Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Evighetsallvar och evighetsansvar

När det inte finns något evighetsallvar blir det inte heller något evighetsansvar.
Skriven av: Ingvar Jonsson
Publicerad: 9 mars, 2020

Evighetsallvar är ett ord som sällan förekommer i nutida förkunnelse. Och det är inte bara ordet som kommit ur bruk, utan vad det uttrycker förtiges i stort sett eller pratas bort. 

Detta beror inte på att människans belägenhet inför evigheten ändrats. Det är i stället förkunnelsen, som anpassats efter tidens sekulariserade tänkesätt, som endast räknar med det som är för ögonen, medan man sluter sig till för den verklighet, som förbliver, när allt detta förgår.

När det inte finns något evighetsallvar blir det inte heller något evighetsansvar, det vill säga ansvar för sitt eget och andras eviga väl eller ve. Man får fel perspektiv på sitt och andras liv här i tiden och kan inte se dess mening eller verkliga värde. Människorna blir utan sann vägledning i tiden och utan hopp inför evigheten.

Evighetsallvar kommer av Guds ords rätta bruk

När Guds ord läses och förkunnas såsom det är oss givet i den Heliga Skrift helt och oavkortat, både lag och evangelium, då blir det evighetsallvar hos den som tar det till sig. Ingen som tar Guds ord på allvar kan undgå att se hur allvarlig frågan om ens evighet är. Jesus själv ger här klart och otvetydigt besked om att det finns endast två alternativ för en människa i evigheten: Salighet hos Gud, som Jesus kommit för att giva människorna genom sitt återlösningsverk, eller förtappelse borta från Gud. Han säger: ”Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. Den som har gjort vad gott är skall uppstå till liv och de som har gjort, vad ont är, skall uppstå till dom.” (Joh 5:28-29) Jesus talar aldrig om något annat alternativ än dessa två. Den som inte vill öppet förneka Hans sannfärdighet måste därför se allvaret ifråga om evigheten för både sig själv och andra människor. Hur den ska bli, avgör envar själv och det sker här i tiden.

Närhelst en människa ges tillfälle att läsa eller höra Guds ord, så är detta ett nådens tillfälle. Gud vill då komma till tals med henne för att upplysa henne både genom lagen om hennes synd och genom evangelium om att Jesus Kristus återlöst henne. Hon behöver inte förbli under syndens förbannelse och gå mot evig förtappelse. Jesus betygar: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom, utan har övergått från döden till livet.” (Joh 5:24) Död betyder skilsmässa. Här talar Jesus om den andliga döden, som innebär att inte ha andligt liv i Gud.

När en människa hör Herrens ord och tar det till sig, då upplyser den Helige Ande henne så att hon lär känna Jesus Kristus som sin Frälsare och kommer till tro på honom. ”Tron kommer av predikan men predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:17) Det är genom tron på Jesus Kristus, Guds Son, en människa här i tiden har andligt liv i Gud.

Dom innebär bortskiljande. I den yttersta domen ska de som här i tiden förkastat Guds ord och därmed hans nåd och så förblivit i den andliga döden, skiljas från dem som har trons liv i Gud. Dessa senare kommer alltså inte under någon dom.

Men Jesus säger också: ”Den som förkastar mig och inte tager emot mina ord, han har dock en domare över sig: det ord, som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.” (Joh 12:48)

Ingen som i sannfärdigt hjärta tar till sig Guds ord kan undgå att se, hur det uppenbarar sanningen om hennes synd, och att den skiljer henne från livet i Gud. Då ser hon också det ofattbart nådefulla i att Gud genom sitt ord uppenbarat denna sanning för henne, för att hon ska ta emot den frälsning han berett henne i Jesus ­Kristus, så att hon har liv i honom i tron här i tiden, och i hans härlighet i evigheten. Då blir frågan om evigheten den allvarligaste och angelägnaste för henne.

Rätt evighetsallvar ger evighetsansvar

Det är ingalunda så som det ibland påstås, att evighetsallvar gör ansvaret för tiden här på jorden, och de uppgifter, som gives här, mindre. Rent erfarenhetsmässigt kan vi se detta hos de människor tiderna igenom, som genom en sann uppväckelse och omvändelse kommit till insikt om evighetsfrågans allvar. För dem är livstiden här på jorden en oersättlig nådetid, vars användande blir avgörande för evigheten. Därav följer, att varje dag och stund har värde inte bara för tiden utan också för evigheten. Troheten är lika viktig i sådant som för de flesta syns ringa och obetydligt som det som syns stort och betydelsefullt. Jesus har ju sagt: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orätt­rådig i vad mer är.” (Luk 16:10) Det är just troheten i tiden, som blir avgörande i domen och därmed för evigheten.

Det ansvar för sig själv och andra, som Gud givit människan alltifrån skapelsen får sitt rätta allvar först, när det ses i evighetens ljus. Det gäller ansvaret för sig själv. Varje människa har ansvar för hur hon använder den nådetid, som blir henne given, med avseende på evigheten. Jesus säger: ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall detta andra tillfalla eder.” (Matt 6:33) 

Först när en människa kommer i ett rätt förhållande till Gud, får ansvaret för vad hon får om hand i tiden sin rätta innebörd. Då får också yttre motgångar och missräkningar rätta proportioner. Aposteln Paulus skriver: ”Därför fäller vi inte modet; om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.” (2 Kor 4:16-17) Den som sätter sitt hopp till de materiella tingen och söker bevara och behålla det som måste förgås, blir ofrånkomligen bedragen och kan inte finna någon bestående mening med sitt liv och därför inte heller ta rätt ansvar för det, ty hon vägrar att se och erkänna vartill Gud givit henne livet och tiden på jorden.

Också ansvaret för andra och i synnerhet de vuxnas ansvar för barnen är ett evighetsansvar. Detta förehåller Jesus oss gång på gång. Han säger i Matt 16:26: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen med förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?” Beträffande ansvaret för barnen säger han i Mark 10:14: ”Låt barnen komma till mig och förmena dem det icke, ty Guds rike hör sådana till.” Och hur allvarligt det är med ansvaret för deras eviga väl understryker han särskilt i Matt 18:6: ”Den som förför en av dessa små, som tror på mig, för honom vore det bättre, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.” Förförelse är att föra barnen bort från Kristus, i stället för att föra dem till honom. Så blir det, när man inte tar sitt ansvar för deras eviga väl, även om man söker ge dem materiellt välstånd.

Rätt evighetsallvar och evighetsansvar leder till evighetsglädje

Jesus säger till sina lärjungar i alla tider: ”Detta har jag talat till eder för att min glädje skall bo i eder och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” (Joh 15:11) Och i sin förbön för dem säger han till sin himmelske Fader: ”Nu går jag till dig; dock talar jag detta medan jag ännu är här i världen, för att de skall ha min glädje fullkomlig i sig!” (Joh 17:13) Det är alltså för att Kristus vill giva oss den sanna och förblivande glädjen, glädjen i Gud, vilken människan förlorat genom synden, som Han själv gått genom lidande och död till försoning för våra synder. Det är därför han givit oss sitt ord och befallt, att det ska predikas för alla, för att vi ska få lära känna hur allvarligt det är med synden och att förbli i den, så att vi tar emot hans frälsande nåd medan den bjudes oss genom evangelium. Det är glädjens budskap från Gud men mottages så endast av den som inser allvaret och går in under ansvaret för evigheten både för sig själv och för andra.

Den glädjen kan Gud låta de trogna förnimma något av redan här i tiden. Här är dock så mycket både hos dem själva och i världen som söker skymma bort och beröva dem den glädjen. Men i evigheten inför Guds ansikte finns inget som kan grumla den glädjen eller skymma bort den. Där bryter de frälstas glädje fram i samstämmig lovsång till Honom som sitter på tronen och Lammet.

”Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhör vår Gud i evigheternas evigheter. Amen.” (Upp 7:12)

Tidigare publicerat i Kyrka och Folk Nr 5/90

1 kommentar

  1. Arne Söderström

    Amen !