I Kansas, USA, finns sedan 1869 en liten stad som heter Lindsborg. Staden har en synnerligen intressant historia, inte minst för oss svenskar.
Även om det redan några år före stadens grundande 1869 fanns svenskar i området, som bodde i jordkulor (”dug-outs”) kan man säga att det hela började i Sunnemo, en liten ort i Värmland, Sverige. Idag har orten 240 invånare. Där verkade väckelseprästen Olof Olsson (1841-1900) som komminister. Han hade kring sig en skara fromma människor, som följde honom över Atlanten för att slå sig ned i Lindsborg. Gruppen från Värmland var ungefär 250 personer varav cirka 100 från Sunnemo.
Innehåll
Olof Olssons barndom
Olof Ohlsson kallas i minnesskriften i samband med 40-årsfirandet av stadens grundande ”ett konventiklarnas barn”. Detta säger mycket om den allvarliga och innerliga fromhet som han fostrades i under uppväxten i en stuga utanför Karlskoga. Föräldrarna var mycket enkla men kunde genom hårt arbete undvika den allra värsta fattigdomen.
När Olof var fem-sex år gammal började konventiklar hållas i det egna enkla hemmet. Man var noggrann med att höra rätta präster predika och därför vandrade man långa vägar, mil efter mil, för att besöka en sådan prästs gudstjänst. Olof Olssons mor Britta gjorde ofta sådana vandringar tillsammans med en annan kvinna, Maria Jonsson. Maria var mor till Carl Johan Nyvall, en man som Olof Olsson skulle ha mycket att göra med genom livet. De var barndomskamrater och bröder i tron, men när den stora teologiska försoningsstriden bröt ut i mitten av 1870-talet hamnade de på olika sidor och till deras egen stora sorg tvingades de att gå skilda vägar.
På grund av de enkla förhållandena var Olof tvungen att tidigt i livet arbeta hårt på gården. Genom sin enkla bakgrund hade Olof också särskilda förutsättningar att komma till tals med enkla och fattiga människor, både i Sverige och senare i Amerika, där nybyggarlivet innebar många besvärligheter och hårda försakelser.
Utöver det andliga intresset och det hårda arbetet kan nämnas att Olof som barn älskade att sjunga. Sången blev det som tog Olof vidare i livet. Tolv år gammal flyttade han hemifrån och skolades av en organist, inte bara i musik utan även i svenska språket, välskrivning, matematik, historia med mera. Här föddes också tankarna på att bli präst.
Olof var dock tvungen att återvända till hemmet efter ett år för att hjälpa till med sysslorna. Nu hade hans barndomsvän Carl Johan Nyvall, som jag omtalade tidigare, blivit helt uppslukad av den pietistiska väckelsen som spred sig alltmer i Värmland. Mellan Olof och Carl Johan knöts starka vänskapsband. En sak som förde dem och alla pietister nära samman var de förföljelser som drabbade dem från såväl den kyrkliga som den politiska makten. Vi ska komma ihåg att konventikelplakatet ännu var i kraft för något årtionde framöver.
Olof Olssons studier och prästtjänst
Vid denna tid ljöd genom Sveriges bygder missionsmannen Peter Fjellstedts mäktiga kallelse till utlandsmission. Olof Olsson kände denna kallelse personligen och vid en av Fjellstedts missionsresor genom Värmland bestämdes det att Olof skulle få flytta till Stockholm för att påbörja utbildningen till missionär. Han var en mycket framstående elev och ganska snart blev han sänd till ett missionsinstitut i Leipzig, Tyskland, för högre studier.
Detta blev dock ett stort bakslag. I Leipzig härskade luthersk högkyrklighet. Olof var ett ”konventiklarnas barn” och uppfattade därför de högtidliga gudstjänsterna som stel ortodoxi och kunde inte i dem se annat än andlig död och tom formalism. Vistelsen i Tyskland blev ett misslyckande. Studierna avbröts och han återkom till Sverige missmodig, sjuk till både kropp och själ.
Olof Olsson arbetade vid sin hemkomst på ett barnhem i Wall, Värmland, där han gjorde fina insatser för de fattiga barnen. Här träffade han också sin blivande hustru Anna Lovisa. Den kärlek som uppstod mellan dem bidrog till att göra honom gladare till sinnes och beredd att återta sina studier, denna gång för att bli präst i statskyrkan. Han flyttade därför till Uppsala och studerade teologi med rasande fart för att bli prästvigd i Uppsala domkyrka den 15 december 1863, endast 22 år gammal.
Som präst allierade Olof Olsson sig med de pietistiska lekmannapredikanterna i Karlstad stift. Han skötte noga sin ordinarie prästtjänst men gjorde vid sidan av denna resor genom stiftet där han tillsammans med den tidigare nämnde ungdomsvännen Carl Johan Nyvall ordnade fria möten.
Det var under denna tid, som Olof Olsson började förlora tron på statskyrkosystemet. Han såg hur de höga prästerna levde helt världsligt och var fiender till allvarlig kristendom. Visserligen stadgade kyrkolagen att kyrkotukt skulle genomföras, men detta krav var bara tomma ord som inte hade någon motsvarighet i verkligheten.
Det som upprörde honom mest var hur väckelsens folk trakasserades. Han började i sina tankar alltmer ifrågasätta bandet mellan kyrka och stat. Han längtade efter religionsfrihet. Han längtade efter en kyrka och en gudstjänst dit man inte går därför att man följer samhällets vana utan endast därför att man följer sitt hjärtas och den Helige Andes maning. Verkliga präster ska inte vara tjänstemän avlönade av staten, utan andliga ledare som försörjs av de troende. Sanningen ska inte skyddas och utbredas genom statlig makt utan vinna segrar endast i kraft av sin egen inneboende styrka.
Olof Olsson och emigrationen
Samtidigt som dessa tankar slog rot hos Olof Olsson växte motståndet mot honom så starkt, att han tvingades söka sig en ny tjänst. Han fick komministertjänst i Sunnemo. Här fanns många varmt troende och han fick ett hjärtligt mottagande. Fattigdomen var dock svår. Han delade med sig så gott han kunde till de nödlidande i församlingen, men detta tärde svårt på den egna hushållskassan.
Den ekonomiska fattigdomen och den pressade andliga situationen gjorde att Olof Olsson nu började fundera på att emigrera till Amerika. Han hade nåtts av rapporter därifrån, som sade att landet var bördigt och att regeringen skänkte bort land åt nykomlingar som ville bosätta sig i Västern och ägna sig åt jordbruk.
Han hade till och med fått den nybildade Augustanasynodens stadgar skickade till sig. Augustanasynoden, som bildades 1860, var det lutherska kyrkosamfund som de svenska emigranterna i huvudsak tillhörde. Efter olika sammanslagningar tillhör Agustanasynoden idag ELCA, Evangelical Lutheran Church in America och är ungefär lika liberaliserad som Svenska kyrkan.
Olof Olsson delade sina tankar med församlingsborna och kring honom samlades en stor skara pietister, som sade sig vara beredda att göra den stora resan över Atlanten för att bilda en svensk koloni och en svensk friförsamling. Efter mycken bön beslöt man slutligen att lämna Sverige på våren 1869.
Med Olof Olsson och hans maka följde också hans bror Carl och hans båda föräldrar, förutom ungefär 250 följeslagare. Det var hårda år också i det nya landet, inte minst i början, men Olof Olsson tvivlade aldrig på att det var Herren som lett flytten från Värmland till Lindsborg. Olsson blev stadens såväl andlige som världslige ledare.
Svenskarna som kom till Lindsborg
Som redan framgått var Lindsborgs första invånare, den grupp som kom med Olof Olsson, pietister. De var också mycket fattiga och de flesta hade ingenting alls av värde med sig. Så fort de grävt ut sina jordkulor var de tvungna att söka arbete. Jorden kunde de inte bruka de första åren, eftersom man varken hade redskap eller dragdjur. De först anlända arbetade vid närbelägna fästningar. Men så snart järnvägen byggdes ut i området började man att arbeta där.
År 1879 var året då järnvägen kom till Lindborg. Det berättas att en av stadens grundare då med tårfyllda ögon utropade: ”Du arma Lindsborg!” Han ansåg att nu skulle all världens elände tränga sig på det gudfruktiga samhället.
Det tog flera år innan man lyckats plöja åkrar att så och skörda på. Men gräshoppor och torka förstörde ibland skördarna.
Trots de arma villkoren kände de sig fria. Nu behövde de inte längre ängsligt stå med mössan i handen inför sina överordnade och hoppas på deras gunst.
Lindsborgs invånare var mycket fromma. De hade Bibeln och postillan med sig till arbetet och när de inte kunde ha gemensamma andaktsstunder under arbetsdagarna så läste och bad de var och en för sig. Det sägs att de låg ”på knä i bön” utmed Santa Fe Trails ”kullar och backar”. De började utgrävningarna av ”dug-outs” med bön och varje arbetsdag avslutades med bibelläsning. Man samtalade om andliga ting, ofta in på småtimmarna.
Man drömde om att skapa den rena församlingen. Här skulle ingen enda medlem tillåtas, som inte i fullaste mening var ett Guds barn. Inga av den svenska statskyrkans fel och brister skulle vidlåda deras församling. Församlingen var lika sträng och noga som Olsson själv.
Som ett häpnadsväckande exempel kan nämnas att det allvarliga församlingsrådet inte ens kunde uppta Olssons egen fru Anna Lovisa som medlem förrän efter stor tvekan, trots att prästfrun var både ödmjuk och hade barnatron i behåll.
Ett slående exempel på att den pietistiska hållningen levde vidare även efter det att Olof Olsson lämnat Lindsborg, inträffade vid en stämma år 1885, då man beslöt att riva tornspiran på Bethany Church. Denna hade byggts till fem år tidigare men ansågs väl av vissa vara alltför prålig och skrytaktig. Vid en extra stämma strax därefter togs lyckligtvis detta beslut tillbaka.
Trots de högt ställda förväntningarna och entusiasmen över att kunna skapa en ren församling av idel sant pånyttfödda Guds barn uppstod snart problem. Liksom många andra, både tidigare och senare i historien, gjorde man erfarenheten att synden finns med i allt och att den inte kan drivas ut vare sig ur kyrka eller samhälle eftersom den finns kvar i människornas hjärtan – också hos sanna Guds barn.
Inget paradis på jorden
Till en början var Olsson glad att ha organiserat en sann kristen församling. Han sade till en vän:
”Jag är så lycklig att ha flytt från statskyrkans bojor. Aldrig har jag blivit så utskälld av någon som jag blev av Sveriges ärkebiskop därför att jag predikade Guds ord under vardagarna i byarna och överallt jag fick möjlighet. Här ska vi grunda en ren församling endast bestående av Guds barn; vi ska etablera ett paradis på jorden och dyrka Gud i lugn och ro.”
Men efter bara ett par år hade så många problem och splittringar skett i den ”rena” församlingen att Olsson var nära att ge upp. Han sade till en gammal man: ”Ja, jag stiftade ju en ren församling i Lindsborg, men den var inte så ren, när allt blef klart.”
Vad hade hänt? Det streds om små och stora ting. När kyrkan skulle byggas kunde församlingens medlemmar inte enas om var i staden den skulle stå. Flera gånger uppstod heta diskussioner. En major Holmberg hade flera fruar och dödade nästan sina egna barn. En del söp mycket, danser och slagsmål inträffade gång på gång. En ung ogift kvinna dränkte sitt eget barn till döds. Det nämns till och med om ett mord som ägde rum på Lindsborgs gator! Religiösa diskussioner, som ofta pågick till långt efter midnatt, slutade ofta i oenighet och förbittring.
Med detta sagt ska det också sägas att Lindsborgs befolkning i allmänhet var mycket fromma och gudfruktiga, kanske mer än något annat folk någonstans.
När Lindsborg grundades profeterade en man att det aldrig någonsin skulle öppnas en krog i staden. En del drack dock alkoholhaltiga drycker i hemlighet, och en dr Curtis försökte till och med öppna en bar i Lindsborg. I hemlighet samlade han underskrifter till en petition med krav på att få fullfölja sina planer. När Olof Olsson fick reda på detta gick han följande söndag till motangrepp. I den fullsatta kyrkan befallde han samtliga gudstjänstbesökare att skriva under ett upprop mot öppnandet av en krog och tillät inte att någon lämnade kyrkan innan så skett. Han hade så stor makt också i världsliga angelägenheter att han lyckades. Några som tidigare hade skrivit under dr Curtis petition skrev nu under det nya uppropet med motsatt innehåll.
Det öppnades ingen krog under Olssons tid i Lindsborg, inte heller under hans efterträdares verksamhetsperioder. Sedan kom förbudstiden och pietisterna kunde andas ut för en tid.
Olssons bekymmer om den tilltänkta krogen – och att ungdomen ordnade med danser – var ingenting jämfört med vad som hände 1872-1874, när den stora kyrkosplittringen ägde rum. De teologiska striderna om försoningsläran bröt ned Olssons hälsa – det sägs att hans fiender hoppades att han skulle dö i sin sjukdom och att de till och med bad om detta! – och oenigheten skilde honom från flera av hans närmaste vänner. Alltsammans började i Sverige genom en artikel i en kristen tidning.
Den stora försoningsstriden
År 1872 skrev P. P. Waldenström, den svenske väckelseledaren, en mycket kontroversiell artikel i Pietisten, väckelsens organ, som var den mest spridda tidningen i Sverige vid denna tid. I sin artikel förnekade Waldenström läran att Gud är vred på människorna därför att de har syndat. Gud är evig och oföränderlig kärlek. Han kände lika mycket kärlek till världen efter syndafallet som före. Guds vrede, som Skriften ibland talar om, är riktad mot synden men inte mot syndaren, enligt Waldenström. Kristi försoningsdöd förändrade inte Guds inställning till oss. Det är istället vi människor som förändras när vi ser och accepterar Guds utgivande kärlek på korset. Vi svarar mot denna kärlek genom att älska Gud och blir på så sätt rättfärdiga och kapabla att leva i gemenskap med den rättfärdige Guden. Eftersom försoningen äger rum i människans hjärta kallas det den subjektiva försoningsläran.
Detta var någonting helt nytt i jämförelse med den gamla lutherska uppfattningen som kallas den objektiva försoningsläran. Enligt den uppfattningen är Gud vred på mänskligheten eftersom de brutit Hans heliga lag, Hans bud. Jesus är det ställföreträdande offret som dör på korset när Han bär all vår synd. På detta sätt försonas vi med Gud.
I Sverige pågick den stora försoningsstriden mycket intensivt under 1870-talet och ledde till bildandet av Svenska missionsförbundet 1878. Waldenström blev ledaren för denna nya organisation. Waldenström hade många följeslagare också bland svenskar i Amerika, en av dem var Olof Olssons barndomsvän Carl Johan Nyvall. Svenska Missionsförbundet fick snart en systerkyrka i Amerika. Nyvall var en av dess grundare. De amerikanska missionsvännerna som följde Waldenström etablerade sin kyrkoorganisation 1885 och kallade den Evangelical Covenant Church.
Carl Johan Nyvall hade kommit till Amerika under 1870-talets mitt och predikade såväl i Augustanasynodens kyrkor som i missionsvännernas kapell. Detta föranledde Olsson att skriva till Erik Norelius, Augustanasynodens president, och protestera mot att Nyvall tilläts att predika i Augustanasynodens kyrkor. Olsson ville förhindra sin gamle vän från att sprida falsk lära.
I sitt brev till Norelius skrev Olsson att ”Nyvall var min allra käraste vän på jorden” och att han fortfarande ”är honom mycket tillgiven”, men att han måste göra det rätta och ”handla som en präst i enlighet med min prästed”. Nyvall berättar också om den smärtsamma splittringen som uppstått mellan honom och Olsson i sina memoarer.
Olof Olsson var en kraftfull motståndare till Waldenströms nya lära. Det fanns faktiskt ingen som bekämpade den nya försoningsläran lika hårt som Olsson. Det är sorgligt när gamla vänner som Olsson och Nyvall hamnar på olika sidor i strider. Konflikten mellan lutheranerna och missionsvännerna påminde om ett inbördeskrig. På båda sidor fanns immigranter som talade samma språk och kanske till och med kom från samma by i Sverige. Familjeband bröts och människor som var nära släkt skildes åt.
Hur tragiskt det än är att människor var beredda att vända ryggen åt gamla vänner och separera sig från sina landsmän, måste vi förstå att de uppfattade försoningsdebatten som en strid kring en av hörnstenarna i deras kristna tro. De var redo att göra dessa offer eftersom Guds kärlek i Kristus var mer värdefullt än någonting annat för dem.
I Lindsborg blev 16 medlemmar av Bethany Church – flera av dem hade tidigare varit mycket nära vänner till Olof Olsson – exkommunicerade på långfredagen 1874 eftersom de sympatiserade med Waldenströms idéer. År 1875 invigde missionsvännerna sin egen kyrka i Lindsborg. 1877 hade den 40 medlemmar. Andra kyrkosamfund, som baptisterna, etablerade sig också i Lindsborg. Och 1908 bildades den engelskspråkiga Messias-församlingen, som upptogs i Augustanasynoden. År 1919, när staden fyllde 50 år, tillhörde nästan 90 procent av stadens invånare Augustanasynoden.
Den teologiska striden mellan lutheranerna i Augustanasynoden och missionsvännerna begränsades naturligtvis inte till Lindsborg utan berörde alla svenska emigranter, var de än bodde, om de överhuvudtaget var kristna.
Olof Olssons teologiska utveckling
Olof Olsson genomgick en teologisk utveckling som liknade de andra svenska prästernas bland Augustanasynodens fäder. I Sverige hade de ännu inte någon djupare insikt i de specifikt lutherska lärorna. De var fortfarande väckelsemän när de lämnade Sverige. De motsatte sig avsaknaden av personligt engagemang bland statskyrkans medlemmar. Det enda som var viktigt, och som de längtade efter, var en förnyad kyrka med enbart sanna Guds barn som medlemmar.
Nog var de lutheraner, men de var också öppna för att samarbeta med andra kyrkor. Ett tydligt exempel på detta finner vi i Bethany församlings ursprungliga stadgar, som antogs 1869 – före försoningsstriden – där den andra paragrafen lyder: ”Denna församling erkänner den evangelisk-lutherska bekännelsen som sin trosregel, men önskar även stå i vänskapligt och broderligt förhållande till andra kristna med protestantisk övertygelse.”
Men efter att en tid ha verkat i Amerika, med dess många kyrkor – och särskilt efter den stora försoningsstriden – tvingades de att studera de lutherska bekännelseskrifterna mer noggrant. Till en början betonade de det kristna livet, men sedan började de alltmer betona den kristna läran. Från att ha varit villiga att samarbeta med alla som uppriktigt trodde på Kristus, ville de sedan endast samarbeta med dem som renlärigt trodde på Kristus. Och de var fast övertygade om att de lutherska bekännelseskrifterna ger en riktig tolkning av Bibeln.
Olof Olssons senare år och hans död
Olsson ledde församlingen i Lindsborg från 1869 till 1876, då han kallades till professorstjänst i teologi på det teologiska seminariet Augustana College i Rock Island, Illinois. Olsson undervisade på Augustana från 1877 till 1888.
År 1891 lämnade Olsson en församling i Woodhall, Illinois, för att återvända till Augustana College som dess rektor. 1893 erhöll han ett hedersdoktorat från Uppsala universitet. Olsson dog av magcancer 1900 i Rock Island. Han begravdes i en familjegrav på Riverside begravningsplats i Moline, Illinois. Han fick åtta barn, men bara fyra nådde vuxen ålder; tre döttrar och en son. Han dog 59 år gammal. Han sade om sin flytt från Lindsborg till Augustana College: ”Jag har aldrig blivit övertygad i min ande om att jag gjorde det rätta, när jag lämnade mina kära vänner i Lindsborg och Kansas.”