Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Passionsbetraktelse. Vecka 3. 2020

Skriven av: Jan-Erik Appell
Publicerad: 5 mars, 2020

Matt 26:30-46

När Jesus och lärjungarna hade avslutat den första nattvarden, sjungit lovsången (Ps 115-118), gått ut till Oljeberget, där Jesus förutsagt deras fall och blivit motsagd av Petrus som lovat trohet intill döden – gick de till Getsemane. Men denna gång skulle det annars så rofyllda Getsemane förvandlas till en lidandesplats. Det visste Jesus. Ändå tog han sina lärjungar med dit. Också i dag tar Jesus sina lärjungar med till Getsemane – inte bara vilans utan också lidandets.

När Jesus tar sina lärjungar med till Getsemane … 

1) … vill han att de ska se vad han lider men också dela lidandet med honom.

I Getsemane sa Jesus till Petrus, Jakob och Johannes: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds.” Det var synden – vår synd – som gjorde Getsemane till en sådan lidandesplats för Jesus. Vårt högmod gjorde att Jesus i Getsemane ”föll ner på ansiktet” som vore han ”en mask och inte en människa” (Ps 22:7). Vår lust till synden gjorde att Jesus i Getsemane måste känna ”ängslan och ångest”. Vårt trots mot Guds vilja gjorde att Jesus i Getsemane under svår kamp måste böja sin mänskliga vilja under Faderns. 

Men Jesus gick inte ensam till ­Getsemane utan tog sina lärjungar med dit. Han ville att de skulle se vad han led. De skulle bevittna hans kamp – för att sedan kunna vittna för andra om den och så hjälpa dem att ångra den synd som kostat Jesus så mycket och tro på honom som velat utstå ett sådant lidande för deras skull. Men de skulle också dela lidandet med Jesus. ”Stanna kvar här och vaka med mig”, bad han dem. Som sann människa kände han behov av att ha sina vänner hos sig i nödens stund. 

Också i dag tar Jesus sina lärjungar med till Getsemane. Det är dyrbara nådetillfällen då han låter dem få höra och läsa om kampen han där utkämpade. Ju mer de fördjupas i insikten om att det var synden – deras synd – som vållade Jesus hans Getsemanelidande, desto djupare blir deras ånger över synden och desto större deras längtan efter att bli kvitt den. Och ju mer insikt de får i den kärlek Jesus visade genom att inte dra sig undan lidandet för deras skull, desto mer växer deras tillit till honom som också deras Frälsare. 

Men Jesus tar sina lärjungar med till Getsemane också för att de ska dela lidandet med honom – ett lidande på grund av det motstånd de får möta från sådana som inte vill veta av Jesus, eller av de spår av andlig tröghet och försumlighet som det fördärvade hjärtat sätter hos dem, eller av de mörka tankar djävulen får inge hos dem, eller av att Herren tycks ha övergett dem, eller av sådant alla mer eller mindre får känna av här i världen. Men vilken är då meningen med detta? Ingen alls, svarar många, därför att de inte kan se någon mening. Men Ordet säger: ”Det är till er fostran.” (Heb 12:7) Jesus vet att det inte finns någon plats där hans lärjungars gamla människa far så illa och deras nya har så gott av att vara som just i Getsemane. Därför tar han dem med dit.

2) … vill han att de ska öva sig i den svåra konsten att böja den egna viljan under Guds.

Som sann människa var Jesus inte okänslig för lidandet och ryggade därför tillbaka inför kalken som räcktes honom i Getsemane. Ja, känslan av det svåra som nu på allvar satte in frampressade en sådan ångest, att han hela tre gånger bad att den bittra lidandeskalken skulle tas ifrån honom. Men bad Jesus själv om detta, får också hans lärjungar göra det. Ja, Gud ser gärna att hans barn ber om lindring i eller rent av befrielse från sitt lidande inte bara en utan flera gånger. Men Jesus krävde inte att kalken skulle tas ifrån honom. Endast om det var möjligt och enligt Faderns vilja, ville han slippa tömma kalken som räcktes honom. Gick det inte att försona synden på något annat sätt, ville han inte ett ögonblick dra sig undan.

Hur väl för oss att Jesus så böjde sin mänskliga vilja under Faderns! Så har han betalat för all olydnad och allt missnöje med Guds vilja och skaffat oss hel och full förlåtelse för allt detta. Och sådan förlåtelse ser sig Jesu lärjungar behöva varje dag. Visst är deras ande villig. De vet att Guds vilja är den bästa och vill därför att den ska ske både med och genom dem. Men är anden villig, så är köttet svagt. Visst ville lärjungarna vaka med Jesus under hans svåra kamp. Men hur svaga var de inte när det verkligen gällde! De orkade inte vaka en kort stund utan somnade. Också om Jesu lärjungar i dag gäller att de är svaga – inte minst i Getsemane. De förfäras över hur mycket egenvilja, otålighet och otro som finns kvar hos dem. 

Men just därför är det så stort att Jesus på ett fullkomligt sätt offrat sin mänskliga vilja under Faderns – till förlåtelse för alla fel och brister när det gäller att böja den egna viljan under Guds – en förlåtelse som också hjälper dem att allt bättre kunna förverkliga den föresatsen: ”Inte som jag vill utan som du vill.” De ber dagligen att Gud ska bryta och förhindra deras vilja om den inte stämmer med hans. De vakar varje dag i Guds ords ljus över sina hjärtan, så att inga frestelser till missnöje med Guds vilja får komma in och rota sig där. 

3) … vill han ge dem den kraft de behöver för att inte duka under.

Jesus blev genom sin kamp förvissad om att det inte var möjligt att slippa tömma lidandeskalken. Han måste lida och dö för att frälsa oss från synden. Även om han inte fick den bönhörelse han önskade blev han ändå bönhörd i Getsemane, nämligen så att han fick kraft att gå sin Faders ärende och vara nöjd med hans vilja. 

Men samma kraft som Jesus fick i sitt Getsemane, vill han ge sina lärjungar i deras. De fruktar att de inte ska klara de prov som Getsemane innebär. De vet ju hur svaga och öm­tåliga de är. Och lämnade åt sig själva skulle de heller inte klara det. Men är de uppriktiga lärjungar som vill följa Jesus vart han än går, så är de aldrig ensamma. Det är ju på hans vägar de går. Och är Jesus med, är det ingen verklig fara med dem. I honom har de en hjälp som svarar mot varje nöd. Han ger den kraft de behöver för att kunna ta det ena steget efter det andra, ända tills han säger: ”Stunden har kommit” – den saliga stund då Jesus leder sina mycket bristfulla men i grunden uppriktiga lärjungar ut ur Getsemane, inte bara tillfälligt utan för gott, ja, för evigt, och låter dem komma till det himmelska paradisets lustgård, där döden inte mer ska vara till, inte heller någon sorg eller klagan eller plåga. Amen.