kristna invånare några av de mest laglydiga och lojala medborgarna som den någonsin kan få.

Men när en kristen hamnar i bekännelseställning gentemot stat, kyrka, arbetsgivare eller förälder är det däremot lojaliteten och lydnaden mot Gud som står högst eftersom en kristen som kompromisser när hon är i bekännelseställning syndar. För att bevara friden och kärleken mellan människor, bör alltså en kristen som hamnar i bekännelseställning be om vishet, så att bekännelsekampen utkämpas på rätt sätt samtidigt som lydnaden emot Gud står över allt annat.

Noter:

1. Päivi Räsänens tal finns översatt till svenska på http://www.claphaminstitutet.se/politik/den-kristne-i-det-sekulariserade-samhallet-den-kristna-manniskosynen-utmanad/.
2. Mathias Hafenreffer, Compendium Doctrinae Coelestis, 1612, i svensk översättning 2010.
3. Paphnutius av Thebais, eller Paphnutius bekännaren, närvarade vid första konciliet i Nicea (år 325) och motsatte sig en förordning som skulle förbjuda äktenskapligt samliv för de biskopar, präster, diakoner och subdiakoner som var gifta innan de ordinerades. Niceamötet gick sedan på Paphnutius linje. Paphnutius tillhörde även den del av niceamötet som motsatte sig arianismen.
4. Martin Luther refererar troligtvis här till John Wycliffe (1320-1384) och Jan Hus (1369-1415) vilka vid konciliet i Konstanz (åren 1414-1418) förklarades vara kättare. Wycliffe var vid tillfället redan avliden och exkommunicerades retroaktivt. Hans böcker brändes. Jan Hus brändes vid själva kyrkomötet. Wycliffe och Hus ses ofta som reformationens förkämpar, eftersom de höll fram Guds ord i motsats till den romerska kyrkans uppenbart korrumperande människobud.
5. Svensk Pastoraltidskrift, 2014, s. 749 ff.

0 kommentarer