Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Advent: Att Jesus kommer till våra hjärtan

Om det stora att Gud blev människa, två anledningar till sviktande frälsningsvisshet och kopplingen mellan jul, påsk och pingst.
Advent: Jesus kommer
Skriven av: Mikkel Vigilius
Publicerad: 12 december, 2019

Det är adventstid. Adventstidens budskap kan sammanfattas i treklangen: Jesus kom, Jesus kommer nu och Jesus kommer tillbaka! Det första handlar om julen och det sista om Jesu återkomst. Det där emellan handlar om Jesu intåg i våra hjärtan genom tron och Andens verk.

Vi påminns ofta om att det är ett inre samband mellan jul och påsk, och detta på en god grund. Jesus kom till jorden för att dö. Det var hela avsikten med att Gud blev människa. Detta skedde för vår frälsnings skull. Men det finns också en stark koppling mellan jul och pingst. Den frälsare som kom till jorden vid jul han drager in i hjärtan till tro och frälsningsvisshet under pingsten.

Det är anmärkningsvärt hur många av våra adventssånger som framhåller detta perspektiv. Det som genomsyrar sångerna är bönen att Jesus, som vid jul kom till vår frälsning, också nu ska komma till oss och skapa tro på hans frälsning i våra hjärtan:

”Kom snart till mig, o Jesu kär,
mitt hjärta för dig öppet är.
Kom in med nåd och salighet
och bliv där kvar i evighet.
O Jesu, giv en stadig tro
och hjälp mig till din himlaro.”
Sv.ps. 107:5

”Låt hjärtat öppna sig, /bjud Kristus hem till dig.
I dag vill han dig gästa /och sitt förbund befästa.
Hosianna, pris och ära! /Vår Konung är nu nära.”
Sv.ps. 104:4

”Han kommer till sörjande hjärtan,
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera, /tills Gud uti alla blir allt.”
Sv.ps. 108:5

Bönen som är bärande i dessa adventsånger är i grunden en bön om att Gud ska låta sin Ande utföra sitt verk i oss som tog sig början på pingstdagen. I adventstiden vänder vi oss till Gud i bön om att vi ska få erfara hans Andes verk i våra hjärtan – till tro på Jesus och visshet om frälsning genom honom. Vi ska i denna artikel se närmare på detta.

Gud kommer till våra hjärtan!

Det finns avsnitt i Bibeln som kan få det att svindla av den vördnad och förundran som de väcker. Det händer inte om du läser dem enkelt och snabbt men om du pausar ett ögonblick och funderar över innehållet. Ett av dessa ställen är Galaterbrevet 4:6: ”Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande …”

Under julen förundras vi med rätta över att den evige, helige och högt upphöjde Gud blir människa och tar sin boning bland oss. Det är ett obegripligt mirakel som vi måste möta med förundran, tillbedjan och tacksamhet. Men är det ett mindre under att Gud genom sin Ande tar sin boning i våra hjärtan? Det är svårt att föreställa sig ett mera ovärdigt ställe för Gud att ta sin boning i än i våra smutsiga, fördärvade och förförda hjärtan. Men det gör han.

Den citerade versen nämner endast Guds Ande, men Gud är treenig. Han är Fader, Son och Helig Ande. Där den ene personen i Gud är, där är också de två andra eftersom Gud är en. Att det är den treenige Gud som tar sin boning i våra hjärtan framgår av Jesu förutsägelser om Hjälparen: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” (Joh 14:23)

Gud bor i våra hjärtan genom tron! Det är en biblisk sanning vars innebörd vi aldrig kommer att kunna förstå och om vars djup vi aldrig kan mäta. Men vi måste ta den sanningen till oss som en mäktig och härlig bekräftelse på evangeliet om Jesu frälsning.

Jesu frälsargärning, som inleddes på julnatten och fulländades på påskmorgonen, har skapat frid mellan honom och oss. Den synd som skilde oss åt är sonad och borttagen och därför kan Gud redan nu komma och ta sin boning i våra hjärtan. Fiendskapen är borta! Vi är förenade med Gud – nu!
Som kristna känner vi ständig av synden i oss. När vi ser inåt finner vi kyla, ytlighet, världslighet och andlig likgiltighet, vilket kan anfäkta oss. Men Guds ords makt består. Gud kommer till våra hjärtan som ett härligt och kraftfullt vittnesbörd om att trots synden fortfarande är där så skiljer den oss inte längre från honom!

Andens gärning

Att Gud själv kommer till oss och tar sin boning i oss, det är pingstens stora gåva. Det var det som hände med lärjungarna på pingstdagen och för dem som de vittnade för. Men detta hände inte slumpartat och utan anledning. Det hände genom evangeliet om Jesus.

Det som utmärkte pingsten var, med Grundtvigs ord, att det föll ”ljus över nådastolen”. Den Helige Ande kom och kastade ljus över hela Jesu frälsningsverk så att det blev klart för lärjungarna att de genom Jesu död och uppståndelse hade frid med Gud. Jesus blev uppenbarad för dem som deras frälsare, försonare och frid med Gud. Innan pingstdagen såg det detta endast glimtvis och dunkelt, men på grund av Andens verk blev – som Paulus formulerar det – slöjan över Skriften blev borttagen så att ljuset från evangeliet om Jesus kunde stråla klart in i människornas hjärtan till tro och visshet (2 Kor 3:14-4:6). Härmed blev Jesus trodd och mottagen – i hjärtan. Det skedde genom Andens verk. Han förde Jesus in i hjärtan genom att uppenbara honom som människors underbara frälsare. Och just detta var också det helt centrala i hans gärning; som Jesus själv förutsade: ”Han ska förhärliga mig.” (Joh 16:14)

Där Anden talar och verkar blir Jesus stor i hjärtat och detta till frid, frihet och frälsningsvisshet. Det är på den grunden som Paulus kan säga att ”där Herrens Ande är, där är frihet” (2 Kor 3:17).

Som Anden verkade vid den första pingsten, så verkar han också idag. Han förhärligar Jesus för våra hjärtan så att vi finner tröst och vila endast i honom. ”Du kommer Jesus till mig in, och så är solen tänd!” (N. P. Madsen). Alla som har denna erfarenhet har upplevt Andens verk i hjärtat.
Anden gör sitt verk genom evangeliet om Jesus. Genom detta ord riktas vår uppmärksamhet bort från oss själva och mot Jesus och hans frälsargärning för oss. Vi ser att vi har frid med Gud och barnaskap hos honom genom Jesus allena. Anden gör det levande och starkt i våra hjärtan att vi genom Jesus få kalla Gud vår far! Med Paulus ord: ”Och eftersom ni är söner har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: ”Abba! Far!” (Gal 4:6)

Det är inte alltid som vi märker Andens inre vittnesbörd om Jesu frälsning lika starkt. Den kännbara frälsningsvissheten kan växla. Luther talar till och med om evangeliets verkliga frihet och glädje som en ”sällsynt gäst” i hjärtat. Det är tröstande att läsa för den som upplever det på samma sätt.

Vi är olika som kristna och vårt trosliv yttrar sig på olika sätt. En svag frälsningsvisshet behöver inte vara ett uttryck för ett svagt trosliv. Det avgörande är inte hur vi upplever frälsningsvissheten utan vad vi bygger den på. Guds Andes huvudsakliga verk i vårta hjärtan är att bryta ner vår tro på alla falska frälsningsgrunder hos oss själva och påminna oss om Jesus som vår enda, orubbliga och eviga frälsningsgrund. ”Mig till frälsning jag intet vet, utan dig Guds lamm!” (Jonas Pettersen). Det är den tro och bekännelse som Anden skapar i hjärtat. Den kan vara levande i hjärtat också när den kännbara frälsningsvissheten är borta! Den kristnes sanna och bestående kännetecken är, med Søren Kirkegaards ord, detta enda: att behöva Jesus!

Två orsaker till svikande frälsningsvisshet

Samtidigt som detta är sagt så måste det också sägas att en sviktande frälsningsvisshet och glädje över frälsningen kan ha sin orsak i konkreta missförhållanden i vårt eget andliga liv. Det är avgörande att vaken i detta. Vi står i ständig fara för att försvagas i tron, gå förlorade och falla bort.

Under adventstiden sjunger och ber vi om en ny erfarenhet av att Jesus kommer till våra hjärtan med sin tröst och frid. Men ska sången och bönen vara ärligt måste vi vara villiga att rannsaka oss själva om vi själva står i vägen för Andens verk. Vi ska på två möjliga orsaker bakom sviktande erfarenheter av evangeliets tröst och glädje:

1. Det kan för det första handla om att vi trotsar Gud genom att leva i strid med hans vilja.

Vi vet vad Gud vill, men vi går vår egen väg. Vi bildar oss egna åsikter och förhållningssätt i strid mot Guds klara ord. Eller också väljer vi ett sätt att leva som är oförenligt med Guds bud och förmaningar – och vill inte låta omvända oss. I en sådan situation är det omöjligt att få sann visshet om sin frälsning.

Anden skulle inte tillåta det, och det är i själva verket en mycket tröstande sida av Andens verk! När han bor i våra hjärtan vill han göra oss oroliga när vi trotsar Gud. Han vill inte låta oss vika in på avfallets väg utan att han kallat på oss.

I sitt första brev skriver Johannes om att den andliga smörjelse som vi fått är ett värn mot villfarelser mot tron eftersom vi inifrån vet vad som är sant (1 Joh 2:26-27). Det är på denna grund som Johannes kan skriva att den som är född av Gud inte kan synda (1 Joh 3:9). En kristen kan inte med ro i hjärta och sinne framhärda i synd.

När en kristen faller i synd så faller han med Rosenius ord ”som i eld och vatten”; det är ett främmande element för honom. Han kan inte trivas i det, han måste ut från det. Detta påminner Anden honom om! Först när synden är bekänd inför Gud kan den troende andas fritt igen och ha en inre visshet om att han är Guds barn genom Jesus!

Øivind Andersen påpekar att det är denna sak Paulus talar om i Romarbrevet 8:16: ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”

När vi rör oss ut i syndens områden talar Guds Ande till vår egen ande i samvetet och påminner oss om att vi är på väg bort från Gud. Anden ger oss oro och ofrid, och det är något gott! Han vill rädda oss och dra oss tillbaka och det finns ingen annan väg tillbaka än omvändelsens väg! Med Øivind Andersens ord:

”Du kan be, läsa Bibeln, kämpa, stå med i arbetet och allt annat som hör till den kristnes liv. Det är likväl inte till nytta så länge du står emot Gud. Men, från det ögonblick du ger upp ditt motstånd mot Gud och villkorslöst böjer dig för sanningen, såsom han genom sin Ande visar dig den, får du en inre visshet om att du har överlämnat dig till Gud […] Han förväntar sig inte att du ska lösa dig själv från det som binder dig utan endast att du erkänner sanningen sådan som den är. Han tar emot dig och hjälper dig.”

När detta ärliga möte med Gud har skett vittnar vår ande tillsammans med Guds Ande att vi är Guds barn för Jesu skull.

2. Svikande frälsningsvisshet kan också ha sin orsak i försummelse av det medel som Anden talar genom: evangeliet om Jesus.

Det är genom detta medel som Anden vänder våra blickar bort från oss själva och mot Jesus till tro, frid och visshet! ”Det som du har din uppmärksamhet riktad mot, det får makten över dig!” Så lyder ett av den viktigaste grundprincipen för det andliga livet. Det ligger i vår köttsliga natur att bedöma vårt tillstånd som kristna utifrån det vi ser och erfar hos oss själva. När vi gör bedömningar utifrån det slutar det antingen i missmod eller högmod vilket båda leder till att vi förlorar den glädjen och vissheten i tron som har sin grund i Jesus allena.

Anden vill det motsatta: Han vill vända våra blickar från oss själva och mot Kristus och visa oss att vi för hans skull ska komma till Gud så som vi är och att vi endast i kraft av hans frälsargärning blir mottagna av Gud som hans älskade barn. I samma grad som vi kan se detta binds vi till Jesus i tro, glädje och lovsång!

”Var är nu er lovprisning?” Det var Paulus fråga till galaterna i Galaterbrevet 4:15. Galaterna hade mött evangelium genom Paulus och de hade gett en överflödande glädje hos dem. Anden hade vänt deras blickar bort från dem själva och mot Jesus och frälsningens rikedom i honom och det hade skänkt tro, frimodighet och frälsningsvisshet i hjärtat. Men så hade det kommit andra förkunnare som hade betonat att Jesus var en frälsare för dem som på vissa speciella områden uppfyllde Guds lag. Det var en förkunnelse som den gamla köttsliga naturen var mycket lyhörd för. Så var det då, så är det också idag. Det verkar så rätt och riktigt för vårt naturliga sätt att tänka att saker och ting måste vara rätt hos oss för att vi ska kunna komma till Jesus och bli frälsta.

Vi föreställer oss inte att vi ska vara fullkomliga, men vissa minimikrav måste vara uppfyllda. Oavsett om det gäller glädje i tron, ett bra böneliv, helhjärtat tjänande, evangelisation eller något helt annat är egentligen underordnat. Den huvudsakliga effekten blir densamma. Vår blick flyttas från Jesus och vänds mot oss själva. Vi prövar och värderar oss själva för att se om vi i tillräcklig hög grad uppfyller kraven. Och oavsett det slutar i missmod eller högmod förlorar vi den tro, glädje och visshet som grunder sig på Jesus allena. Därför har vi också i dag nytta av att höra Paulus ’väckelserop’:

”Dåraktiga galater! Vem har förhäxat er? Ni fick ju Jesus Kristus målad för era ögon som korsfäst. En enda sak vill jag veta från er: fick ni Anden genom laggärningar eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, ska ni nu sluta i köttet?” (Gal 3:1-3)

Tänk tillbaka! Hur fick du själv tron och Anden? Vad var grunden till att du en gång kunde prisa dig salig och vara viss om din frälsning? Vad var själva grunden till att du av hela ditt hjärta och med en djupgående glädje kunde sjunga med i ’Saliga visshet’ (Sv.ps. 259)? Var det inte på grund av en enda orsak; att du hade hört evangeliet om Jesu frälsargärning för dig? Var det inte för att du visste detta enda ena: Jesus är min!

Kom tillbaka, hör det igen! Tag ordet om Jesus till dig! Det har samma kraft också idag!

Andens vittnesbörd om Jesus

Vad är det Anden säger om Jesus? Jesus sammanfattar det själv i en av sina förutsägelser om Hjälparen: ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.” (Joh 16:8)

Till en början verkar det inte som ett tröstande och trosstärkande ord: synd, rättfärdighet och dom. Men det är det i högsta grad när vi ser närmare på vad Anden säger om dessa ord: ”Om synd: de tror inte på mig.” (Joh 16:9)

Den Helige Ande överbevisar om många synder. Som tidigare redan nämnts väcker han oss och gör oss oroliga när vi rör oss ut på syndens områden. Livet igenom vill han avslöja allt mer av syndafördärvet i våra hjärtan. Där Anden kommer in, där kommer ljuset in och där avslöjas synden. Att bli uppfylld av Guds Ande är en ödmjukhetens erfarenhet. ”Andens fullhet upplevs som syndens fullhet”, säger Ole Hallesby. Men när Anden utför detta verk har han ett välsignat gott mål i sikte: Han vill driva oss till Jesus i en ständig förnyad och fördjupad glädje över frälsningen i honom. Härmed hålls tron levande.

För vad innebär det egentligen att tro? De gamla gav ett bra svar: Att tro är att komma till Jesus med sin synd! Det är detta som Anden håller levande hos oss. Varje synd som vi kommer till Jesus med är förlåtna. Därmed står det också klart att det slutligen endast är en synd som kan fördöma oss: att vi inte vill komma till Jesus – att vi inte tror på honom! Det är detta Anden först och sist vill lära oss om synd: att vi inte ska hålla oss borta från Jesus! Han vill ropa in i våra hjärtan: Kom med synden till Jesus! Då tror du, och då är du under det blod som renar dig från all synd! (1 Joh 1:7).

”Om rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre.” (Joh 16:10)
Den Helige Ande har mycket att säga oss om rättfärdighet. Det är Ande som talar i lagen och påminner oss om allt det rätta vi ska göra, vara, säga och tycka. Men ändamålet med lagen är inte att vi ska bli rättfärdiga genom att uppfylla lagen. Ändamålet är att vi ska se sanningen om oss själva som förtappade, fördärvade och i grunden oförbätterliga syndare inför Gud. Lagen vill att vi ska ställas inför Guds domstol som skyldiga med tillknäppta munnar (Rom. 3:19). Det är först när våra munnar är tillknäppta och vi inte har mer att säga till vårt försvar som vi är i stånd att höra vad Anden har att säga om en helt annan rättfärdighet, en rättfärdighet utanför oss själva – den fullkomliga och frälsande rättfärdigheten i Jesus.

Det är denna rättfärdighet Anden vill dra vår uppmärksamhet till. Denna rättfärdighet har Jesus vunnit åt varje syndare på denna jord! Lika sant som det är att alla människor blev syndare och fördrivna från paradiset genom Adams fall, lika sant är det att alla människor har tillgång till Guds himmel och det nya paradiset genom Jesu lydnad mot lagen:

”Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor. 19 Liksom de många stod som syndare genom en enda människas olydnad, så ska också de många stå som rättfärdiga genom den endes lydnad.” (Rom 5:18-19)

Vi sjunger det, och det är sant: ”Ty en är för alla rättfärdig och ren.” (Sv.ps. 59. Denna vers saknas dock i psalmboken). Genom Jesu rättfärdighet finns det tillgång till Guds himmel för varje enskild syndare på jorden. Denna rättfärdighet ser vi inte men det är inte heller så viktigt. Det avgörande är att Gud ser den, och det gör han:

”Ja, min rättfärdighet däruppe sitter vid Faderns högra hand på himlens tron; och fienden, ehuru arg och bitter, ej den kan skada uti minsta mån.” (C. O. Rosenius)

Det allra bästa med detta är att inte heller jag själv kan skada min rättfärdighet. Jag kan inte nå den, jag kan inte förstöra den eller besmitta den. Den är i Himlen och är lika oantastlig och oföränderlig som min frälsare. Han är densamme i går och i dag och i evighet! (Heb 13:8). Det är vad Anden säger till mig, och det är grunden till en verklig försäkran om frälsning igår, idag och i evighet!

”Om dom: denna världens furste är dömd.” (Joh. 16:11)
Den Helige Ande talar mycket om dom i Bibeln och då är det alltid lagens ord som ljuder – med undantag när det talas om Jesus eftersom den dom som han fick, var vår dom. Det var våra synder som förde honom till korset. Det var vårt uppror mot Gud som fick himlen att stänga sig för honom. Det var för vår skull som han måste ropa med en stängd himmel: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”

Det är förfärliga ord men samtidigt finns det inte ord som är mer tröstande och befriande i hela Bibeln. Det var ju inte för sin egen synd och skuld som Jesus hängde där och blev dömd och övergiven av Gud. Det var det inte! Det var för vår skull – för min skull! ”För min skull blev du så övergiven och av Guds vrede fångad, att jag aldrig övergivas skall, i dödens dystra djupa dal.” (Thomas Kingo). Det är verkligheten! Domen har fallit, synden är sonad helt och fullt och vägen in i Guds himmel är banad för syndare! ”Nu står för mig öppen himlens port, för mig har Jesus tillfyllestgjort!” (Thomas Kingo).

Det är bara en som Gud nu kommer att döma – denna världens furste. Helvetet är berett åt djävulen och hans änglar (Matt. 25:41). Men för oss har Gud andra planer: ”Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.” 1 Tess. 5:9
Det är detta Anden vill påminna oss om och inpränta i våra hjärtan genom evangeliets ord: att vi genom Jesus är friköpta från lagens förbannelse till evigt barnaskap hos Gud! Att vi hör detta och tar det till oss i tro, det är slutmålet för Guds frälsargärning!

Från jul till pingst

Det går en rak linje från julnatten fram till Andens vittnesbörd i hjärtat om frälsningen i Jesus! Gud kommer till världen under julnatten för att i vårt ställe bära vår syndabörda in under sin egen dom, och han gör detta med målet att, genom Anden, komma till oss och förkunna i våra hjärtan: Du har frid med mig genom min egen frälsargärning för er!

Det finns en gemensam nämnare som är mycket djupgående i Guds frälsargärning från jul genom påsken och fram till pingsten: Vår helige, högt upphöjda och allsmäktige Gud ödmjukar och förnedrar sig på ett sätt som vi aldrig kommer att förstå, men som vi evigt bör tacka och prisa honom för, av kärlek till oss och för vår frälsnings skull. Under julen låter han sig födas som ett hjälplöst, skrikande spädbarn – vår Gud! Under påsken låter han sig spikas fast på ett kors som en syndare och en förbannelse – i vårt ställe! Under pingsten kommer han till oss och tar sin boning i våra fördärvade hjärtan – för att försäkra oss om vårt fria barnaskap i evighet! Vilken mäktig, obegriplig och förunderligt god Gud vi har! Han vare ära, tack och pris i evighet!

Det djupa inre sambandet i Guds frälsande handlande från julnatten till pingstdagen kommer mycket klart till uttryck i det som på goda grunder har kallats för Paulus ’julevangelium’. Han talar om julen, men han drar linjen vidare till påsken och till pingsten eftersom det ur Guds perspektiv djupast sett är en sammanhållen frälsargärning vars samlade mål är att ge oss frid med Gud och visshet därom i tron på Jesus:

”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: ’Abba! Far!’” (Gal 4:4-6)

Julnatten pekar fram mot både påsk och pingst. Hjärtats tillägnande av Jesus till tro på, och visshet om, det fria barnaskapet i honom var Guds egentliga mål för det som skedde på julnatten. Det är också Guds mål med oss i denna jultid! Låt oss därför gå julen till mötes med den bön som Brorson sätter ord på i en av sina underbara julpsalmer:

”Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!”

Översatt av Gabriel Skilling, en artikel från foross.no.

0 kommentarer