Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Pausade gudstjänster, varm religiositet i Enquists barndom

När så stora förändringar äger rum i vårt samhälle påminns vi samtidigt om vad som är verkligt viktigt.
Skriven av: Lennart Sacrédeus
Publicerad: 14 maj, 2020

Folkhälsoläget – med allmän smittspridning i landet, Norden, Europa och världen – har dessutom lett fram till att den svenska regeringen, för första gången i modern tid, ansåg sig tvingad att tills vidare förbjuda folksamlingar på först fler än 500 personer, sedan reducerat ned till 50, inklusive idrotts- och kulturarrangemang, gudstjänster eller demonstrationer.

När så stora förändringar äger rum i vårt samhälle påminns vi samtidigt om vad som är verkligt viktigt: tacksamheten över att ha varandra och till livet själv, den stora gåvan som givits oss genom våra föräldrar – och som för människor med gudstillit framstår som en nåd given oss av Gud själv.

När jag funderat på vilka kyrkor som firar gudstjänst fortfarande och vilka som ställt in, finner jag ett visst mönster: församlingar, där man normalt sett redan är få i kyrkan, tenderar att fortsätta gudstjänstlivet – medan där det oftast möter upp många till det söndagliga firandet av Herrens och uppståndelsens dag, tenderar man däremot att ställa in.

Att det, paradoxalt nog, blivit så kan ha att göra med oviljan att stänga ute de som möter upp – ifall man alltså vanligtvis är fler än 50 gudstjänstfirare. Där så inte är ”risken” fortlever gudstjänsterna, dock med än färre än den lilla skara det redan tidigare handlade om.

En annan iakttagelse är att digitala gudstjänster, ibland eller delvis förhandsinspelade, verkar vara mer frekventa i de ibland mer tekniskt satsande frikyrkorna än i den mer tungrodda Svenska kyrkan. Likaså att det finns en tendens till att an­delen inställda frikyrkliga gudstjänster är högre än svenskkyrkliga. Det senare kan inte sällan förklaras med att där är man oftare över 50 på sina möten.

I reflektionerna kring gudstjänstlivets, men inte bönens, paus i många kyrkor går också tankarna osökt i riktning mot det fromma Västerbotten: hur närheten till barndomens EFS-kapell, 20 meter från hemmet, i byn Sjön i Bureå socken i Skellefteå kommun, i så hög grad kom att prägla den 25 april avlidne författaren Per Olov Enquist (1934-2020):

När Per Ola, som han kallades, skulle beskriva varifrån han kom, berättade han vid ett tillfälle i ­Sveriges Radio om att ”här fanns en varm religiositet och man ägnade sig åt de viktiga existentiella frågorna om rätt och fel, gott och ont”.

Så såg den andligt rika jordmån ut som gjorde honom till författare, en stor sådan – och till den människa han blev. Samma bakgrund kan spåras i en annan rikt värdesatt västerbottnisk författare och berättare, Torgny Lindgren (1938-2017), uppvuxen i hägnet av en missionskyrka där han fick en gudstro han aldrig kunde frånkänna sig.

Peo Enquists mor, småskole­lärarinnan Maja, bar en innerlig och hängiven kristna tro. Denna modersförebild tillsammans med det faktum att bönhuset, vilket står kvar och fortfarande används, kom till som en insamling i stället för blommor vid Peo Enquists fars för tidiga död 1935, lämnade omistliga spår i den unge pojkens liv.

 Ett av uttrycken är en finstämd skildring i, om jag minns rätt från min egen ungdom, verket Sekonden (1971) av beredelserna och firandet av en nattvardsgudstjänst tillsammans med modern på självaste Skärtorsdagen.

En annan är att Enquist senare i sin roman Lewis resa (2001) kom att teckna den unge Lewi Pethrus andliga liv och den framväxande, unga pingströrelsen med en respekt och finkänslighet som kristna miljöer sällan beskrivits på i modernt svenskt författarskap.

Även om den kristna gudstilliten inte fullt ut bejakades av författaren Peo Enquist, kunde han ändå aldrig släppa den. I stället återkom han dit, till de eviga frågorna och de kristna perspektiven, ständigt.

Det fanns ju, som han uttryckte det, ”en varm religiositet” som den unge gossen fick uppleva i sin barndom och under uppväxten i den fromma Skelleftebygden i norra Västerbotten.

Så påminner oss därmed också Peo Enquists ord och författarskap om den enorma betydelse en varm kristen trosförmedling från föräldrar till barn har i våra hem och familjer: om att lämna goda spår, för resten av jordelivet.

0 kommentarer