Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Förföljelse som kyrkans kännetecken – del 2

Del 2 av 2. Paradoxalt nog lär vi oss ofta tacksamhet genom kors, lidande, prövningar och motgångar.
Skriven av: Knut Alfsvåg
Publicerad: 28 maj, 2020

Förföljelsens mening

Detta är orsaken till förföljelse: det kristna budskapet skapar motstånd hos dem som hör det. Förföljelsen har också en positiv funktion hos dem som upplever den: förföljelsen har en mening. Paulus förklarar sammanhanget såhär:

”För vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.” (Rom 5:3-5)

Vägen går alltså från förföljelse (och annat lidande som exempelvis sjukdom) till tålamod, tålamodet till fasthet och hoppet om den realitet som är Guds kärlek. Därför gör förföljelsen en människa salig, som både Jesus och Petrus säger.

Allt lidande ska nämligen lära de troende att bygga sin tro på Gud allena, och det finns antagligen inget annat att sätt att lära sig det än genom att uppleva att allt i världen, inkluderat de människor som man litade på, kan komma att svikta eller svika. Det är bara på det sättet man kan lära sig att lita på Gud.

När vi talar om förföljelsens mening är det alltså en flytande gräns mellan förföljelse och det vi mer allmänt gärna brukar kalla prövning eller anfäktelse.

Gud ger oss människor många goda gåvor. Ja, Gud är sådan att han inte kan annat än att överösa oss med det goda. Han låter, som Jesus säger lite längre in i Bergspredikan, ”sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45).

Han överöser oss med goda gåvor varje dag. Luther säger det såhär i sin förklaring till den första trosartikeln i Lilla katekesen:

”Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han alltjämt uppehåller mig. Dessutom försörjer han mig varje dag rikligt med mat och kläder, hus och hem och med allt vad jag behöver till mitt livsuppehälle. Han beskyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont.” (Luthers Lilla katekes)

Problemet med allt detta är att vi väldigt lätt frestas till att förväxla gåvan och givaren. Vi blir så upptagna av allt det som Gud ger att vi lätt glömmer att det är Gud som ger oss det, och därmed lär vi oss inte tacksamhet genom alla de goda gåvor vi får.

Därför är ofta den enda lösning att ta bort gåvorna genom motgångar, prövningar och förföljelse så att vi ser att gåvorna inte var så självklara i alla fall. Det kan kanske öka förståelsen hos oss att det är Gud vi måste tacka för allt gott. Paradoxalt nog lär vi oss det inte utan lidande, prövningar och motgångar.

Psaltaren är full av erfarenheter av människor som har gjort precis denna resa genom förföljelse och prövning och fram till den tillit till Gud som är så dyrbar. Starkast av alla är kanske Psaltaren 22 som Jesus citerade från då han hängde på korset. Här skildras förföljelse i mycket starka ordalag:

”Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de grimaserar och skakar på huvudet: ’Anförtro dig åt Herren! Han får befria och rädda honom, han älskar ju honom.’” (Ps 22:7-9)

Vi har alltså att göra med en som hånas för sin gudstro och lite senare:

”Jag rinner bort som vatten, alla mina leder har skilts åt. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre. Min kraft är uttorkad som en krukskärva, min tunga fastnar i gommen. Du lägger mig i dödens stoft. Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, de har genomborrat mina händer och fötter. Jag kan räkna alla mina ben, de ser på mig, de stirrar. De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.” (Ps 22:15-19)

Här är vi faktiskt inte så långt ifrån rapporterna från Open Doors. Det förunderliga är att tilliten till Gud inte försvinner, tvärtom blir den mera befäst:

”Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. Ni som vördar Herren, lova honom! Ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn, för han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom utan lyssnade när han ropade till honom.” (Ps 22:23-25)

Här leder det till tillit till Gud med tyngd av de erfarenheter som föddes ur förföljelsen. Det finns inget annat sätt att få en sådan tillit på. Därför prisar Jesus sina lärjungar saliga när de blir hånade och förföljda.

Jesus använder Psaltaren som sin bönbok och därför är det inte svårt att se bakgrunden till att han talar om förföljelsernas välsignelser.

Bristen på förföljelse

Men, vi blir ju inte förföljda. Vi lever i en del av världen där religionsfriheten är reell och därför kan vi bekänna den kristna tron utan fara för livet.

Vi riskerar på höjden att sociala utstötningsmekanismer i några sammanhang slår till eftersom människor faktiskt blir provocerade av en kristen trosbekännelse. Några kan uppleva detta som obehagligt men det är mycket sällan farligt.

När Jesus priser dem saliga som blir förföljda betyder det då att vi kan riskera att gå miste om hela saligheten?

För det första tror jag att vi ska vara tacksamma för att vi inte blir förföljda. Det är faktiskt i sig själv en gåva vi ska tacka för och som vi ska ta väl vara på. Varken Jesus eller någon av de andra bibliska författarna uppmuntrar oss att uppsöka förföljelser, och uteblir de ska vi glädja oss över det.

Naturligtvis kan det bero på att vi predikar evangeliet så tandlöst att ingen blir provocerad och därmed inte ser någon anledning att förfölja oss. Men jag tror inte att det är hela bilden.

Utebliven förföljelse i vår del av världen hänger också samman med kristen påverkan under mer än tusen år, så att kristna värderingar och kristna moralnormer präglar samhället långt utöver antalet av aktivt kristna.

Religionsfrihetsidealet är i sig själv ett gott exempel på detta. Alla kristna vet och har alltid vetat att det inte är bra att tvinga någon till tro.

Efter tusen års sammanhängande kristen påverkan har detta smält in i det allmänkulturella medvetandet i vår del av världen, också hos dem som för egen del inte ser någon poäng i att nyttja detta frihetsutrymme till att utforska den kristna trosbekännelsen. Detta är värdefullt och något som vi ska vara glada över och värna om.

För det andra är det ingen slump att terminologin i några av bibeltexterna som talar om detta, och därmed också i denna artikel, glider över från att tala om förföljelse till att tala om prövningar och lidande. Motgång och prövningar är en nödvändig sida av det kristna livet. Tron är lika beroende av motgång för att växa som ett flygplan är beroende av motvind för att lyfta.

Motgångar och prövningar är också något som möter oss alla. Några får mer än andra, men alla får vi tillräckligt för att tron kan växa av det. Detta beror på de saker jag talade om tidigare, nämligen ondska och frestelser. Vad det är, det vet vi alla. Det finns därför ingen anledning till att se det som ett problem om vi inte också möter ondska och frestelser i form av förföljelse.

Samtidigt ska vi, och det är min tredje punkt när det gäller de uteblivna förföljelserna, vara på det klara med att det finns en fara här. Det kan bero på, eller fresta till, en överdriven anpassning. Vi kan bli så bra på att dölja evangeliets provokation att det i sig leder till att förföljelserna uteblir – och då är det verkligen fara och färde.

Vi har därför en viktig läxa att lära av våra trossyskon i andra delar av världen som kämpar med förföljelse som en reell fara. De vet av egen erfarenhet något om vad en mycket kostsam trosbekännelse är, något som vi inte vet. Då får vi låta dem berätta det för oss. Vi får också på fullt allvar ställa oss frågan: vad skulle vi ha gjort om vi hade varit i samma situation som de?

När saken ställs på sin spets kan det vara blodigt allvar att bekänna sin kristna tro. Det är något vi måste vara medvetna om och något som våra trossyskon i andra delar av världen kan lära oss mycket om, även om det är sällan vi möter det i våra egna liv.

Förföljelsens allvar och bekännelsens trygghet

Förföljelser kan leda till martyrium, alltså till den realitet att man måste vittna om den kristna tron med livet som insats. I urkyrkan var det periodvis så, och det var det också under reformationstiden.

Vi kanske tror att Luther, som skrev i en folkkyrklig kontext, överdriver faran för förföljelse. Men, vid den tiden var det så att man i ett katolskt land kunde dödas för en luthersk trosbekännelse – vi har flera exempel på det. Luther själv var fredlös så att vem som helst kunde döda honom utan att anklagas för mord. För Luther var detta alltså en verklighet som han levde med.

Vi får vara glada för att de ekumeniska relationerna har blivit bättre sedan dess. Likväl är det också idag, i stora delar av världen, så att en öppen bekännelse av sin tro kan kosta livet. Då blir prioriteringarna ganska tydliga.

Det sägs inte sällan att kyrkan växer när kyrkan har en så tydlig trosbekännelse, och ibland gör den nog också det, men absolut inte alltid. Vi har också exempel på att kyrkor har blivit utrotade genom förföljelse. Jag har varit missionär i Japan och där skedde just det på 1600-talet. Där blev alla som öppet bekände sin tro dödade vilket fick konsekvensen att landet var utan öppet bekännande kristna i 250 år.

Förföljelser är en ren olycka. Självklart först och främst för dem som i sin andliga och kulturella fattigdom måste gripa till sådana medel, men nog också för dem som måste leva med konsekvenserna.

Detta är den realitet vi måste leva med. Konsekvensen av att bekänna den kristna tron kan vara att man mister livet. Likväl finns uppmaningen från Jesus till alla lärjungar att avlägga den goda bekännelsen:

”Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen.” (Matt 10:32)

Detta gäller också under motstånd och förföljelse. Det är också en del av den kristna trons identitet att tro att han som säger detta, på detta sätt, är den som vet bäst. Han behövde vittna sin tro med sitt liv och därför kan detta också krävas av oss som vandrar i hans efterföljd.

Likväl är det gott att gå i hans efterföljd eftersom det är där vi omges av löftena om Guds orubbliga, kärleksfulla välsignelse.

Sammanfattning

Förföljelse drabbar inte bara kristna. Kristna kan både vara de som förföljer och de som blir förföljda. Det första, att förfölja, är en synd som ska bekämpas. Det senare, att bli förföljd, är en realitet som det inte är möjligt att fly ifrån.

Orsaken till detta är att det kristna budskapet provocerar. Detta eftersom det är ett evangelium om nåd för alla som på ett principiellt plan likställer alla människor. Förtjänsterna räknas inte i Guds rike och det provocerar alla som menar att de själva faktiskt har ett och annat att komma med.

Den positiva konsekvensen av att utsättas för konsekvenserna av denna provokation, så att vi upplever motgångar och svårigheter, är att vi lär oss att lita på Gud allena som livets grundval och fundament och inte bara på de gåvor som han ger.

Det är därför Jesus prisar den salig som upplever förföljelse. I förföljelsen kan tron växa fram, den tron som litar på att det Gud gör alltid är till det bästa, och det oavsett de yttre omständigheterna.

0 kommentarer