Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Fjärde söndagen i Advent – 2019

Skriven av: Rolf Pettersson
Publicerad: 21 december, 2019

Varför beger sig Jungfru Maria till Juda bergsbygd? Varför noterar Lukas detta? Svaret är uppenbart: hon vill träffa sin släkting Elisabet. Hon om någon skulle kunna förstå något av det Herrens ingripande som Maria erfarit. Det finns också ytterligare ett svar på frågan som visar djupet i denna händelse. Det är:
Juda bergsbygd uppenbaras Herrens närvaro.

1. Förbundsarken är där.

När kung David ska föra Förbundsarken till Jerusalem, berättas det att kungen och israeliterna dansade och sjöng lovsång till Herren (2 Sam 6). Den uppsluppna glädjen vändes i ett nu till sorg och fruktan. Två av bärarna råkar av misstag vidröra den heliga förbundsarken, med följden att de faller döda ner. Av fruktan lät därför David ställa Herrens förbundsark hos Oved-Edom och där fick den vara i tre månader. Detta blev till välsignelse för Oved-Edom och hans familj. Herrens ark med lagens tavlor, Guds ord, blev till välsignelse. När David såg detta vågade han fullfölja projektet och förde Förbundsarken till Jerusalem.
Detta utspelade sig i Juda och där är vi också idag i dagens evangelium. Evangeliet berättar att Maria efter bebådelsen skyndade sig iväg till en stad i Juda bergsbygd. Efter mötet med Elisabet sjunger Maria sin lovsång och efter den noterar Lukas att Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem. Likt Herrens ark förblev jungfru Maria i Juda bergsbygd i tre månader. Förbundsarken är en förebild till jungfru Maria. Båda bar de Guds ord. Förbundsarken Herrens ord i lagens tavlor, jungfru Maria, Ordet som var hos Gud och är Gud och som blev kött.
Juda bergsbygd är en avgränsad och bestämd geografisk yta men i överförd mening finns Juda bergsbygd lite varstans, nämligen på den plats där Herrens närvaro uppenbaras. I Ordet och sakramenten är Herren i vår mitt.

2. Det andliga livets vår är inne.

I evangeliet är vi med om två mödrars möte med varandra. Men inte bara det. Det är också ett möte mellan de två som ska födas, Johannes Döparen och Herren Jesus.
”När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd”, säger Elisabet till Maria. Barnet i Elisabets moderliv sparkar till av fröjd när Jungfru Marias hälsning ljuder. Döparen sparkar till av fröjd. Det är ingen vanlig fosterspark utan något helt enastående.
Hos profeten Malaki finns en profetia om den tid då Herren kommer. ”Då skall ni hoppa likt kesande kalvar”, profeterar han. Den som sett kalvar som kommer ut i hagen efter en vinter i ladugårdens mörker vet vad det handlar om. Det är verkligen fråga om fröjdesprång. Inget går att hålla glädjen, energin och kraften tillbaka.
Det ord som används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet för att beskriva de kesande kalvarna är det ord som används om Döparen spark i Elisabets moderliv. Ingen vanlig fosterrörelse alltså, utan ett fröjdesprång, som var en profetisk förkunnelse. Nu var en ny tid i antågande. Nu var vintertiden över. Nu kom en ny tid, uppfyllelsens och fullbordans tid. Frälsarens tid. Ordet blev kött.
När Elisabet hörde Marias hälsning. Idag hör vi hennes hälsning och den vittnar om att en ny tid är här. För barnet hon bär är vår Herre och Frälsare.

3. Ger mod att leva i vardagen.

”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” På tröskeln till jul möter vi Herrens mor som i sin kropp bär världens Frälsare. Vi inser då att Herren håller ord, att han står fast vid det han lovat, att han genomför det han tänkt. Herren uppfyller sina löften, han fullbordar frälsningsverket.
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem. Den här notisen är uppseendeväckande inte bara därför att den erinrar om en händelse i Skriften utan också av det faktum att Maria återvänder till vardagen efter tre månader. Nu, när graviditeten blev alltmer uppenbar för dem som såg henne, skulle hon behöva dra sig tillbaka och få stöd och omsorg av en som skulle kunna förstå. Istället återvänder hon till vardagen och till alla de misstänksamma blickar och kritiska frågor, som den oväntade graviditeten gav upphov till. Men det Herren gjort med henne gav henne mod att leva – i vardagen.
Detta vill Herren göra med oss. Han vill att hans närvaro bland oss ska ge oss kraft och mod att leva – i vardagen. Han vill uppfylla sina löften så att vi kan jubla i fröjd. Nu får vi ta emot Herren Jesus i våra hjärtan, för första gången eller på nytt. Då prisas vi saliga tillsammans med hans mor. Säkert bävade hon inför allt hon knappt kunde ana. Barnet hon bar skulle bli kung i Davids rike men på ett sätt och i en mening ännu ingen anade och den vägen skulle för Maria innebära djupa sorger och ännu större fröjder.
Kanske har midvinterns mörker en motsvarighet i ditt hjärta. Kanske har du försökt att betvinga det mörkret. När du försökt att göra det på allvar, har du upptäckt avgrundsdjupet i detta mörker. Då är Evangeliet att Herren har betvingat och skingrat detta mörker. För barnet som Jungfrun bär är Världens ljus. Det är det Ljuset som ger kraft och mod att leva – i vardagen.
På tröskeln till jul möter vi Elisabet och Maria, Johannes Döparen och Jesus i Juda bergsbygd – vi står på gränsen mellan det gamla och det nya. Det är en gräns som en gång dragits i tiden men det är också en gräns som dras i varje människas hjärta.
Det nya har brutit in – men det måste tas emot. Vi är födda i det gamla och måste födas på nytt i det nya, för den som är i Kristus är en ny skapelse.
Här i en värld som är märkt av död och förgängelse, synd och mörker tar vi emot honom som äger det oförstörbara livet. På tröskeln till jul möter vi vår konung som gör allting nytt. När hans mor bär honom i moderlivet hälsar vi honom – Välsignad är han som kommer i Herrens namn!