Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Fjärde söndagen i påsktiden

Skriven av: Boris Sandberg, prost, Vasa, Finland
Publicerad: 30 april, 2020

Joh 14:1–14

Jesus är vägen till Fadern

Det är inte lätt att förstå Johannes­evangeliet. Vi förstår orden och själva språket, men vad orden står för är svårare att förstå. När Jesus började tala om sin bortgång fattade lärjungarna knappast att han talade om sin fysiska död. De trodde att han skulle gå bort till en annan plats rent konkret. Tomas säger det i klartext: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

De förstod inte heller när han talade uttryckligen om att han skulle dö. ”Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till överste­prästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden.” (Matt 20:18) Det var inte en sådan Messias de hade tänkt sig.

Uppskärrade

”Låt inte era hjärtan oroas.” Bli inte förskräckta! Ge inte efter för förtvivlan! Så säger Jesus, som själv är i djup nöd inför det som väntar. Vi har fått den föreställningen, att allt går så lugnt till, men i verkligheten är det stormiga känslor både hos Jesus och hos lärjungarna hela den sista veckan. Det stormar inombords och utanför är det tumult. Jesus säger när han ber i ­Getsemane: ”Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit.” (Joh 12:27) 

När soldaterna kommer för att fängsla Jesus reagerar Petrus häftigt och tar till svärdet i vrede. De andra var väl dödsförskräckta. Det var ett laddat ögonblick och de andra lärjungarna stod som förstenade. Trots att Jesus hade förberett dem på det, så kunde de inte veta hur de skulle reagera, när det sedan hände.

Förtvivlan, kamp och upprördhet. Men Jesus vet hur hans lärjungar kommer att ta det. Han hade förberett dem på att något skulle hända. Han hade uppskärrad sagt, att någon av dem skulle förråda honom. ”När Jesus hade sagt detta, skakades han i sin ande och vittnade: ’Jag säger er sanningen: En av er ska förråda mig.’” Jesus skakades i sin ande. Det var inte lätt att säga det. Det var som att uttala dödsdom över sig själv.

Lugnande försäkran

Jesus tröstar sina lärjungar med att uppmana dem att tro på Gud och på honom själv. De skulle hålla ut i förtrösta på att det uppdrag som Fadern sänt Sonen att utföra skulle utan tvekan föras till det avsedda målet. Tron, förtröstan skulle var fortgående, ständig. ”Tro på Gud och tro på mig.” 

”I min Fars hus finns många rum.” När Jesus här talar om sin fars hus, så är det inte något nytt. Det finns en kontinuitet från Gamla Testamentets tempel till ett tempel inte gjort med händer till de kristna som Guds tempel och vidare till templet i Guds Jerusalem.

Jesus kallar templet för ”min Fars hus” när han driver ut köpmännen ur templet. ”Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” (Joh 2:16) För judarna var templet Guds hus och hade himmelen som sin förebild. Templet var det ställe där Gud mötte folket. Judarna hade aldrig talat om Gud som far. I Guds hus bekände de sina synder, offrade för dem och fick förlåtelse.
I och med att Jesus offrat sig själv som offer för synden en gång för alla får templet en annan innebörd. Templet i Jerusalem skulle förstöras eftersom ingen offerplats mera behövdes.

Nu är det de troende som är Guds tempel. ”Gud … bor inte i tempel gjorda av människohand.” (Apg 17:24) ”Ni är Guds tempel och … Guds Ande bor i er
(1 Kor 3:16) ”Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” (1 Kor 3:17) ”Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.” (2 Kor 6:16)

Det himmelska hemmet

Målet är det himmelska hemmet. Jesus försäkrar dem om att där finns plats för alla. Han till och med säger att, om det inte skulle finnas nu, så ska ha se till att det finns. Ordet för bostad eller rum anger att det är ett bestående rum. Det är som det hus som är byggt på hälleberget Kristus. Det är inte som det tält vi bott i tillfälligt under vårt liv här i världen. Det här huset är permanent, evigt. Jesus ger löfte om att han ska komma tillbaka för att hämta oss hem till de eviga boningarna. Det finns rum för alla, men alla kommer inte att ta sin plats i besittning. Vissa kommer att förkasta erbjudandet och gå till förtappelsen.

Hur kommer jag då dit?

Jesus säger: ”Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” Jesus hade varit med dem i tre år. De borde veta vart han går och veta vägen dit. Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Kanske Tomas uttryckte det som de alla tänkte. Vid de flesta tillfällena tänkte lärjungarna på den fysiska världen. De hade svårt att föreställa sig himlen. Lika svårt är det för oss. Trots alla fina beskrivningar av himlens härlighet så förmår vi inte föreställa oss hur det verkligen är där. 

Men vägen dit? Lärjungarna klagade över att de inte visste vart Jesus skulle gå och därför inte kunde veta vägen.
”Hur kan vi då känna vägen?” Jesu ord är tydliga men samtidigt gåtfulla. ”Jesus sade till honom: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.’” Det är vägen, sanningen och livet som Jesus undervisat dem om i tre år. Jesus är frustrerad och besviken: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus.” Jag är vägen. Min död är vägen till livet, också för dig.

Vägen och målet

”Jag är vägen, sanningen och livet.” Det är rättfärdiggörelsen sagt på ett annat sätt. Jesus är vägen eftersom han tar på sig hela världens synder när han blir döpt med bättringens dop till syndernas förlåtelse inför Johannes döparen, då när han tar skulden och straffet på sig och fullbordar lagens alla krav genom sitt lidande och sin död, be­segrar synden, döden och helvetet och tar igen sitt liv som han hade hos sin Fader. ”I kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. ” (Heb10:19, 20) Det är fullbordat. Uppdraget är slutfört.