Situationen i Svenska kyrkan är ju sådan att kyrkans egna institutioner motverkar och undergräver möjligheten till kyrklig verksamhet på Guds ords grund. De som ändå försöker, bedriver verksamheten mer i tysthet eller motarbetas och placeras i periferin. Samtidigt är den världsliga situationen sådan att de kristna upplever ett allt starkare främlingskap gentemot den samtida kulturen. De kristna värderingar som länge präglat det svenska samhället tappar mark.
Slutligen har denna sekulariseringen nått så långt att den även etablerats i kyrkan. Möjligheten att få ett rent och klart evangelium i kyrkan minskar. Härvid uppstår kyrklig splittring. De lutherska sammanhang som gör anspråk på att vara bekännelsetrogna förefaller vara små. Kan det verkligen vara riktigt att vända sig till ett ”smalt” sammanhang i ett litet land, när man kan få ett som är stort och omfattar hela världen?
Rom och evangeliet
Vi konstaterade att Svenska kyrkan står evangeliet emot. Och se då på Rom, säger konvertiten, det är en kyrka som verkligen möjliggör kyrklig verksamhet och som inte håller sina präster tillbaka. Och i yttre mening håller jag med. Rom ger faktisk tillgång till gudstjänster där predikan och sakramentsförvaltning i yttre mening erbjuds – långt bort från tondöva och teologiskt inkompetenta kyrkopolitiker. I Rom förefaller predikostolens frihet upprätthållas.
När jag under ett antal år bodde i en stad där den traditionella svenskkyrkliga gudstjänsten tyvärr sällan kunde besökas, bodde jag alldeles granne med den romersk-katolska kyrkan. På helgdagarna hörde jag ibland den vackra klangen från kyrkklockorna ringa in till mässan och därefter orgelns brus till psalmsången, alltmedan jag själv lyssnade på någon gudstjänst som sändes via internet. Det gav mig ofta en tankeställare.
Men mot detta stod en annan erfarenhet, som hade mött mig på en annan bostadsort. Där hade den romersk-katolska kyrkan ekonomiskt, direkt genom Stockholms katolska stift och den lokala församlingen – och naturligtvis med biskopens goda minne – gett sitt stöd till uppförandet av en moské där den islamiska trosbekännelsen skulle kalla till gudstjänst på fredagen, och den muslimska bönen – som fördömer dem som tillber den treenige Guden – skulle ljuda i församlingen. Stödet ansågs främja fredsdialogen mellan religionerna.
Den romerska kyrkan har denna märkliga dubbelhet. I oktober 2019 avslutades i Vatikanen en av påven inkallad biskopssynod om kyrkans utmaningar i Amazonasregionen. Till synoden bjöds representanter för Amazonernas naturreligioner in. En staty över Inkareligionens gudinna Pachamama överräcktes till påven av en representant för inkareligionen, varvid påven välsignade statyn och religionens representant. Statyn bars runt i Vatikanens kyrkor, inklusive Peterskyrkan, och ställdes upp i en kyrka i Rom. Några traditionalistiska romerska katoliker tog statyn och kastade den i floden Tibern, men detta fördömdes av påven och det organiserades för statyns återplacering i en kyrka. I arbetsdokumenten för synoden omfamnades uttryckligen vissa urfolks panteistiska trosuppfattningar, dvs. den rent antikristliga idén om att naturen är besjälad. Dessa formuleringar mildrades dock något i de slutgiltiga dokumenten från synoden.
När den romersk-katolske biskopen, numera kardinalen, Anders Arborelius år 2008, i anledning av det så kallade Paulusåret, på påvens mandat utfärdade ett dekret om fullständig avlat, det vill säga ”efterskänkande av de timliga straffen för synder som redan är förlåtna”, var det några som förvånades: sysslade Rom fortfarande med avlat?
Enligt romersk-katolsk lära efterskänks synderna visserligen genom förlåtelsen, men däremot inte effekterna av synden. För syndens effekter måste den kristne straffas, vilket dock kan undvikas genom avlat. För att vinna avlat måste den kristne utföra en bothandling. Däremot förfogar påven över en ansamling av Kristi och helgonens samlade förtjänster, kyrkans skatt (thesaurus ecclesiae), vilka kan tillkomma de troende genom ytterst påvens förfogande.
Av denna anledning kunde Arborelius bland annat återge vad påven förklarat:
”Varje troende ’som gör ett fromt besök i form av en vallfärd till den påvliga basilikan i S:t Paulus vid Roms Via Ostiensis och ber i enlighet med den helige Faderns [påvens] intentioner’ får fullständig avlat […]”.
Avlatsläran, sammanhörande med frågorna om bikt, syndabekännelse, avlösning och bot – och ytterst frälsning – är ett skärsnitt av den romersk-katolska själavården, och därmed också dess syn på evangeliet. Bland annat i anledning av detta skrev prästen Gunnar Rosendal i Osby:
”Jag känner ångest inför nådens ordning i Romerska kyrkan. […] Vi säger: Därför lämnar jag mig i innerlig förtröstan åt min frälsare, han skall giva mig allt vad han har, enig rättfärdighet, renhet, barnaskap hos Gud, salighet i himmelen och fröjd på jorden. Rom säger: Stopp, du har för brått, så enkelt är det inte: Kristus har mycket riktigt skapat förutsättningen för att du skall kunna vinna allt detta: utan Kristi mandomsanammelse och offer och uppståndelse, skulle du aldrig kunna uppnå det: men nu måste du vinna det själv, han har givit dig möjligheten att nå fram till det och han skall hjälpa dig fram till målet, men du måste nå detta själv.”1
Inför allt detta måste jag ställa mig frågan: Ska det vackra, det sköna, det traditionella och det gamla driva mig till Kristus, eller det sanna och evangeliska (som visserligen i många fall är vackert, skönt, traditionellt och naturligtvis gammalt)? Jag tvivlar nämligen på att Kristus styr påven och hans biskopar att kyssa och välsigna det som vill förkasta Honom. Jag tvivlar också på att den kristne, efter att hennes synder blivit fullständigt förlåtna och avlösta, behöver ytterligare försoning för att den eviga gemenskapen med Gud ska kunna uppnås.
Rom och den sekulära etiken
Vi konstaterade också att kyrkan upplever ett allt större främlingskap mot den samtida kulturen. Men se då på Rom, säger konvertiten, Rom står ju för en sociallära som inte bara försvarar sig mot den sekulära kulturen, utan även attackerar den.
Och det är sant att den romerska kyrkan idag försvarar synen på människan som förvaltare av Guds skapelse och de i skapelsen nedlagda naturliga ordningarna som omöjliga att rubba. Och detta är jag verkligen glad för. Den romersk-katolska etiken och socialläran formulerar många av de sanningar som Gud har lagt ner i skapelsen, sätter människan i sin rätta ställning i världen och är en mycket god utgångspunkt för det goda samhället.
Samtidigt noterar jag att detta kan jag, och har jag också, gemensamt med många andra såväl sekulära organisationer, som religiösa åskådningar, låt gå för att det hos dessa inte finns en explicit hänvisning till Gud själv. På denna punkt uppskattar jag därför den romersk-katolska kyrkan mycket, liksom jag uppskattar många andra såväl sekulära organisationer, som religiösa åskådningar. Bland annat av det skälet tvivlar jag alltså på att detta bör vara en avgörande faktor för att konvertera till Rom.
Kyrklig enhet under påven?
Eftersom vi är sociala varelser, ligger det nära till hands att tvivla på oss själva om vi tillhör minoriteten och de få. Hur troligt är det egentligen att en gudstjänstfirande gemenskap av åtta huvuden i en föreningslokal i en liten ort i mellansverige har mer rätt än en skara av hundratusen i en av världens vackraste städer, under ackompanjemang av den vackraste musiken och med historiens vackraste språk? Se på det, säger konvertiten, se på det stora som omfattar hela världen under sin påve!
Låt mig då framhålla att enheten verkligen är något viktigt. Kyrklig splittring har nog inget egenvärde och jag kan bara beklaga att vi i vår gamla människa tycks vara stadda åt konflikter. Här utgör en gudstjänst som firas på samma sätt i Manilla som i Dala-Järna en märkvärdig manifestation på enhet.
Samtidigt kan man ställa sig frågan, till vilket pris enheten ska uppnås. Är den viktigare än allt annat? Enligt den romersk-katolska bekännelsen är påven ”den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. I centrum för enhetstanken står församlingarnas gemenskap genom biskoparna, och dessa alla under påven. Påveläran som sådan är snillrik. En romersk katolik kan ju lätt peka på de reformatoriska eller östligt-ortodoxa samfunden och säga: ”Se så splittrade de är! När de andra kyrkorna splittras, håller vi samman. Vi har en synlig princip för enhet.”
Och det är kanske imponerande att en kyrka kan hålla samman, när det inom en kyrka finns så många olika trosuttryck, som helt förefaller stå i strid med varandra. Inom den romersk-katolska kyrkan ryms alltifrån församlingar där konvertiter präglade av svensk pietism kan känna sig hemma, till de sydamerikanska animistisk-romerska trosutövningarna – som friskt blandar modern romersk-katolsk nattvardstro, med traditionell inkareligiositet.
Snillrikhet i idén om enhet under påven, består i att inga av dessa trosuttryck, enligt kyrkans officiella lära, är avgörande för kyrkans enhet. Utöver den formella enheten i bekännelsen och firandet av den gemensamma gudstjänsten, är det avgörande istället gemenskapen mellan biskoparna, varibland biskopen av Rom, påven, är den främste. Detta belyses av den nuvarande påven som exempel, eftersom denne själv förefaller avvika från officiell romersk-katolsk lära.
Den 9 november 2019 intervjuades den amerikanske kardinalen Raymond Burke i New York Times. Kardinalen Burke tillhör en av påvens starkaste kritiker inom den etablerade kyrkliga hierarkin, och har bland annat kritiserat påvens ställningstagande i teologiska frågor liksom hur han hanterat kyrkans pedofilskandaler. Vid denna tidpunkt hade den ovan omnämnda Amazonassynoden hållits och reportern ställde kardinal Burke inför scenariot att påven hade gett sitt bifall till de skrivningar som bejakade animismen (vilket påven övervägde, men sedan inte gjorde):
”Man säger, om man inte accepterar påvens läror, att befinner man sig i schism. Och jag vidhåller att jag inte skulle befinna mig i någon schism eftersom dokumentet innehåller element som avviker från den apostoliska traditionen. Så då är dokumentet schismatiskt, men inte jag. Reportern: […] Så du antyder att påven då skulle leda en schism. Burke: Ja. Reportern: Finns det ingen motsägelse här? Burke: Såklart. Det är en total motsägelse. Och jag ber att det inte ska inträffa. […] Det finns ingen mekanism i kyrkans lag som kan hantera en sådan situation.”2
Samma tanke har drivits till sin spets av en av samtidens mest namnkunniga romerska teologer, Thomas G. Weinandy:
”Vi ser nu en situationen, som växer i intensitet, i vilken å den ena sidan en majoritet av världens troende katoliker – prästerskap liksom lekmän – är lojala med påven, eftersom han är deras påve, samtidigt som de är kritiska mot hans påveskap. Å den andra sidan framträder en stor grupp av katoliker – prästerskap liksom lekmän – som entusiastiskt stöder Fransiskus just eftersom han tillåter och understödjer deras dunkla lära och kyrkliga praxis. Vad kyrkan till slut kommer att stå med, är en påve som är påve för den romersk-katolska kyrkan och samtidigt de facto ledare för en schismatisk kyrka. Eftersom han är ledare för båda två, framträder alltjämt en kyrka, även om det i själva verket är två kyrkor. Den enda fras jag kan finna för att beskriva denna situation är ”intern påveschism”, eftersom påven, även som påve, i praktiken kommer att vara ledare för en del av kyrkan som genom sin lära, moralundervisning och kyrkliga struktur, i praktiken är schismatisk.”3
Nu finner den fromme konvertiten tröst i att det endast är när påven uttalar sig från sin lärostol, ex cathedra, som han kan instifta nya bindande lärosatser och således först då i formell mening såsom påve avvika från officiell romersk-katolsk lära. Eftersom det i en sådan situation inte enligt kyrkans lag är möjligt att avsätta påven, ber man likt kardinalen Burke att så inte ska ske. Jag menar att trösten inte är helt hederlig: Påven anses ju likväl hela tiden vara Petrus efterträdare och Kristi vikarie. Situationen är således utomordentligt allvarlig för traditionella utövare av romersk-katolsk tro, och det är svårt att på lång sikt se den romersk-katolska kyrkan som en garant för kyrklig enhet. Det kanske stundom ser ut så utifrån, men om gemenskapen med påven är det som verkligen håller samman den romerska kyrkan, kunde framtiden för kyrkans enhet idag framstå som mer lovande.
Avslutning
I denna artikel har jag försökt att vara så öppen om mina skäl till att jag inte konverterar. Kanske är du som läsare förvånad över att jag inte fördjupat mig mer i skillnaden mellan de romersk-katolska och de evangeliska dogmerna. Låt mig då förtydliga följande. Jag är fullkomligt övertygad om att den evangeliska bekännelsen – som håller fram Kristus allena, nåden allena och Skriften allena – är den som klarast ger uttryck för den kristna tron. Jag ser vidare Guds Ord som den yttersta auktoriteten för all lära och allt kyrkligt liv, vilkens ställning inte kan delas av någon kyrklig läroinstitution. Hade jag inlett artikeln med att utveckla Roms syn på Bibelns förhållande till den kyrkliga traditionen hade vi redan på den grunden kunna avskriva möjligheten till konvertering. Av dessa skäl smärtar det mig att inte kunna erfara andlig enhet med så många verkligt jesustroende kristna som finns inom den romerska kyrkans hägn, varav flera jag känner nära och tycker mycket om.
Samtidigt har nu min kritik emot Rom centrerats till två frågor: påvens ställning och den i det totala sammanhanget oklara förkunnelsen om frälsningen och själavården. Det är t.ex. främst i dessa sammanhang jag placerar den oerhört problematiska maria- och helgonfromheten. Jag uppskattar att vi i vår lutherska kyrka uppmärksammar helgonen och Maria men tror att de utbredda missbruken inom den romerska kyrkan dels beror på påvarnas obibliska dogmatiserande inom detta område, dels på den inre logik i den romersk-katolska kyrkan som inte sätter evangeliet främst, utan den romerska fromheten som sådan. Att detta är möjligt, torde höra nära samman med att man i Rom ger den kyrkliga traditionen en jämlik ställning som läroauktoritet jämte Skriften. Det är främst dessa skäl, och anledningarna till dem, som jag tänker på när jag avfärdar konvertering. I praktiken har jag ingen förväntan om att finna en perfekt kyrka, men det som rör den evangeliska förkunnelsen och själavården är det som har störst betydelse för mig.
1 Gunnar Rosendal, Ett brev om tre oöverkomliga hinder på vägen till Rom, 1956.
2 https://www.nytimes.com/2019/11/09/opinion/cardinal-burke-douthat.html, översatt från engelskan
3 https://www.thecatholicthing.org/2019/10/08/pope-francis-and-schism/, översatt från engelskan.