Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Biskoparna funderar kring nattvarden

Det är inte utan att man som prövad kristen i Svenska kyrkan bävar inför vad som nu ska fördunklas och förnekas.
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 13 februari, 2020

Biskopsmötet, där de nu tjänstgörande biskoparna i Svenska kyrkans stift ingår, har ännu en gång funderat tillsammans. Förra gången gällde det miljö och klimat. Den här gången en för kyrkan långt mer central fråga: nattvardens sakrament.

Det är inte utan att man som prövad kristen i Svenska kyrkan bävar inför vad som nu ska fördunklas och förnekas. Men efter läsningen är det svårt att säga annat än att det hade kunnat vara betydligt värre. Det hade kunnat vara betydligt bättre också naturligtvis. När man först läser Antje Jackeléns förord ser det riktigt illa ut. Hon citerar riktigt Augsburgska bekännelsens artikel 7 om Kyrkan och nådens medel, men utan att på något sätt antyda tron på Kristi verkliga närvaro återger hon ett citat som åtminstone inte återfinns i någon svensk översättning av Augustana artikel 13, ”att minnas Kristus, att minnas hans välgärningar och med våra sinnen uppfatta att de i sanning räcks åt oss”. Här framstår alltså nattvarden som endast en minnesövning. Så mycket tydligare hade det varit att citera Augustana 10: ”Om Herrens måltid lära de, att ­Kristis kropp och blod verkligen är närvarande och utdelas åt måltidsgästerna.”

Det här är lite typiskt för hur bristen på intresse för och kunskaper om luthersk dogmatik inom biskopskollegiet får genomslag i den här lilla skriften på 95 sidor. Man betonar också att man vill distansera sig från ett läromässigt förhållningssätt till att istället ta sin utgångspunkt i praxis. Här är det en speciell tolkning av den fornkyrkliga principen lex orandi lex credendi (lagen för hur vi ber är lagen för hur vi tror) som spökar. Istället för att på ett klassiskt sätt visa på att kyrkans gudstjänstliv och böneliv står i samklang med kyrkans lära försöker man grunda kyrkans lära på liturgi, psalmer och andra yttringar av fromhetslivet.

När nu detta är sagt är det ändå en glädje att kunna meddela att Svenska kyrkans biskopar inte förnekar Kristi kropps och blods sanna närvaro i nattvardens bröd och vin. Biskopsbrevet uttrycker här och där tro, bekännelse och lära men försöker också använda ett resonerande, modernt och poetiskt språk för att nå utanför kretsarna av de mest insatta. Ändå återges här tillräckligt med bibel­citat, goda psalmer och citat från teologiska dokument för att Guds Ande ska kunna väcka tro på att Kristi kropps och blods verkliga närvaro i nattvardens bröd och vin gör Kristi fullkomliga offer närvarande och ger syndernas förlåtelse, Guds nåd och förnyad tro till den som tar emot.

Här finns i huvudsak en biblisk lära om Fadern och Sonen och Anden. Undantaget är en slafsig mening om den Helige Ande: ”Den heliga Anden är, enkelt uttryckt, Gud hos oss nu. Anden är kärlekens omätliga kraft som finns bland oss …” Anden är Gud – en person! Oavsett om Han är hos oss eller inte. Men här finns också viktiga och goda formuleringar både om nattvardens mest centrala betydelse som sakrament och olika motiv som nattvarden aktualiserar om helande av mänskligheten och mättande av de hungrande.

Ett grundfel i biskoparnas brev är att man närmast helt förtiger hjärtpunkten i biblisk och därmed evangelisk-luthersk teologi och själavård, spänningen mellan lag och evangelium. Här antyds på inget sätt att alla människor står som syndare inför Gud och hotas av Guds vrede och dom. Därmed blir inte heller rättfärdiggörelsen viktig och nämns därför inte heller. Den tydliga teologiska framställningen av nattvarden blir därför inte heller viktig eftersom frälsningsvissheten inte blir angelägen eftersom fördömelsens anfäktelse inte tas på allvar.

Likgiltigheten för trons och lärans sanningsaspekt blir påtaglig i slutet av skriften. Här redogörs kortfattat för olika ekumeniska samtal om nattvarden. Samsynen mellan Svenska kyrkan och den katolska, den ortodoxa och den anglikanska kyrkorna framhålls med tron på Kristi kropps verkliga närvaro som enande band. Sedan framhålls närmande till de reformerta och nattvardsgemenskap med svenska frikyrkor utan att man problematiserar att dessa ju i princip förnekar just det som var bryggan till de traditionella kyrkorna.
Här väcks ändå frågan om vad en rätt lära om Kristi kropps och blods närvaro hjälper om den inte förenas med en kritik och gränsdragning mot dem som förnekar just denna sanning.

I biskoparnas brev kritiserar de hur nattvarden historiskt blev kopplad till förhör och mogenhetsexamen och att olika villkor och måsten knöts till nattvardsbordet. Men själva gör det mycket tydligt den nära koppling mellan nattvardens sakrament och de följder som denna måste få i en politisk diakoni som syftar till världsförbättring på ett globalt sätt: ”Nattvarden är ett rättvisans tecken. I en globaliserad värld har detta motiv kommit att stå fram allt tydligare” (s. 46), ”Om vi delar nattvardens bröd måste vi också dela det dagliga brödet.” Oj, här kom det ett måste! Kan nattvarden vara både ett nådens och rättvisans medel? Är det inte så att nattvarden berör våra hjärtan så att vi drivs att bemöta andra med nåd?
Men vad betyder egentligen nåd enligt biskoparna? Den här lilla skriften utreder inte det. Men på ett ställe står att läsa: ”Kristus är närvarande i brödet och vinet. När det tas emot berörs vi av nåden, så att vi med tillförsikt kan ta oss an våra livsvillkor.” (s. 24) Istället för att nattvarden ger oss visshet om att Gud ser på oss i nåd och inte i vrede framställs nåden här snarare som en ingjuten kraft som hjälper oss att hantera jordisk omständigheter. Onekligen en teologisk förskjutning. Och riktningen är klar: bort från relationen till Gud, en relation som i sig har ett absolut och evigt värde, till en inriktning mot relativa och tidsbundna politiska effekter. Bort från en transcendent nåd mot en immanent lagiskhet.

I den mycket ojämna texten som blir alltmer teologisk och filosofisk mot slutet möter vi till slut en problematisering av begreppet väsende, alltså svenska för grekiskans hypostasis och för latinets substans. Enligt biskoparna saknas idag filosofiska förutsättningar att använda detta begrepp. Men hypostasbegreppet finns ju redan i Nya testamentet! Läs Hebréerbrevet 11:1.
Normen för sanningen som Svenska kyrkans biskopar har avlagt löften till och är satta att hävda och försvara är Bibeln och den rätta tolkningen i Bibeln har de erkänt finns i de lutherska bekännelseskrifterna. Där är läran om Kristi två naturer av största betydelse. Utan den förståelsen blir en rätt förståelse och ett rätt försvar av nattvardsläran omöjlig. I Augsburgska bekännelsen lägger artikel 3 Om Sonen grunden för artikel 10 Om Herrens nattvard.

Inledningsvis kallar Jackelén nattvarden för ett innerlighetens mysterium. Det är fint uttryckt. I fromhetslivet har mötet med Jesus själv i nattvarden gett upphov till innerliga böner och psalmer:
”Ja när du nattvard hålla vill, ditt bröst jag då mig tryggar till,
som sig Johannes till dig slöt, den natten då du brödet bröt”
(Sv.ps. 391:7)

Ingenting av en sådan personlig innerlig fromhet knutet till Kristus i bröd och vin ger biskoparna uttryck för. Plötsligt blir de mycket strikta och säger ifrån: ”Det är inte heller förenligt med vår [vilkas?] teologi att tillbe Kristus i det överblivna brödet.” (s. 84) Må så vara. Men varför då inte istället framhålla att vi med Martin Luther får tillbe Kristus i det nykonsekrerade brödet som väntar oss på altaret och rikta vår tillbedjan till Kristi kropp och blod när vi sjunger O Guds Lamm? Här kunde innerlighetens mysterium verkligen fått träda fram.

Det blir mycket egendomligt att i en skrift som inte använder sig av en dogmatisk metod och där författarna inte tydligt ställer sig under Bibeln och bekännelsen, de ändå framträder som gränssättare genom att endast åberopa ”vår teologi”. Ingen påve har gjort det så enkelt för sig att han bara hänvisat till ”vår teologi”.
Läran om Kristi verkliga närvaro ifrågasätts inte i biskoparnas brev utan den försvaras tvärtom. Men försvaret är sådant att det visar på den djupa skadan som uppstår i Kyrkan när man ger upp den Heliga Skrift som normgivande norm.

Trots detta finns i biskoparnas brev en tendens som visar på en viss integritet och frimodighet kring nattvardens sakrament. Bland de många goda formuleringar som finns i brevet väljer vi att avsluta med att citera följande:
”Vi är eniga i tron kring nattvarden på följande sätt:
Vi tror att Kristi kropp och blod är verkligt närvarande, utdelas och mottas under bröd och vin i nattvarden (eukaristin). Så mottar vi Kristi kropp och blod, han som korsfästes och uppstod, och i honom syndernas förlåtelse och alla de övriga välsignelser, som hans lidande har givit oss… Trots att vi inte är i stånd att ge Gud ett värdigt offer, förenar Kristus oss med sig i sitt självutgivande offer till Fadern, det enastående, hela, fullkomliga och tillfyllestgörande offer, som han givit för oss alla. (Borgåavtalet)”
Fredrik Sidenvall

Fira nattvard: brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar.

1 kommentar

  1. Göran Gerdås

    Jovisst innehåller den lilla skriften-vilka vänder den sig till egentligen-många bra saker,men jag får ändå intrycket att man som så ofta försöker sätta sig på två stolar . Risken med att göra det är att man ramlar emellan. Är SvK en luthersk eller en reformert kyrka?
    Det är gott att man inte lovar lojalitet till en kyrkoorganisation i första hand utan till Guds ord i skriften-men lite smärtsamt o tragiskt är det

    Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *