Det viktigaste

Vi kommer inte förbi Skriftens ord om allvaret inför evigheten. Jesus, som personifierar Guds kärlek till alla människor, talar själv allra tydligast om helvetets realitet och om risken att gå evigt förlorad.
Skriven av: Gunnar Andersson
Publicerad: 14 november, 2019

Gud er Gud, om alla land lå øde, Gud er Gud, om alle folk var døde. (Sv.ps. 649:2)

För den norske prästen och författaren Petter Dass (1647-1707) var det en självklarhet att Gud är evig och oföränderlig. Så uppenbarar Han sig i den heliga Skrift. Att Guds natur inte påverkas av våra mänskliga tankar och trender är en sanning som det är angeläget att påminna om. Mänskliga föreställningar om Gud, istället för Guds uppenbarelse av sig själv, tenderar alltid att tränga sig på. Det märks inte minst vid kyrkoårets slut.

Hur många gånger hörs inte uttalanden som: ”Sådan är inte min gud”, eller ”Är Gud sådan, vill inte jag ha med honom att göra”. Människan har alltid frestats att göra sig en egen bild av Gud. Direkt efter att Herren förbjöd Israels folk att göra några avbilder av det som är i himlen och tillbe sådana, gjorde de en guldkalv. Tanken var inte att tillbe en annan Gud, utan folket sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mos 32:4)

När det från predikstolar och genom media presenteras olika gudsbilder där Gud sägs vara enbart kärleksfull och nådig och accepterar alla sådana som vi är, eller då enskilda avvisar tanken på ett evigt straff, är det mänskligt sett fullt förståeligt. Tanken på att man själv eller någon annan ska hamna under Guds vrede i en tillvaro utan slut är outhärdlig.

Samtidigt kommer vi inte förbi Skriftens ord om allvaret inför evigheten. Jesus, som personifierar Guds kärlek till alla människor, talar själv allra tydligast om helvetets realitet och om risken att gå evigt förlorad (ex Matt 18:8, 25:41, Joh 3:36). Ingen annan vet lika väl som honom vad han talar om, eftersom han själv upplevt det. Under de tre mörka timmarna på korset hängde han som världens ende syndare under Guds vrede. Han var övergiven, bortvisad, av sin himmelske Fader. Gud är kärleken, men han är också helig. En ohelig, syndig, människa skulle aldrig kunna möta honom. Därför måste Gud själv ta bort hindret genom Jesu kors.

Aposteln Paulus verkade i sin tur vara så präglad av Kristi kärlek, att han till och med uttryckte att han själv önskade att bli fördömd och skild från Kristus om det kunde leda till frälsning för hans landsmän (Rom 9:3).

Givetvis visste Paulus att han inte kunde friköpa en enda människa (Ps 49:9) och att det var helt onödigt att han skulle dömas, eftersom Jesus redan tagit domen i allas ställe. Han visste också att inget kunde skilja honom från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8:39). Men det står alldeles klart att Paulus drivkraft att predika evangeliet om Jesu försoning var att människor skulle bli räddade från evig nöd till evig glädje och frid hos Gud.

Många har förväntningar på att kyrkan ska upplevas relevant och ge svar på deras många frågor. I någon mån är det så, men viktigare än allt annat är att den helt avgörande frågan ställs, nämligen den om människans relation till Gud. Den frågan vill Den helige Ande väcka, för att avslöja vårt skriande behov av Jesus och hans nåd. Därför har Jesus sänt sina lärjungar till att förkunna omvändelse och syndernas förlåtelse. Om inte det är centrum i kyrkans och enskilda förkunnares tjänst, går man på villovägar.

Det är inte vår uppgift att döma om vem som blivit frälst eller inte. Guds Ande kan nå in och skapa liv där det ser helt omöjligt ut. Det som är den kristna kyrkans uppdrag, i alla tider, är att visa vägen till Jesus. Att be och arbeta för att evangeliet om Honom ska nå till alla. Så att de kan bli en del av det rike som aldrig någonsin kan skakas eller gå under (Heb 12:28) och där Jesu blod utplånar och talar starkare än all vår synd. Lycklig, ja, evigt salig, är den som har Jesus som sin tillflykt och tröst. För det är sant som Petter Dass skriver:

Høye hall og dype dal skal vike,
jord och himmel falle skal tillike,
hvert fjell, hver tinde,
skal brått forsvinne,
men opp skal rinne,
som solen skinne,
Guds rike!

2 Kommentarer

  1. Bengt P Gustafsson

    Ja tack!

    Svara
    • Eija Andersson

      ja tack!

      Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *