Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Dödens ängel

Dikt av Johan Olof Wallin Text från kolerans tid, Stockholm 1834. Till eftertänksam läsning i coronans tid 2020. Varsamt reviderad och kommenterad av Fredrik Sidenvall.
Skriven av: Johan Olof Wallin
Publicerad: 27 april, 2020

Ni Adams barn som av jorden föddes, (1)
och vänder åter till jorden om,
ni är ju mina, ni är ju dödens,
allt sedan synden i världen kom.
  Jag står i öster
  och når till väster,
  med tusen röster
  ni tidens gäster
jag når er alla med Herrens ord,
från luft och lågor, och hav och jord.

Ni bon skall bygga som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöng så glada, de satt så trygga
i trädens löviga skydd en stund:
  Men fågelnästen
  ej provet höllo,
  när deras fästen
  för stormen föllo –
Och tyst blev sången och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

Ni går och suckar, som duvor suckar
för morgondagen som ni ej sett;
då utan varning, lik fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett –
  och ni försvinner
  i plötsligt nedan –
  och era minnen
  försvinner sedan –
Och nytänd måne ur silversky
ser andra komma och andra fly.
Ni svävar lätta i dansens ringar,
ni stojar yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar … (2, 3)
men över tröskeln så träder jag:
  då stannar dansen
  då sänkas ljuden,
  då vissnar kransen,
  då bleknar bruden,
Och sorg är änden, som Skriften sagt,
på all vår glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som har fått makten, (4)
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min ande som susar kall.
  De smittans ilar
  som rensar länder
  de nattens pilar
  som ut jag sänder
de slår sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen,
och rullar dånande våg mot strand.
På statssystemen jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand. (5)
  Som nattens väkter,
  jag sekler jagar;
  och mänskosläkter
  och verk och dagar,
som böljor, välver sig för min fot,
tills sista böljan, där lagt sitt knot.

Mot mig förlorar sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
  Jag striden leder –
  och härar falla;
  de ligger neder,
  de ligger alla, (6)
och vaknar ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basuners ljud.

Min hand blott vinkar – och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där inget öra hör namnet ropas,
och ingen tunga sig rör till svar.
  min fot lustvandrar –
  och stjälper troner;
  och Alexandrar,
  Napoleoner, (7)
De herrar forna i höga loft
de är nu vordna en handfull stoft.

Där på den fattiga jord de vandrar,
på den de strider om rang och arv.
Jag blandar släktena om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
  Med in i natten
  ej följer prakten
  och inte skatten
  och inte makten
Ett tag man har det – en annan gång
det blir de andras, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som kan er skydda, ni vandringsmän!
En egen egendom ni ej äger,
fast klara papper ni har på den.
  Se, diademen
  och sorgedoket,
  och purpurbrämen
  och arbetsoket (8)
sig nya huvuden sluter kring,
om nya halsar de slår sin ring.

Ni är ju komna, och ni skall gånga;
ni har ju här inte hem och hus:
ni skall få bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tänder ljus (9);
  där sköldemärket (10)
  i porten krossas
  och ur dagsverket (11)
  den trötte lossas
och fångens länkar och hjärtats band (12)
så spröda brister för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
När de har vandrat den vägen bort,
på den de kommer ej mer tillbaka.
På den du följer dem inom kort …
  Så skatten akta
  som Gud dig sänder!
  Den halkar sakta
  ur dina händer,
och ses av dig då ej mer förrän
du svara skall, hur du vårdat den (13).

Var är din broder? Var är din like?
så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike! (14)
uti de maskar, du näring ger –
  Och när de mätta
  som du avlida
  skall efter detta
  en mask dig bida
som närs och lever, i evig tid,
på mänskans samvete utan frid.

Han bidar er som likgiltigt skådar
en annans fall, blott ni själva slipper från,
som tro och fädernesland förråder
och med det heliga driver hån,
  som lagar vrider,
  hjärtan förvillar
  och oskuldsfriden
  på lek förspiller!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek. (15)

Han bidar er snart, ni lögnens andar,
då tungan klibbar fast vid er gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar, (16)
och äran faller för hennes dom –
  men mot den glaven
  förmår ni inget:
  jag öppnar graven
  och giftormsstinget
som nästa gång, sen det målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

Rannsaka, dödliga, era syften,
med bävan forska er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyft dem
till den som vet vad i mänskan är. (17)
  Ni till den orten
  skall snart anlända,
  där över porten
  till tidens ända
står skrivet oryggligt ett beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och stänger åter sin mun igen,
om likt fläktar, om likt orkaner,
ni vederkvickt eller härjat den –
  Men ej av jorden
  ert betyg begär
  ty vad ni gjorde
  och vad ni är,
det verk som en gång blev er befallt
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren älskar, till dig han sade;
Han mätte ut för ditt vandringslopp,
vad du o mänska att bära hade
och vad du hade att fylla opp.
  Han kraft beskärde
  till vad du borde,
  och vishet lärde,
  att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara djupa,
och i hans ärende rakryggat gå;
fråga sen inte om du skall stupa,
bry dig ej om vilket tack du får!
  Fyll du så kallet
  och frukta icke!
  Ur själva fallet
  du uppåt blicke!
så skall dig fatta en ängels hand
och stilla föra dig till ditt land.

Gå trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
  Så kan i jorden
  väl kroppen myllas,
  dock gudaorden
  på anden fyllas:
du trofast var intill dödens dag;
nu gode tjänare, lönen tag! (18)

Gör rätt mot alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen in i döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
  Ej jordisk vinning
  till lön du tager,
  ej kring din tinning
  en vissen lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron om den inte låge
en klarögd pärla, på hjärtats grund (19),
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogen stund?
  den sköna vilan
  gör slut på plågan …
  och – blixtrar bilan,
  och flammar lågan
martyr, se himmelen öppnar sig
och kronan räcker Försonar´n dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre Store!
Du frie, modige Engelbrekt! (20)
  Och alla visa
  och alla ömma,
  som mänskor prisa –
  och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål ni haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten – att dö för den –
om den berodde av fala hopar (21)
och deras falare huvudmän?
  Nu strålar friden
  från hennes anlet (22),
  om också tiden
  en suck föranlät (23);
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksbandet, så ljuv och ren,
om, när det bryts, ni ej återkedje
dess brutna länkar, vid hoppets sken?
  Så översiggivet
  må hjärtat gråta.
  Vad vore livet?
  En olöst gåta!
Ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede till mänskan skrev!

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonathan från sin David går,
och pressat bröst i en tung suck brister,
som ingen tröst i all världen får!
  Och Rakel gråter
  de kära späda (24)
  och sig ej låter
  av något gläda!
För det är slut med vad kärast var
för hennes hjärta och hennes dar:
men Gud är kärlek! – Lugna ner er,
betryckta hjärtan, och fatta hopp!
De korn, ni lade i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
  Ja, vad ni lade
  med sorg i graven,
  vad kärt ni hade,
  vad kärt ni har än
det är ej borta – men dock ej där
det är hos honom, som evigt är!

I honom lever allt liv, och röres (25)
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det som föres
till andra boningar av hans hus.
  Se genom dimman,
  du barnasinne!
  När även timman
  för dig är inne,
så kallar Fadern. Medan är tid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena, (26)
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena, (27)
där nåden blickar till ångern ned!
  Johannes, slut dig,
  till Vännens hjärta!
  Han tar nu ut dig
  ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl den, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt,
som älskat mycket, fastän de felat!
Dem blir av nåd mycket efterskänkt.
  De här ej fullt blev
  allt vad de skulle;
  men änglar allt skrev,
  så kärleksfulle,
vad de förmått, uti minsta mån,
den världen glädja, de kom ifrån.

De har ju hållit sig till det ena
att frukta Herren, och inget mer:
de har nu tvagit sina kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
  All strid är lyktad
  all synd förlåten,
  och oron flyktad
  och stillad gråten –
den store Fadern vet deras namn
och trötta sjunka de i hans famn.

Så fridfullt de uti Herren somna,
Så fröjdfullt hälsa de Herrens dag:
De ur bedrövelsen då är komna
och undan ödenas alla slag.
  Ej mera fångna
  i jordebanden
  de är nu gångna,
  så talar anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följer dem!

De är nu gångna! Var de förtida?
Till rätta hemmet i Faderns hus.
De skall nu bo i den staden vida, (28)
där sol och måne ej skifta ljus:
  ty klara solen
  är han som råder
  från höga stolen
  och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick
och liv och salighet är hans blick!

Och rum för alla, som tror och hoppas,
för alla rum uti himlen är!
Och som, när fikon på trädet knoppas (29),
ni vet att sommaren snart är här;
  alltså ni känner
  då dagens svalkas,
  hur Himlavännen
  till er då nalkas
och för till rummet, som han berett,
där ni med honom förblir sist ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring era dalar och berg sitt flor,
så kommer han och förlossar eder
vars makt är såsom hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna …
De verktyg nötta
en stund de domna …
En annan stund till ett annat lopp
ni era huvuden lyfter opp!

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar inte, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
  Det har försvunnit,
  det är förvandlat. –
  Men tro, som vunnit
  men dygd, som handlat!
Ni har den lotten åt er beredd,
av simpla sinnen ej hörd och sedd.

De är nu torkade alla tårar
de är nu helade alla sår …
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med facklan nedvänd och släckt jag står.
  Jag facklan vänder –
  och i detsamma
  den återtänder
  starkt livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i er lovsång inför ljusets tron! (30)

  1. ”Av jord har du kommit och till jord ska du vända åter” – det är den verkligheten som uttrycks vid jordfästningar som Wallin uttrycker här. I slutet av versen tycks Wallin syfta på Guds allmänna uppenbarelse i naturen och historien. Något han också utlägger i Sv.ps. 305 ”Var är den Vän”.
  2. Sedan antiken och den senare klassicismen är myrten en ofta brukad växt vid bröllop, ­brukad bland annat i myrtenkronor.
  3. De tre punkterna uttrycker en dramatisk paus och vändning.
  4. Matteus 12:29
  5. Åskviggen i dundrarns hand syftar sannolikt på historiens upprorsledare som handlat i vrede. Döden sätter gränser både för den ordnade makten och den oordnade.
  6. En biblisk bakgrund till begreppet Dödens ängel finner vi Jesaja 37:36, ”Herrens ängel gick ut också slog 185   000 i assyriernas läger”. ­Wallin ser det mönstret upprepas i historien.
  7. Världserövrarna Alexander den Store och ­Napoleon, som tycktes oövervinnerliga fick se sig besegrade av döden till slut och mång med dem.
  8. Wallin kontrasterar vinster och förluster utifrån vad människor kan ha kring huvud och hals: kungliga damers diadem som de får ”med prinsen” och änkedoket som kvinnor förr bar när deras make dött. Purpurbrämet syftar på kejsares och konsulers purpurbrämade togor i Rom. Träloket står för en helt annan livslott som döden sätter en gräns för.
  9. Stad betyder här ”plats” och syftar helt enkelt på kistan i graven.
  10. Enligt adlig tradition bryts en vapensköld bakad av rött gips när den siste manlige medlemmen av en adelsätt begravs. Så skedde 1930 när den siste greven Brahe begravdes i Östra Ryds kyrka.
  11. Dagsverken var ett visst antal arbetsdagar som torpare fick göra åt godsägaren eller innehavaren av en tjänstebostad, såsom prästgård till exempel. Dessa dagsverk kunde avkrävas när torparen själv hade som mest att göra hemma och var mycket impopulära.
  12. ”Tills döden skiljer er åt.”
  13. Wallin levde i ett för honom olyckligt äktenskap efter att ha brutit med sin första fästmö. Kanske ­predikar han här inte minst för sig själv om ansvaret att älska och uppskatta den man är gift med.
  14. I två verser beskriver Wallin relationer, först till kvinnor och sedan män emellan. I det gamla klassamhället var det en stor sak att bli ”du och broder” med någon annan Det skedde uteslutande inom den egna klassen. Över detta ironiserar nu Wallin när han pekar på att spotska, alltså föraktfulla, rika, i graven får bli ”du och broder” med maskarna.
  15. Wallin fortsätter att predika lag mot de mäktiga män som han mött i livet; likgiltighet, korruption, överlägsenhet mot Gud och människor, sexuella övergrepp mot värnlös unga kvinnor, allt kommer möta döden som en skrämmande vålnad till slut.
  16. ”Hon” är här den skvallrande och förtalande tungan som till slut kommer att förstummas när Gud talar i domen.
  17. Joh 2:25
  18. Matt 25:21
  19. Wallin använder här en poetisk satsförkortning enligt latinsk förebild (ett substantiv fungerar som ett adverb). Betydelsen är att tron ligger såsom en pärla i hjärtat som blickar upp emot Guds löften.
  20. Wallin försöker här i fyra verser övertyga om själens odödlighet genom att peka på hjältar, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och frihetskämpen Engelbrekt, men också på människor som är bortglömd. Så meningslöst allt vore om det människor utvecklat av mod, mognad och kärlek dog i döden!
  21. Fal betyder att vara till salu, lättmutad, ­lättpåverkad.
  22. Ansikte
  23. Gav anledning till.
  24. Matteus 2:16-18
  25. Apg 17:28
  26. Lukas 10:39
  27. Johannes 19:25
  28. Här kommer konstrasten mot den trånga platsen som beskrivs tidigare i dikten, som alltså var kistan och graven.
  29. Matteus 24:32
  30. Wallin har som ett poetiskt uttryck använt en mycket gammal tradition som finns i alla de abrahamitiska religionerna, att dödens ängel skulle vara en tronängel, en seraf, ibland identifierad som Azrael, som under syndafallets tidsålder fått uppdraget av Gud att implementera dödens gränssättning av människans livsdagar. Efter uppståndelses dag kan serafen återgå till sin ursprungliga plats vid Guds tron.

1 kommentar

  1. Hans Lycke

    Utomordentlig bearbetning med sakupplysningar
    Tidlöst uppbygglig genom sitt evighetsperspektiv.

    Uppskattar tillgängligheten på nätet då papperstidningen uteblev.