Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Jungfru Marie bebådelsedag. 2020

Skriven av: Göran Simonsson
Publicerad: 12 mars, 2020

Inkarnationen

I år firar vi Jungfru Marie Bebådelsedag på den söndag som skulle varit Midfastosöndagen, den fjärde av fastetidens söndagar och som handlar om Livets bröd – om brödundret och dess följder så som vi läser om det i Johannes 6:e kapitel.

Att Bebådelsedagen, julens första föraning, infaller under fastan har ett särskilt budskap till oss. Fastetiden påminner oss om Jesu nedstigande, hans kamp och hans frivilliga förnedring för vår skull, hur han låter sig utlämnas ända till döds – till liv för oss. Bebådelsen är första steget på förnedringsvägen. Han blir människa, han ”lämnar sin tron av kristall … och lägges på strå i ett stall” (Sv.ps. 108:2).

Bebådelsedagen är därför egentligen en större högtid än Juldagen, för det är vid bebådelsen som Gud blir människa, inte vid födelsen. Det är viktigt för oss att komma ihåg i en tid, då människoblivandet anses äga rum efter 21 veckor + 6 dagar. 

När Maria kort efter bebådelsen ger sig iväg till Elisabet och bär på sin son syns det ännu inte på henne att hon är gravid. Men Fadern i himmelen ser sin Son: ”Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad.” (Ps 139:16) Och han ser inte bara sin Son, han ser alla människobarn, redan när de knappast ännu är formade.

Så hälsar Elisabet Maria som sin Herres mor, när de möts. En Herre, vars storhet ännu inte kan mätas ens i centimeter! Så fullständigt blir Gud människa, att han också låter sig bäras av en moder under havandeskapets nio månader.

Detta är vad vi kallar inkarnationen, att Gud kommer i mänskligt kötts gestalt. Han går till väga så, för att göra sig tillgänglig för oss, för att vi ska kunna möta honom – utan att gå under. För ”ingen kan se Gud och leva” (2 Mos 33:20), men ”den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (Joh 1:18, SFB14/15).

Det betyder att allt vad Fadern gör genom sin Son, född av jungfrun Maria, det sker ”på riktigt” i vår mätbara värld, i den värld vi kan förnimma med våra sinnen: syn, hörsel, smak, lukt, och känsel. ”Det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord”, skriver Johannes, 1 Joh 1:1, och hans apostlakollega Petrus skriver: ”’Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.’ Den rösten hörde jag själv komma från himmelen, när jag var med honom på det heliga berget.” (2 Petr 1:17f) Inga fabler, inget ”hittepå”, utan på riktigt.

Vad betyder inkarnationen för oss i vår tid och på vår plats? 

Här kommer den spännande kopplingen mellan Bebådelsedagen och Midfastosöndagen! Jesus vill att vi ska kunna möta honom och ta emot honom lika verkligt som Maria, apostlarna och alla kring honom kunde göra då. Tron på Jesus handlar inte om att ha högstämda tankar eller utforska filosofiska djup. Det är inte främst vårt intellekt eller vår känsla det handlar om. Det handlar om att i lydnad ta emot – som Maria. Det handlar om kroppen. Inkarnationen. Mänskligt kötts gestalt. 

När din kropp tar sig fram mot altaret, när du ser fatet och bägaren med nattvardsgåvorna, när du känner en verklig doft och smak av nattvards­gåvorna, när du kanske i din hand tar emot hans kropp och griper om frälsningens bägare, när du hör att hans kropp utgivits och att hans blod utgjutits FÖR DIG, FÖR DIG – då kommer han till dig så verkligt som han kom till Maria och till alla lärjungar då. Och han inte bara möter dig utan han förenar sig själv, sin kropp och sitt blod, med din arma, klena, bräckliga människovarelse! Genom sin Ande låter han dig bli till ett med honom genom de yttre, för sinnet förnimbara gåvorna som räcks åt dig ur en annan människas hand. Det är för att du ska VETA, inte önska eller hoppas att han kommer, utan just veta, kunna vara trygg i vissheten om syndernas förlåtelse, liv och – Salighet!

Bebådelsedagens budskap är ett fundament för vår tro och vårt hopp. Ofta har man velat oskadliggöra budskapet. Det vill man ofta med det som är fundamentalt. Man kan förlöjliga eller kalla det för ”legender”. Det finns grova bortförklaringar till barnets börd men det finns också förfinade bortförklaringar till vem Jesus är, till exempel att han är en rent mänsklig varelse, som Gud sedan bekläder eller fyller med gudomlig kraft, att Jesus alltså inte från början är Gud utan blir gudomlig till exempel vid dopet i Jordan. Det kan låta fromt och förnuftigt – men det är inte sant!

Kyrkans tro och bekännelse har alltid varit, att den som blir till i Marias liv vid bebådelsen inte bara är ett människobarn utan är den som är född av Fadern före all tid och som nu låter sig födas in i sin skapelse av Maria. Därför sjunger vi i julsången: ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå, där Gud i nattens timmar re´n vilar uppå strå…” Vid kyrkomötet i Efesus år 431 slog man fast, att Kyrkans tro är, att jungfrun Maria födde Gud in i världen, Marias son och Guds Son.

Så vad bär vi med oss från Jungfru Marie bebådelsedag och Midfastosöndagen?

1) Gud vår Fader låter sin Son bli människa genom jungfru Maria, för att i alla avseenden bli som vi, för att vi människor ska kunna ta emot honom och bli lika honom.

2) Jesus är HERREN också när han bara är millimeterstor, och hans Fader ser honom när hans moder bär honom i sitt liv. Så ser också Jesu Fader och vår Fader (Joh 20:17) varje människobarn från det vi blir till i vår moders liv och allt framgent.

3) Jesus är livets bröd, brödet som kommit ned från himmelen. Brödet han ska ge är sitt kött. Den som äter hans kött och dricker hans blod har evigt liv, förblir i Jesus och han i oss och han ska låta oss uppstå på den yttersta dagen (Joh 6).

Gud vare lovad! Han som i sin godhet mättar oss vid nattvardsbordet.
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet. Låt det komma oss till godo.
Herre, förbarma dig!
Med den kropp din mor Maria bar, med den kropp du utgav för envar
och ditt heliga blod hjälp oss, Gud, ge oss nytt mod.
Herre, förbarma dig!

Sv.ps. 400:1,  M Luther 1524,
A Frostensson 1976