Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

De gammalkyrkliga trosbekännelserna

De så kallade gammalkyrkliga trosbekännelserna som ingår i Svenska kyrkan bekännelseskrifter och i alla andra lutherska kyrkor är tre till antalet.
Skriven av:
Publicerad: 3 februari, 2020

Bekännelsen

Bekännelsen är den troendes uttalade lov och tack till Herren för vad han har gjort. Genom bekännelsen uttrycker vi också i vårt tal inför andra människor vi tror på. Så bekände redan den gammaltestamentliga psalmisten ”Jag tror därför talar jag” (Ps 116:10). Ett mycket tydligt exempel från Nya Testamentet på en bekännelse är Petrus svar, när Jesus frågade lärjungarna vem han var: ”Du är Messias den levande Gudens son.” (Matt 16:16)
Bekännelsen skulle också kunna liknas vid ett banér där man så att säga håller upp det som är sann lära och som står mot den falska läran. Bekännelser har ofta uppkommit i tider då den kristna kyrkan var speciellt angripen av falska lärare.

Bekännelseskrifter och Bibeln

Den lutherska bekännelseskriften, Konkordieformeln, anger i sin inledning ”att vi tro lära och bekänna att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom det står skrivet. (Psalt 119 och Gal 1:8) […] Men de nämnda symbola eller bekännelseskrifterna är icke domare såsom den heliga Skrift utan endast trosvittnesbörd och förklaringar”. Det är alltså viktigt att slå fast att trosbekännelserna inte har någon auktoritet i sig själva. De är inte del i en fortsatt gudsuppenbarelse. Sin auktoritet har de därför att de är i överensstämmelse med den heliga Skrift.

Trosbekännelserna

De så kallade gammalkyrkliga trosbekännelserna som ingår i Svenska kyrkan bekännelseskrifter och i alla andra lutherska kyrkor är tre till antalet. De går ofta under beteckningen de ekumeniska trosbekännelserna därför att de har antagits av så många av de yttre kristna kyrkorna. Det är dock bara den nicenska som är allmän i den meningen att även de österländska kyrkorna har antagit den.
Genom att anta dessa gammalkyrkliga trosbekännelser visar den lutherska kyrkan att den inte är någon ny kyrka utan istället en återgång till den gamla kyrkan, den som grundades redan på Nya testamentets tid.
Dessa kallas ofta för de gammalkyrkliga symbola. Ordet gammalkyrklig har i detta sammanhang inget att göra med den fromhetsriktning som har varit vanlig på västkusten. Det syftar på något som är mycket äldre, ja, som är mer än tusen år gammalt.
Ordet symbol påminner oss om vad en bekännelse är. Det är ett ord som kommer från grekiskan, som betyder lägga ihop och förknippa. Man skulle lägga ihop två delar av samma sak för att se om de hör samman. Ordet kom även att betyda kännetecken och militärt användes det i betydelsen lösenord. Man skulle fråga en människa efter bekännelsen för att ta reda på om hon var kristen.

Den apostoliska trosbekännelsen

Först bland de gammalkyrkliga trosbekännelserna står den apostoliska trosbekännelsen (Apostolicum), kanske det efter Fader Vår mest lästa verk åtminstone i den västerländska kristenheten. Den läses ju vid nästan varje högmässa och högmässogudstjänst samt även vid dop.
Sin slutliga form fick den på 700-talet. Föregångare har dock kunnat spåras mycket långt tillbaka i tiden. Så har till exempel den dopbekännelse som användes i Rom redan 150 e. Kr. mycket stora likheter med den nuvarande bekännelsen. På samma sätt var den uppdelad i tre delar: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, och på Jesus Kristus hans enfödde Son vår Herre … och på den Helige Ande.”
Bekännelsen har fått namnet den apostoliska därför att den ger uttryck för apostlarnas tro, som de hade lärt direkt av vår Frälsaren. På medeltiden cirkulerade en legend om att det var de tolv apostlarna som på den första Pingstdagen skulle ha författat den. Under den helige Andes utgjutande skulle då Petrus ha sagt ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig himmelens och jordens skapare”. Andreas fortsatte: ”Och på Jesus Kristus, Guds enfödde son, vår Herre.” Den ene efter den andre av apostlarna skulle så ha lagt till sin del ända till Mattias avslutade med orden ”och ett evigt liv”.
Det finns väl inget som tyder på annat än att detta är en from legend, men även en sådan kan ju ha något värdefullt att säga, nämligen att den apostoliska trosbekännelsen är ett uttryck för apostlarnas tro som getts dem av Jesus själv genom den helige Ande. Bekännelsen är alltså inga människotankar, utan som Jesus själv svarade Petrus när denne hade bekänt Jesus vara Guds Son enligt ett av citaten som inledde denna artikel: ”Salig är du Simon Jonas son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig utan min himmelske Fader som är i himmelen.” (Matt 16:17)

Den Nicenska trosbekännelsen

Den nicenska trosbekännelsen (Nicaenum) finns också med i den svenska kyrkans gudstjänstordning. Den läses ofta i stället för den apostoliska trosbekännelsen på större helgdagar.
Själv tycker jag det är värdefullt att med Nicaenum ännu tydligare få uttrycka innehållet i min tro.
Denna är lättast av de tre trosbekännelserna att sätta in i sitt historiska sammanhang eftersom den skrevs när den sanna tron angreps i en speciell fråga. En villolärare som hette Arius levde i Alexandria i början på 300-talet. Han lärde att Ordet var en skapad varelse. Detta var en mycket allvarlig villfarelse, ty hade Kristus ej av evighet varit sann Gud så hade han aldrig i vårt ställe kunnat lida alla helvetets kval. Dessutom lärde ju Arius med detta också att man skulle dyrka en skapad varelse.
Detta var då Konstantin var kejsare i Rom. Han var inte själv bekännande kristen men hade trots det beslutat att det romerska riket skulle vara kristet. För honom var det mycket negativt att läran om Kristus skapade en sådan splittring i det romerska riket. Oenigheten skulle ju kunna leda till en splittring av hela riket. Konstantin beslöt därför sammankalla ett kyrkomöte för att ena de stridande.
Detta hölls år 325 i en stad i det nuvarande Turkiet som hette Nicea. Kyrkomötet i Nicea räknas som kristendomens första allmänna kyrkomöte. Där samlades cirka 250 biskopar. Den som framförallt uppträdde som den rätta trons försvarare var en präst som tjänstgjorde som sekreterare åt biskop Alexander från Alexandria. Hans namn var Athanasius.
Det är alltså staden Nicea, där det första allmänna kyrkomötet hölls, som har fått ge namn åt trosbekännelsen. Men egentligen ska man nog kalla den för nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Ett nytt kyrkomöte fick nämligen hållas i Konstantinopel (nuvarande Istanbul) 381 där man framförallt antog innehållet i den tredje artikeln, den om den Helige Ande.

I sin uppbyggnad påminner den nicenska trosbekännelsen mycket om den apostoliska. Den är tredelad, där varsin del handlar om Gud Fader, Sonen och den helige Ande. Egentligen är det väl första hälften av andra delen som har en speciell betydelse eftersom det framförallt är den som är riktad mot Arius. Denna del utmärker sig också av att man inte bara bekänner den rätta läran utan också tar avstånd från den falska läran. ”Jag tror på en enda Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom vilket allting är skapat”.
Som alltid när det gäller falsk lära visar det sig att den väldigt lätt uppkommer men är nästan omöjlig att bli av med. Athanasius blev visserligen biskop i Alexandria men Arius efterföljare fick snart så stort inflytande att Athanasius under flera perioder blev förvisad från sitt land. Han gav dock aldrig upp sin tro, inte ens när han under en period tycktes stå ensam mot världen.
I tredje artikeln som heter det ”Jag tror på den helige Anden Herre och livgivaren som utgår av Fadern och Sonen”. Detta ”och Sonen” (filioque på latin) är ett senare tillägg som fastställdes på ett kyrkomöte i Toledo i Spanien år 589. En kung som tidigare varit arian ville offentligt bekänna att han antagit den bibliska läran. Därför ville han här tillägna samma ära åt Sonen som åt Fadern.
Här finns det dock en skillnad mellan de västerländska kyrkorna och de österländska (ortodoxa) kyrkorna. I öst han man aldrig accepterat detta tillägg. Detta har också gett upphov till en del kontroverser och var sannolikt en av orsakerna till att den kristna kyrkan delades i en västlig och en östlig del 1054.
Själv tycker jag det är ett helt riktigt tillägg som är väl grundat i Skriften. Se till exempel vad Jesus sa till sina lärjungar när han uppenbarade sig för dem efter sin uppståndelse. ”Sedan han sagt detta andades han på dem och sade: Tag emot den helige Ande!” (Joh 20:22)

Den athanasianska trosbekännelsen

Sist och minst känd av de ”gammalkyrkliga” trosbekännelserna är den athanasianska bekännelsen (Athanasianum). Det är oklart hur den har kommit till. Det är inte troligt att det var Athanasius som formulerade den. Namnet får väl snarast ses som ett sätt att hedra denne store teolog som så väl försvarade den kristna läran. Formuleringarna i Athanasianum tyder istället på att den är framtagen under senare stridigheter. Man har kunnat fastställa att den sannolikt är formulerad på 500-talet i södra Frankrike.
Den är den överlägset längsta av trosbekännelserna och behandlar framförallt treenighetsläran och kristologin. Det är mycket sällan man hör den användas. Uppenbarligen lärde dock Henric Schartau ut den till sina konfirmander. I ”Någorlunda fullständig undervisning uti Kristendomskunskapen” från 1799 ställs frågan: Var är det i katekesen man kan få kunskap om Guds väsende. Svaret är: ”I synnerhet i Athanasii Symbolym.” Detta följs av en uppmaning att läsa Athanasianum.
Denna trosbekännelse är erkänd av den katolska, anglikanska och de lutherska kyrkorna. Den ortodoxa kyrkan har aldrig erkänt den. Inte heller de reformerta brukar hänvisa till den.

Sammanfattning

Dessa tre gammalkyrkliga trosbekännelser ingår som en omistlig del i de lutherska bekännelseskrifterna. I företalet till Konkordieformeln skriver man att man bekänner sig till de tre allmänkyrkliga symbola nämligen Apostolicum, Nicaenum och Athanasianum, Dessa är ”korta, klara bekännelser … vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhälligt och allmänt omfattade kristna tro”. ”Vi bekänna oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid mot dessa bekännelser införts i Guds kyrka.”
Martin Wihlborg

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *