Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Ett liv i tjänst för Kristus

Efter 27 år som kyrkoherde i Örby-Skene församling avtackades Göran Landgren, vilket vi skriver om på sida 3, och här funderar han över tiden som gått och framtiden som kommer. Intervju av Gabriel Skilling.
Skriven av: Gabriel Skilling
Publicerad: 23 februari, 2020

Göran är uppvuxen i ett kristet hem. Föräldrarna hade långt gångna planer att åka ut som missionärer. De befann sig i Norrbottens län i väntan på att bli utsända men det kom aldrig att bli av. Föräldrarna stannade i Norrbotten i 13 år. Görans far, som var präst i bland annat i Arjeplog, var ofta ute på fjällen och besökte olika samebyar. På dessa turer hade han med sin en diakon som kunde samiska. Ute i de olika byarna hade de gudstjänster och förrättade dop.

Görans föräldrar åkte aldrig utomlands för att missionera men missionerade likväl där de kom att vara verksamma i Sverige. Görans mormor och morfar var däremot missionärer i nuvarande Somalia mellan åren 1918-1925. De hade förlorat ett barn i Malaria och då ytterligare ett barn, Görans mamma Elsa, insjuknade i misstänkt Malaria avbröt de och kom hem till Sverige. Efter hemkomsten till Sverige var Görans morfar präst i Älvsbyn, det var också där Görans mamma växte upp. Då Görans morfar inte hade någon examen som teologikandidat kunde han inte bli kyrkoherde utan förblev komminister. Missionsivern tycks ha gått i flera generationer och i samtalet med Göran lyser det igenom att också han har haft en tydlig önskan att missionera, men då närområdet kring Örby.

När Göran var 12 år flyttade familjen från Råneå. Görans far lämnade då sin tjänst som kyrkoherde i Råneå och familjen bosatte sig i Helsingborg där båda föräldrarna blev folkhögskollärare. Hans far var uppvuxen på Hagabergs folkhögskola i Södertälje där hans far Knut var rektor i många år. Folkhögskolelivet lockade därför. Efter en kort tid flyttade familjen vidare till Ronna i Södertälje. Där blev Görans far kyrkoadjunkt och efter ytterligare en tid rektor på Helsjöns folkhögskola i Horred.

Upplysningen genom evangelium

Under sin ungdomstid kom Göran i kontakt med Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG, nuvarande Credo). Göran nämner särskilt ett läger på Åland, SUM-68:
”Föredragen och den andliga kraften som märktes av i gemenskapen, bönestunderna och sången har gett ett outplånligt intryck på mig. Det var efter det som jag började läsa Bibeln, och det har jag sedan dess fortsatt med. Jag började också åka på fler läger och be. Jag fick också möjlighet att tala med flera ledare som vägledde mig. Vissa kom att få en avgörande betydelse. När man talar om nådens ordning så visar också min upplevelse på detta. Jag ville verkligen leva som kristen men märkte hur dåligt det gick. Under min gymnasietid, i samband med ett samtal med en präst, gick det upp att det inte hängde på mig utan på vad Jesus gjort på korset för mig. Det fick liv i mitt hjärta. Det var en mycket stark andlig upplevelse, upplysningen genom evangelium. Det var efter det som jag upplevde en kallelse att bli präst. Efter gymnasiet så gjorde jag lumpen som sjukvårdare, sedan började jag studera till präst.”

Den första prästtiden

Göran prästvigdes i januari 1979 i Göteborgs stift av Bertil Gärtner. Stiftet lånade ut Göran till Kyrkhults församling i Lunds stift där han jobbade halvtid. På den andra halvtiden jobbade Göran på SESG och reste runt i såväl Blekinge, Skåne som Småland. Göran återvände sedan till Göteborg där han var studentpräst under två år fram till 1984 då han fick frågan av rektor Carl-Magnus Adrian om han ville bli skolpräst och bibelskollärare på Helsjöns folkhögskola. Efter fem år på Helsjön fick Göran tjänst som kyrkoadjunkt i Örby och 1993 blev han kyrkoherde.

Det är denna tjänst som kyrkoherde han nu lämnat efter 27 år. Trots sina många år som kyrkoherde är det ingenting ovanligt i Örby. Göran upplyser om att han är den femte kyrkoherden i Örby sedan 1873 och att tre av de tidigare fyra kyrkoherdarna tjänstgjorde fler år än han själv.

Det är påtagligt att Göran har varma känslor för församlingen:
”Det är en fantastisk församling. Det finns en djup fromhet. Jag märkte det redan när jag kom till Örby att det fanns folk som bad för gudstjänsterna. Alla tre kyrkorna som finns i Örby, Skene och Svenasjö har burits av bön. Merparten av barnverksamhet sköttes av frivilliga. Det har varit många som bidragit till arbetet. Det är också rätt så många som kommer till gudstjänsterna. Sverige är ju oerhört sekulariserat, det måste man ju säga. Örby-Skene församlings tre kyrkor samlar en vanlig söndag ungefär 170 personer till gudstjänst. Det är ändå rätt så många, men det minskar liksom det minskar i hela landet. Ser man till Göteborg så finns ju S:t Pauli, Vasa och Johanneberg. Det är få kyrkor som samlar så många, men till vissa församlingar kommer det fortfarande en hel del.”

Göran berättar vidare att det blivit fler anställda som nu ansvarar för verksamheten. På frågan om detta enbart är positivt svarar Göran: ”Risken om allt görs av anställda är att man tappar en hel del av församlingens kompetens. Det blir en försnävning av församlingen. Om man är medveten om dessa risker måste man också vara medveten om att man ska skickliggöra andra till tjänst. Då kan man ha en anställd som ansvarar och leder verksamheten medan det är frivilliga som sedan kan bidra med sina gåvor i undervisningen och verksamheten. Barnverksamheten har också det positiva med sig att det har gett ett mycket stort kontaktnät.

Jag träffade en engelsk präst i anglikanska kyrkan. De hade åtta anställda, vilket är ovanligt i anglikanska kyrkan. Jag frågade om det inte var inkonsekvent att ha så många anställda då de tänker att det mesta ska bygga på frivilligt arbete. Han svarade då att de åtta anställda behövdes för att rusta de frivilligt arbetande till att utföra sina tjänster. Så tror jag också att man bör tänka som präst.”

Det är Gud som bygger …

När Göran tänker tillbaka på de första åren i Örby påminns han om en tid då han kände sig ganska slutkörd. Han fick då tillfälle att åka på en studieresa till England där de skulle besöka olika församlingar:
”Då fick jag se att det är Gud som bygger församlingar, det hänger inte på mig. Det är roten som ska bära mig, det är inte jag som ska bära roten. Efter detta fick vi en del medel från stiftet för att arbeta med att engagera församlingen. Bland annat så skapades smågrupper som leddes av frivilliga. Detta var i början av 2000-talet. Vi började också med en bibelskola i församlingen runt 2008. Det har betytt mycket för församlingen och gemenskapen. Delvis var det som en uppföljning av Alpha. Genom åren tror jag att cirka 300 personer har gått Alphakurser som församlingen anordnat. Det som återkommer är att det är Gud som bygger, att Gud använder oss. Guds ord är levande och kraftfullt. Ordet förvandlar oss genom den helige Ande. Det är därför vi också har gudstjänster. Ordet är verksamt och gör något med oss. Man skulle kunna sammanfattade det med att vi har haft gudstjänsten som centrum. ’Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst’ – det är vad det handlar om.”

… genom Guds ord

Genom hela samtalet återkommer Göran till att Guds ord måste få vara i centrum.
”Man kan säga som det står i Hebreerbrevet 1:3 att Gud ’uppehåller allt genom sitt mäktiga ord’. Och med ordet så menar jag att det är både lag och evangelium. Det är viktigt att både skriftetal och predikan visar att vi kan lägga fram allt för Jesus och att han kan öppna vägen till himlen för oss. Men vi ser också i 1 Johannesbrevet 1:3-4 att Guds ord också föder en gemenskap. Det måste vara en god förkunnelse av lag och evangelium, och att Guds ande verkar genom våra ibland lite taffliga försök att förkunna. Men när det likväl får ske skapar Ordet också en gemenskap.

I den gammalkyrkliga traditionen har man fokuserat på relationen mellan Gud och mig. Det är i och för sig rätt; vi måste omvända oss och komma till tro. Men under gammalkyrklighetens framväxt så var det ett gemenskapssamhälle, det är det inte längre. Det måste därför ges tillfälle i samband med gudstjänsten att också möta varandra och fråga hur andra har det. Centrum har varit att fira en traditionell gudstjänst där olika gåvor kan få utrymme i musik, sång förbön smyckning med mera.”

Folkkyrkans död – och församlingens möjligheter

Under samtalet nämner Göran hur dyster statistiken ser ut beträffande dop och antalet gudstjänstbesökare på riksnivå. Han ser tydligt hur detta hänger samman med att sekulariseringen tilltar:
”Jag tror också att sekulariseringen kryper under vårt eget skinn. Vi måste behålla vår integritet som kyrka. Om vi inte gör det så kommer vi att ätas upp av sekulariseringen. Jag tror också att folkkyrkotanken på ett sätt är död. Svenska kyrkan är inte längre en folkkyrka. Det betyder att benägenheten att söka sig till kyrkan inte är stor, annat än vid olyckor och liknande. Däremot kan man lokalt bygga en folkkyrka. När många i församlingen får möjlighet att engagerar sig i kyrkan lokalt och människor sedan stöter på dem i affären eller på andra ställen i samhället så utgör de en representant för kyrkan. Då kan kyrkan genomsyra det lokala området och därigenom sänka tröskeln att söka sig till kyrkan.

Den sociala aspekten är därför mycket viktig när man bygger församling. När man tidigare gick hem direkt efter kyrkan för att begrunda Guds ord så låter det fromt, och det kanske det också var på ett sätt, men man såg inte varandra. Jag tror att det är ett utslag av individualismen och att vi som kyrka bör motverka det. Vi måste som enskilda naturligtvis ha vår sak rätt med Gud, men vi får inte glömma att vi också är Kristi kropp tillsammans.”

Framtiden

Under sin tid som präst har Göran ibland mött motstånd. Detta har främst varit av mera politiskt inriktade kyrkopolitiker. Ett sådant exempel var när han sökte tjänsten som kyrkoherde i Örby och kyrkorådet skulle besluta om han skulle få tjänsten. Det som gjorde frågan kontroversiell var hans syn på ämbetet. När kyrkorådet skulle besluta var det fem som röstade för och fem som röstade mot. Det som slutligen avgjorde saken var lotten: ”Borås tidning skrev om detta och hade som rubrik med citat från mig ’Guds vilja att jag vann’. I artikeln menar jag att jag nu fick se det som en kallelse från Gud. Samtidigt vill jag betona att vi genom åren haft ett gott samtalsklimat med respekt för varandra i kyrkorådet.”

Göran uttrycker mycket tydligt sin tacksamhet över allt gott som finns i Svenska kyrkan samtidigt som han uttrycker en stor oro, inte minst för det som sker på nationell nivå:
”Jag lever med brottningen; finns det en framtid för svenska kyrkan? Jag tror att det på ett sätt finns en större öppenhet åtminstone när det gäller den lokala församlingen. Det finns en viss förståelse för att man måste ha levande församlingar för att kunna fortsätta vara kyrka. Det är däremot mycket olyckligt att det sker en selektion när man ska bli prästvigd. Jag menar att man måste göra en öppning så att också de med en traditionell ämbetssyn ska kunna bli vigda.

Jag tror att vi i Svenska kyrkan får arbeta på så länge det går men jag har exempelvis stor respekt för de som valt att gå in i Missionsprovinsen. Själv gör jag det inte eftersom jag tror att min kallelse är i Svenska kyrkan. Det finns fortfarande öar kvar i Svenska kyrkan. Jag tror att de öarna kommer att vara viktiga för hela Svenska kyrkan. Jag tror att man måste vara trogen i gudstjänsten och verka där man är satt. Sen tror jag också att man i de öar som finns kvar måste påbörja ett mera radikalt missionsarbete. Det finns ett stort allvar i att många som har en kallelse till präster inte får bli det. Vår kyrka går miste om rika andliga strömmar och resurser om man inte tar vara på de kallelser som Gud ger. Tänk tanken att Bo Giertz hade levt idag och kyrkan inte hade bejakat hans kallelse. Vilken andlig välsignelse man hade gått miste om!”

Trots de uppenbara svårigheter som Göran ser är det tydligt att han inte har gett upp hoppet om att utvecklingen ska vända:
”Det avgörande är att man lever i gemenskap med den treenige Guden. Då kommer Herren också öppna dörrar. Så har det tidigare skett i kyrkans historia. Sedan måste vi bygga utifrån de byggstenar som vi fått: Bibelundervisningen, bönen, brödsbrytelsen och brödragemenskapen. Vi behöver också präglas av en missionsiver, som ett dna i vår tro. Ingen har sagt att det är lätt. Den första kyrkan växte under stort motstånd. Detta kan ske på olika sätt och i olika sammanhang. Det är en svår tid och förutsättningarna ser så olika ut. Vi måste därför vara generösa mot dem som väljer en annan väg. Det stora är att det ytterst är Gud som bygger sin församling och bär sin kyrka, inte vi. Det ger hopp inför framtiden!”

0 kommentarer