Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Ett slag i luften för Svenska kyrkans ledning?

När Överklagandenämnden friade Rune Imberg gick kyrkostyrelsen och biskopsmötet i taket och krävde ändringar i Kyrkoordningen.
Skriven av: Andreas Stenkar Karlgren
Publicerad: 5 mars, 2020

Kyrkans tidning rapporterar den 24 februari om de förslag till ändringar som rättsavdelningen på kyrkokansliet tagit fram för att försöka tillgodose biskops­mötets synpunkter på överklagandenämnden för Svenska kyrkans beslut att fria Rune Imberg från anklagelser om brott mot sina vigningslöften. 

Bakgrunden är säkert välbekant för läsarna. Rune Imberg skrev under 2018 ett brev till biskop och domkapitel i Göteborgs stift där han förklarade att han inte kunde stå under andligt ledarskap av biskopen. Detta med hänsyn till att han alltjämt håller sig till den ämbetssyn som var allmänt gällande i Svenska kyrkan fram till 1958. Med detta synsätt kunde inte biskopen vara legitim biskop eftersom ämbetet är förbehållet män oavsett om hon var utsedd legalt. 

I överklagandeprocessen anfördes flera skäl för att överklagandenämnden skulle upphäva beslutet. Tre centrala argument var följande. 1) Rune Imberg har gett uttryck för den klassiska ämbetssynen. Den saken har prövats av åtskillig domkapitel under 90-talet efter egenanmälningar av ett antal präster varvid det konstaterats att detta är förenligt med kyrkorätten. 2) Rune Imbergs protest har inte inneburit illojalitet eftersom han villigt underkastat sig stiftets tillsyn inom ramen för det aktuella ärendet. Begreppet andligt ledarskap förekommer inte i kyrkoordningen. Kravet på präster är formell lydnad under kyrkoordningen, inte ett odefinierat andligt ledarskap.
3) Det finns enligt bekännelse en nödrätt att inte lyda kyrkans ordningar om de förskriver något som går emot prästernas samvete, bekännelsen eller bibelns klara ord. I Augsburgska bekännelsens 28 artikel uttrycks det på följande sätt:

”Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av den tillbörliga lydnaden, om de icke tvingade till iakttagande av kyrkliga bud, som icke kunna följas med gott samvete. Nu påbjuda de celibat och mottaga inga som präster, såvida dessa icke svära att icke förkunna evangelii rena lära … Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisa. Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävas, som icke kunna åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor.” 

Det finns gott om tillfällen när präster (enskilt eller tillsammans) avsäger sig den andliga tillsynen av sin biskop. Detta har skett i Göteborgs stift under 90-talet utan påföljder. Saken prövades av överklagandenämnden så sent som 2018 när domprosten i Visby friades efter att ha avsagt sig tillsyn av stiftets biskop. 

I Överklagandenämndens beslut konstaterar man följande:

”Bekännelseskrifterna belyser biskopens makt och klargör att den utgår från och beror av evangeliet (se CA XXVIII). Detta motsäger inte att biskopens uppdrag utgör en helhet och att de olika ledaruppgifter som en biskop har sammanhållet kan ses som biskopens andliga ledarskap. Begreppet andligt ledarskap är dock problematiskt eftersom det kan uppfattas på olika sätt. Enbart det förhållandet att Rune Imberg uttrycker åsikter som inte är förenliga med Svenska kyrkans nu gällande ordning på det sätt som skett medför dock inte att han kan anses ha brutit mot sina vigningslöften. Utredningen ger inte stöd för att han faktiskt har agerat i enlighet med de åsikter han har gett uttryck för.” 

Nämnden friar Rune Imberg för yttrandefrihetens skull. De övriga argumenten prövar man inte. I dessa frågor har beslutet ingen verkan.

Kring detta gick kyrkostyrelsen och biskopsmötet i taket och krävde ändringar i Kyrkoordningen för att ”tydliggöra att biskopens uppdrag är ett och odelat och att biskopens teologiska och andliga ledarskap är en grundförutsättning för uppdraget i dess olika aspekter”. Detta är vad man nu vill förtydliga genom ett antal små ändringar i kyrkoordningen framförallt i de delar som är kommentarer till reglerna. De faktiska förändringarna är i princip av redaktionell karaktär. Den som läst beslutet kan däremot snabbt konstatera att nämnden redan ger uttryck för det som förändringen ska förtydliga! Några förändringar som innebär att prästers yttrandefrihet ska inskränkas föreslås inte.

Svenska kyrkan har vid många tillfällen slutit ekumeniska överenskommelser som upphöjer biskops­ämbetet på ett sätt som inte kommit till uttryck genom förändringar i kyrkorätten. De ekumeniska dokumenten är inte kyrkorättskällor. I förslaget som nu läggs radar man upp dessa ekumeniska överenskommelser som skäl för sitt förslag. Men i praktiken införs inga som helst ändringar för att tillse att de blir rättsligt bindande. Av förändringsivern blev det en tumme som knappast kan göra någon glad.

Paradoxen är att kyrkopolitikerna visat stor ovilja att utveckla Svenska kyrkans rättsordning och teologi angående biskopsämbetet när det utmanat deras egen maktställning. När utmaningen istället kommer från oppositionen då ska man genomföra förändringar som ett slags signalpolitik. Men några verkliga förändringar blir det inte tal om. Det handlar om att verka göra någonting, inte om att faktiskt göra det. Det är ett slag i luften.

Man kan verkligen fråga sig om det förslag som nu lagt förändrar någonting alls i Svenska kyrkans rättsordning. Sannolikt inte. Sorgligt nog förändrar det heller inte något för Svenska kyrkans och dess biskopar där det verkligen skulle behövas; när det gäller ansvarsfördelningen mellan politiker och ämbetsbärare.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *