I en intervju i tidningen Liberal debatt ger Antje Jackelén ett utmärkt svar på rubrikens fråga:
”Vi brukar säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Vi har respekt för den olikhet vi härbärgerar. Vi skulle behöva mer av det teologiska samtalet. Sverige har fördelen av en stark konsensuskultur men vi saknar skickligheten i en bra stridskultur, det är en viktig del av demokratin. Inte för att man vill sätta dit varandra, utan för att man vill komma fram till den bästa lösningen.”
Att ha rätt svar är emellertid inte alltid att kunna omsätta detta i praktiken. Något som blivit smärtsamt tydligt på senare tid.
Under ett antal år har flera avgöranden i överklagandenämnden tydliggjort viktiga förhållanden i Svenska kyrkans inre liv. Det har skett på två sätt. Dels har det tydliggjorts att det finns vida ramar för prästers rätt att gå i opposition. Dels har det tydliggjorts att Svenska kyrkans ledning inte respekterar ramarna.
Friheten som dessa avgöranden handlar om kan analyseras på bredden, längden och djupet. Men på många sätt är kyrkoledningens sätt att förhålla sig till dem ännu viktigare eftersom det gäller vägval kring kyrkans framtid.
Talande för både den politiska och episkopala ledningens förhållningssätt är att man inte är intresserad av att föra fri debatt kring kyrkans framtid. Man vill sätta åt den andra utan att komma fram till den bästa lösningen, genom att låta kyrkans framtid avgöras i de slutna rummen.
Ett tecken är hur man hanterade debatten efter att Rune Imberg friats. I Kyrkans tidning intervjuas vice ordföranden i kyrkostyrelsen som kväljer beslutet (utan att stå för det) och istället säger sig vilja förtydliga kyrkoordningen. När det framställs principiella invändningar mot förslaget genom debattartiklar i Kyrkans tidning, bemöts det med tystnad.
En bra stridskultur är man helt enkelt inte intresserad av, besluten är redan fattade i slutna rum. Det enda sätt som ärkebiskopen kommenterar saken är i samma intervju som citerats ovan.
”Det är intressant att det är den gruppen som traditionellt har haft den starkaste förståelsen av vad ett biskopsuppdrag är som nu omdefinierar det därför att det är en kvinna som har blivit vald till det. Det blir som att försöka hitta ett sätt där det fortfarande går att vara anställd och lyfta lön i kyrkan men lojaliteten är flyttad till en biskop utanför Svenska kyrkan.”
Med dessa ohederliga argument kan inte en fri debatt föras, allra minst av den som gör anspråk på att vara en andlig ledare. För det första har ingen av dem som kommit att frias eller fällas i olika prövningar haft som syfte att fortsatt få erhålla lön från Svenska kyrkan. För det andra har man heller inte omdefinierat biskopsämbetet. Det är kyrkoordningen och Svenska kyrkans bekännelse som definierar biskopens uppdrag. Det ankommer sedan på enskilda att argumentera med stöd av dessa regler.
Om ärkebiskopen är missnöjd med vad rättsreglerna säger så ska hon säga det tydligt. Hade Svenska kyrkans ledning, biskopsmöte och kyrkostyrelse istället vågat föra en fri debatt hade man kunnat pröva följande två påståenden:
För det första: Kyrkoordningen inte otydlig utan uttrycker tvärtom tydligt Svenska kyrkans bekännelses syn på biskoparnas uppdrag. För det andra: förslaget på ändring av kyrkoordningen har ingen betydelse för utgången vid en repris av Rune Imbergs mål.
En evangelisk-luthersk kyrkorätt förkastar tanken att yttre kyrkans rättsordning ska vara statisk eller en gång för alla given. Samtidigt förkastar man också tanken att en utvald grupp människor har en särskild nådegåva att fastställa ordningarna. Bevekelsegrunden för den demokratiska process är – just som Antje Jackelén säger – att denna beslutsmodell leder till bättre beslut än andra.
Därför behövs det en fri och öppen debatt där argumenten bemöts och prövas. Det är beslutsfattarnas uppdrag att engagera sig i debatten innan man fattar beslut. När den öppna debatten tystnar och tystnadskulturen breder ut sig då blir Svenska kyrkan en zombiekyrka. Lemmarna, huvudet, munnen och öronen verkar leva men ändå det finns inget liv. Det finns ingen koppling mellan debatten, besluten, kyrkoordningen och det som faktiskt händer. Beslut ska bara fattas och motståndare förtigas eller förlöjligas.
Det behövs ingen teologisk debatt för att konstatera det att det är skadligt för kyrkan. Inte bara eftersom de demokratiska besluten blir dåliga utan också eftersom de beslutsprocesser som har sådan grund är i strid med Kyrkans herres vilja.