Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Söndagen efter nyår. 2019

Skriven av: Jakob Okkels
Publicerad: 31 december, 2019

Jes 31:4-5; Rom 12:1-5; Matt 23:37-39

Efter allt julfirande börjar det vara dags att ställa in sig på vanliga tider, oavsett om högtiden har präglats av högt tempo och intensiv samvaro eller långsamt passerat (för?) lugnt och tyst. Det nya årets ambitioner och ansatser ska ta form.
Då möter oss evangeliet med Jesu klagan över Jerusalem. Jesus kom upp till Jerusalem varje år. Evangelisten Lukas markerar särskilt (kap. 2) då Jesus bars fram i templet några veckor gammal och då Han 12 år gammal undervisar i sin Faders hus – jämför 1:a årgångens ursprungliga läsningar. Men nu förflyttas vi från Jesu barndom till den sista tiden före hans korsfästelse, då Han rensar templet och undervisar där (Matt 21-22) och även förutsäger ­Jerusalems ödeläggelse (Matt 24).
Det är välbekanta ord, men de kastar ändå en speciell glans över glittret i granen, och vi sätter nästan prinskorven i halsen, för hör detta verkligen Julen till? Så allvarligt och smärtsamt! Allsmäktig Gud steg ner från höjden och blev människa i Jesus Kristus. Det är väl Julens budskap? Han föddes som ett litet barn i ­Betlehem och bars fram i templet för att helgas åt Herren, och som tolvåring ser vi Honom uppenbara Faderns vilja i templet.
Hela Jesu liv syftar till att förkunna frälsning åt människorna, till att samla dem ”som hönan sina kycklingar under vingarna” i trygg närhet. Men ”ni ville inte”, säger Han. Så ödesdigert! Jerusalem förkastade sin räddare. Jesus rensade templet för dem som var där för egen vinnings skull, dem som förvandlade bönens hus till ett rövarnäste. Hur många dagar dröjde det innan de var tillbaka i templet med sina affärer? Och Jesus vill man bara få bort, döda. En sådan distansering får konsekvenser. Om templet, som i Lukas­evangeliet 2 kallas min Faders hus, säger Jesus nu: ”Se, ert hus kommer att stå öde.”
Det var tragiskt att detta gällde för fariséer och skriftlärda som Jesus då såg omkring sig, men det är också tragiskt varje gång en människa idag förkastar Jesus som frälsaren, varje gång vi försöker förhandla med Gud eller tror oss vara herrar i eget hus. Vi är skapade till Guds avbild, och det är inte först i himlen som vi är ämnade att tillbe den treenige Guden, utan redan nu ska vi vara ett bönens hus, ett tempel åt Herren.

Templet av stenar omstörtades, och även Jesus – Han ”som själv är Gud och i Faderns famn”, Han som gjorde ”Fadern känd” (Joh 1:18) – blev för oss korsfäst; även detta tempel revs, men Han uppstod på tredjedagen från de döda (Joh 2:19ff.). Han är templet. ”I Honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.” (Kol 2:9) Döden fick inte makt över Honom. Mörkret kunde inte släcka ljuset.
Allt för ofta kan vi uppleva tillvaron som skum. Vi kan tänka så om samhällsutvecklingen, vår omgivning, men det kan lika väl gälla vårt eget liv – det inre eller det andliga – att vi tycker det verkar dunkelt och kanske till och med hopplöst. Säkert är det att vi kommer att uppleva många olika sorters motgång och besvär. Inom sig, i familj eller umgänge, får var och en bära på händelser eller brottas med tankar som är tunga. Hur fort sekulariseringen förändrar västvärlden och kastar om värderingarna, som införlivats också i de nordiska ländernas kultur, vet vi inte. Men det påverkar kristnas liv redan idag.
Ljuset kan däremot inte besegras. Det lyser i mörkret, och mörkret kunde inte övervinna det (Joh 1:5). Det viktiga är alltså inte hur väl vi lyckas i den ena eller andra situationen, utan hos vem vi söker hjälp i motgången. Gud kommer till hjälp som ett ungt lejon. Han far ner ”för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd” (Jes 31:4). Det gjorde Han också genom Jesu Kristi födelse och död, uppståndelse och himmelsfärd. Verkar det fördolt nu, så ska det bli uppenbart på den yttersta dagen vid Jesu återkomst i härlighet. Detta är den bibliska utgångspunkten för de döptas liv i Kristus.

Det är mot den bakgrunden som Paulus förmanar församlingen (Rom 12). Inget ska eller kan vinnas genom att bära fram offer av döda djur, för Kristi offer är fullkomligt och evigt. Däremot kan vi tacka och lova Gud, vår Fader, genom att frambära våra kroppar ”som ett levande och heligt offer”.
Vi är också fysiska varelser, och det behagar Gud att vi låter allt som vi gör och säger uttrycka vår tacksamhet för frälsningen och livet som Han gett oss. Barnens ögon glittrar speciellt när presenten på julafton övergick till och med de största förhoppningarna. Ju mer vi blir varse vår himmelska Faders gåvor, och den kärlek som uppenbaras i Kristus, hur mycket mer sätter vi då inte våra kroppar och handlingar i relation till Honom? Ju mer vi reflekterar över vårt dop och barnaskapet hos Gud, desto viktigare blir det att lyssna till Honom och söka hans vilja.

När nu ett nytt år börjar, ska vi inte fundera så mycket på våra ambitioner eller nyårslöften. Många ideal och gemenskaper omkring oss pockar på våra insatser och lockar till konformitet, men Paulus förmanar oss: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12:2)