Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Förföljelse som kyrkans kännetecken – del 1

”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er…”
Förföljelse
Skriven av: översättning Gabriel Skilling
Publicerad: 21 maj, 2020

Del 1 av 2

Förföljelse

Förföljelse är förnedrande behandling som någon utsätts för på grund av sin tro, övertygelse eller etniska tillhörighet.

Det är ett allmänt fenomen, alltså inte något som bara kristna utsätts för. Den engelska Wikipedia-artikeln specificerar följande grupper som särskilt utsatta för förföljelse i vår tid: Ateister, Bahai-anhängare, kristna, mormoner, Jehovas vittnen, Falun Gong, hinduer, judar, muslimer och sikher.

Det är en kristen plikt att ta avstånd från förföljelse och diskriminering – oavsett vem det riktar sig mot. Det kan inledningsvis vara nyttigt att påminna sig om, även om temat, och därmed också denna artikel, primärt handlar om förföljelse av kristna.

Open Doors är en organisation som arbetar med att dokumentera förföljelsen av kristna och att stötta de kristna som är förföljda. Enligt deras statistik för 2018 lever 215 miljoner kristna under hög eller mycket hög grad av förföljelse eftersom kristen tro hos dem är förbjudet och straffbart.

Fenomenet är alltså mycket utbrett. Enligt samma statistik är de land där det är förenat med störst fara att bekänna den kristna tron Nordkorea, Afghanistan, ­Somalia, Sudan, Pakistan, Eritrea, Libyen och Irak. ­Saudiarabien, Nigeria och Egypten kommer också förhållandevis högt på listan.

De geografiska skillnaderna är emellertid stora. Alla land som kommer högt upp på listan ligger i Nordafrika och Asien, alltså inom det område vi i missionssammanhang ofta har kallat 10/40-fönstret. Det är faktiskt lättare att räkna upp de länder inom detta område där det inte förekommer utbredd förföljelse: det är Marocko, Israel, Thailand, Filippinerna, Taiwan, Sydkorea och Japan.
I alla andra länder i detta område är det svårt och potentiellt farligt att bekänna kristen tro.

Trots att titeln på denna artikel entydigt fokuserar på kristna och förföljelse är den emellertid tvetydig på ett område. Förföljelse är inte bara ett av Kyrkans kännetecken på grund av att kristna blir förföljda. Förföljelse är också ett kyrkans kännetecken då de kristna också har förföljt de som har en annan tro.

I ett historiskt perspektiv är det inte tvivel om att detta först och främst handlar om judarna.

I Romarbrevet 11 uttrycker Paulus ett hopp och en förväntan om att hedningarnas omvändelse också ska leda till att judarna omvänder sig. När judarna ser hur Gud, helt oförtjänt, benådar hedningar kommer också de att vända om till Guds nåd.

Samtidigt varnar han hednakristna, alltså oss, att vi inte ska göra om judarnas misstag och tro att allt är som det ska bara för att vi en gång har upplevt Guds nåd. Så är det inte, säger han; har Gud förkastat, om så bara för en tid, sitt eget folk, så kommer han också att förkasta hedningarna om de ser med högmod på judarna.

”Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig.” (Rom 11:20-21)

Dessvärre har denna varning blivit förbisedd genom stora delar av kyrkans historia. Resultatet är att den antisemitism som vi ser i dag i stor utsträckning har kristna rötter. Kristna har rätt och slätt förföljt judar genom stora delar av kyrkans historia. Detta påverkar förhållandet mellan judar och kristna och den politiska situationen i Mellanöstern, också idag.

När det gäller förföljelse har kristna därmed inte alltid varit oskyldiga offer.

Resten av denna artikel ska likväl handla om det. Grunden är att detta är ett centralt bibliskt tema. Varför det är så och vad vi kan lära av de bibliska texterna som talar om detta är det fört och främst som jag ska säga någonting om.

Bibeln och Luther om förföljelse

Den viktigaste bibeltexten är den sista av saligprisningarna i Bergspredikan:

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matt 5:10-12)

Det står också något om detta i 1 Petrusbrevet som är ett brev till kristna som kämpar med förföljelser:

”Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er.” (1 Pet 4:14)

Förföljelse är alltså något som kristna ska glädja sig över eftersom förföljelse gör en salig.

Dessa och andra bibeltexter på samma tema gjorde att Luther tog med detta i det kända avsnittet Om koncilierna och kyrkan där han beskriver kyrkan sju kännetecken.

De första fem kännetecknen handlar om det Gud ger, nämligen ordet och nådemedlen. De två sista handlar om det som sker när ordet slår rot och blir trott, nämligen bön och lovprisning, alltså en rätt kristen gudstjänst, och förföljelse.

Det han säger om förföljelse som kyrkans kännetecken är så pass intressant att avsnittet kan citeras i sin helhet:

”För det sjunde känner man igen det heliga, kristna folket till det yttre av det heliga korsets klenod. Det måste tåla varje olycka och förföljelse, alla slags prövningar och allt ont av djävulen, världen och köttet (som Herrens bön visar) genom inre sorgsenhet, försagdhet, rädsla, yttre fattigdom, misströstan, sjukdom och svaghet, för att det skall bli lika sitt huvud, Kristus. Och det enda skälet till att det måste lida är att det fast håller sig till Kristus och Guds Ord, och står ut med detta för Kristi skull, Matt. 5[:11]: ’Saliga är ni då man förföljer er för min skull.’ De måste vara fromma, tysta, lydiga och beredda att tjäna överheten med liv och gods utan att göra någon något illa. Inget folk på jorden måste utstå ett sådant hat; de måste anses värre än judar, hedningar och turkar. Summa: De måste finna sig i att kallas heretiker, skurkar och djävlar, det mest ondskefulla folket på jorden, till den tid då var och en som hänger, dränker, mördar, torterar, ansätter och plågar dem till döds tjänar Gud härmed. Ingen har medlidande med dem; de får myrra och galla att dricka då de törstar. Och allt detta sker inte för att de är äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar eller skurkar, utan för att de inte vill ha någon annan än Kristus, och ingen annan Gud. Varhelst du ser eller hör detta, må du veta att den heliga kristna kyrkan finns där, som Kristus säger i Matteus 5[:11-12]: ’Saliga är ni då människor talar allt ont om er för min skull. Fröjda er och var glada, ty er lön är stor i himmelen.’ Detta är också en helig klenod genom vilken den helige Ande inte bara helgar sitt folk utan också välsignar det.”

Med dessa texter som utgångspunkt ska jag nu försöka att säga något om tre olika frågor.

1. Varför blir kristna förföljda?

2. Vad är syftet med förföljelse?

Det förunderliga med alla dessa tre texter är att de sätter in förföljelsen i ett positivt sammanhang. Jesus tar med förföljelsen i saligprisningarna. Luther räknar förföljelsen som ett läkemedel som Den Helige Ande använder för att göra Guds folk saliga. Varför sätter de in förföljelsen i sådana sammanhang?

3. Vad är det för fel med oss när vi inte blir förföljda?

Vi kan nog ibland påstå att det har sina kostnader att bekänna sin kristna tro också i vårt sammanhang men vi har mycket långt kvar till att ha det på samma sätt som jag inledningsvis nämnde när jag refererade till rapporten från Open Doors. Innebär det ett problem då Jesus tar upp förföljelser i saligprisningarna?

Trosbekännelsen som provokation

Alla minoriteter riskerar att bli förföljda. Det är så vi människor fungerar. Men det är inte det jag ska fokusera på nu. Det jag nu ska tala om är huruvida det ligger något i den kristna trosbekännelsen och den kristna identiteten som inbjuder till motstånd och förföljelse, och jag tror att det är så.

Om de kristna budskapet framförs klart och tydligt så inbjuder det till motstånd. I den kristna gudstron och de kristna synsättet ligger det en provokation. Där den blir tydlig blir människor upprörda.

För det första ligger det en provokation i bekännelsen till Jesus som Gud. Att tro på Gud och att tro att Gud har skapat världen provocerar inte nödvändigtvis så många, även om det i vår tid nog är en och annan som kan låta sig provoceras av det också.

Bekännelsen till Jesus provocerar däremot eftersom människor inte blir gudar. De kan på sin höjd få enkla drag av gudomlighet så att vi kan hämta inspiration och positiva impulser från dem. Att däremot säga, som den kristna trosbekännelsen säger om Jesus, att denna människa är Guds Son och själv Gud av evighet, det provocerar.

Det är en sammanblandning av kategorier vi annars inte vill veta av. Vi kan tro på en Skapare men inte att Skaparen vandrar på sina två ben mitt ibland oss. Det väcker motstånd, och det ska väcka motstånd, annars är inte evangelium rätt förkunnat.

Det är här vägarna skiljs åt. Det är på denna punkt judar och muslimer tar avstånd från kristen tro. Samma sak gäller nyare varianter som mormoner och Jehovas vittnen.

Alla dessa trosriktningar är eniga i tron på en Gud som skapat himmel och jord och i en sekulariserad och religiöst pluralistisk värld är det inte en liten och obetydlig enhet; men i bekännelsen till Jesus som Guds Son och själv Gud av evighet, där skiljs vägarna åt. Här kan de andra inte hålla med och det är just detta som är kärnan och centrum i den kristna tron. Bekännelsen till Jesus som sann Gud och sann människa är det allt står och faller med. Här kan vi inte svikta om så hela världen vände sig emot oss.

För det andra ligger det en provokation i det bibliska evangeliet om nåden allena. Det är om möjligt en ännu mer förvirrande tanke än bekännelsen till Jesus som sann Gud och sann människa. Detta utmanar också människor som har levt så länge under kristet inflytande att de har lärt sig att leva med bekännelsen till Jesus, men evangeliet om den absoluta och obetingade benådningen provocerar likväl. Det utmanar alltid.

I alla andra sammanhang i livet, inkluderat livet i den kristna församlingen, är det kompetens och förtjänst som gäller. Ska du ha ett jobb måste du vara kvalificerad till det och det gäller också tjänster i församlingen. Vi sätter inte den omusikaliske på orgelbänken och vi ställer inte den som inte kan tala i predikstolen. Överallt värderar vi varandra efter kompetens och kvalifikationer.

Det är bara i förhållande till Gud som det är annorlunda. Där är de första de sista och den som ingenting har sätts över de lärda och kvalificerade. Barn går före vuxna och den förlorade sonen firas före den hemmavarande sonen. Tullindrivaren, med sin fulla syndasäck, går rättfärdiggjord hem till sitt hus framför den trygga samhällsbäraren som knappt brutit mot ett enda bud under hela sitt liv.

Det är ett budskap som provocerar; ja, den som inte känner motståndet mot Jesu radikala nådesförkunnelse någonstans inom sig själv har antagligen inte förstått det. Det kristna evangeliet är en provokation. 

För det tredje ligger det en provokation i budskapet om alla människors jämlikhet. Kanske är detta den allra kraftigaste provokationen: Inte jude eller grek, inte slav eller fri, inte man eller kvinna, inte vän eller fiende, inte svensk eller invandrare, inte kristen eller muslim utan bara en gemenskap av människor med en Gud och en Herre.

Detta innebär inte att dessa skillnader är irrelevanta i alla sammanhang men det främjar en vision av ett gemensamt människovärde, och en respekt för människor oavsett alla olikheter, som provocerar.

Detta provocerar inte minst dem som har missförstått det kristna budskapet till den gräns att de använder det för att mobilisera och försvara motstånd och hat mot invandrare, mot muslimer eller vilken grupp det nu är man önskar att mobilisera mot. 

Det är missbruk av bibelns budskap och den provokation som ligger i att göra detta tydligt ska vi inte vara rädda för.

Det kristna budskapet provocerar och därmed inbjuder det till motstånd. Det fick Jesus erfara och det upplever också de som följer efter honom och framför samma budskap. Det ligger därför i motståndet och förföljelsen en garanti för äktheten i budskapet:

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matt 5:10-12)

0 kommentarer