Att följa Jesus i prövningens stund
Markusevangeliets inledning är som en kraftig rivstart. Efter att kort nämna Johannes döparen går Markus över till att skildra när Jesu verksamma period inleds. Markus berättar om Jesu dop och sedan hur Jesus direkt efter detta förs ut i öknen av Anden för att ställas öga mot öga med Satan och frestas. Mera ordagrant så står det att Jesus omedelbart efter dopet blev kastad ut i öknen av Anden. Det går fort och det skildras på ett drastiskt sätt.
Öknen är i judisk tradition en farlig plats med såväl vilda djur som demoner. Också i den tidiga kyrkan sågs öken som en sådan plats. De eremiter och munkar som bosatte sig i öknen gjorde det inte för att slippa undan frestelserna och djävulens angrepp, tvärtom. De sågs som kyrkans jägarförband som verkade långt inne på fiendens område för att störa djävulens verksamhet i syfte att försvaga hans möjligheter till både anfall och försvar. Dessa ökenfäder har också av förklarliga skäl efterlämnat sig en hel del texter som rör demonologi, alltså läran om demoner. Det är alltså till denna plats som Jesus omedelbart förs när han inleder sin verksamma period, och träder fram som den frälsare han är.
Där i öknen sker en sammandrabbning med djävulen, Jesus kastas alltså rakt in i striden. I Matteusevangeliet berättas det hur denna sammandrabbning sker. Djävulen kommer med olika uppmaningar till Jesus och missbrukar Guds ord då han använder det för att fresta Jesus. Jesus svarar djävulen med samma mynt och använder också Guds ord, men på ett rätt sätt. Där i öknen blev Jesus frestad i allt, men utan att falla i synd.
Markus fortsätter sedan att skriva om Jesu messianska gärningar när han bland annat botade sjuka, drev ut onda andar, stillade stormen, uppväxte döda, gick på vattnet och undervisade. Sedan kommer påsken, den första nattvarden, förräderiet, fängslandet, domen, straffet, döden och uppståndelsen. Kort och koncist beskriver så Markus hela Jesu frälsande verk, för våra synders skull, på endast sexton kapitel.
När verkligheten skaver
Kristna är kallade att leva i Jesu efterföljd vilket innebär att de kan räkna allt det som Jesus gjorde som sitt eget. Den som lever i tron på frälsaren står därför som helig, ren och rättfärdig i Kristus inför Gud. Den kan säga att den, likt Jesus, varit frestad i allt utan att falla i synd. Den kan också med stor frimodighet säga som Jesus: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” och när den tänker på sin förestående död säga: ”Jag går till Fadern.”
Samtidigt är den verklighet som den kristne får erfara ofta helt annorlunda! När Jesus frestades kom frestelsen utifrån. När kristna frestas så dras och lockas de av sitt eget begär. En del kristna upplever därför nästan inga frestelser! Det beror då inte främst på att de blivit så helgade att begärets låga slocknat utan för att frestelsen så fort hinner leda till synd att de inte hinner notera själva frestelsen. Kampen som de upplever är kampen mot själva synden; att kämpa mot frestelsen kan då uppfattas som en andlig överkurs.
Den som verkligen stålsätter sig och försöker att göra motstånd ända till blods i kampen mot synden har förvisso goda ambitioner, men brukar sällan erfara särskilt stora framgångar, och detta också om de använder Guds ord, på samma sätt som Jesus gjorde när han blev frestad, som vapen. Istället kan erfarenheten bli den motsatta.
Paulus har upplevt detta och säger: ”Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig”, och senare, ”när budordet kom, fick synden liv.”
Den kristnes kamp står därför ofta i slitningen mellan den objektiva verkligheten om hur Guds ser på den som är i Kristus, och verkligheten att vi är syndare och den påtagliga upplevelsen av det. En sammanhängande verklighet där den kristne är en syndare och samtidigt, inför Gud i Kristus, rättfärdig och ren är svår att förhålla sig till både känslomässigt och intellektuellt. Det är en sanning att ta till sig i tron på att Guds ord inte ljuger för oss.
Likväl skaver den verkligheten inom oss då tron och erfarenheten inte verkar harmoniera med varandra.
Gör inte som Jesus!
När budordet väcker begäret till liv kan människan börja söka sig till just det som den borde akta sig för. Så ont och förvridet är människans hjärta att det söker sig till, och känner spänning i, sådant som är förbjudet trots att Guds ord säger att vi ska hålla oss borta från allt ont.
Det är lite som i Astrid Lindgrens bok Ronja rövardotter. Ronjas far, Mattis, säger att hon ska akta sig för vildvittror, grådvärgar, Borkarövare och för att gå vilse i skogen och att ramla i älven. Inte minst varnar han Ronja för att trilla i helvetesgapet. Ronjas sätt att ’akta’ sig för allt detta är att söka upp farorna, med risk för sitt liv, och när farorna kommer då akta sig för dem.
Den kristne ska inte förhålla sig så till frestelserna! De ska inte söka tillfällen där Satan ställs öga mot öga med dem och frestar dem. Den kristnes liv här på jorden går från dopet genom den långa öknen och sedan in i löfteslandet, liksom för Israels barn som genom vattnet påbörjade sin ökenvandring mot Kanaans land. Frestelserna kommer och livet är i biblisk mening en ökenvandring. Det är platsen där faror hotar, där demoner vistas och där lidandet hopar sig. I frestelsens och prövningens stund ska vi alltså inte göra som Jesus utan söka oss till Jesus.
Jesus föll inte för någon frestelse, men de kristna faller ofta för dem. Jesus hade ingen synd, men dog för alla synder. Jesus har alltid varit oändligt mycket starkare än Satan, den kristne förmår ingenting i sig själv mot honom. Jesus har också gett Satan dödsstöten på korset. Jesus har alltså gjort allt för att frälsa människan från synden, dödens och Satans makt. Därför ska den kristne endast hålla sig till Jesus och har då också löftet att: ”Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.” (2 Mos 14:14)
Segra med Jesus!
Den kristne har mycket att lära av hur Jesus bemöter frestelserna i öknen. Trots att frestelserna inte ska sökas upp så kommer de likväl. Då bör den kristne göra som frälsaren själv och använda Guds ord som vapen. Genom Guds ord stärks tron och kunskapen om Gud. Det är också genom Guds ord som Jesus, som själv är Guds levande och verksamma ord, kommer till en människa. Genom att dra Guds ords svärd mot Satans alla frestelser och det egna hjärtats onda begär kommer den kristne att klara sig genom livets ökenvandring och hem till löfteslandet.
Detta innebär inte att den kristne, genom att använda Guds ord, slutar att falla för frestelserna. Likväl kommer kampen att sluta i en överväldigande seger! Kristus har segrat och den som håller sig till honom får lämna hela sitt liv hans händer och dag för dag påminna sig om Kristi seger på korset för Min skull och veta:
”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:37-39)