När solen gick upp

För 70 år sedan sjöngs i kyrkan ännu vid nästan alla svenska skolavslutningar ”Den blomstertid nu kommer".
Skriven av: Bengt Birgersson
Publicerad: 11 juni, 2020

Alla vet vi vilken upplevelse det kan vara att en vacker tidig försommarmorgon gå ut och se hur solens strålar får det daggvåta gräset att glittra. Blommor doftar. Pilfinkarna ”tvittrar”, koltrasten sjunger oändligt vackert. Uppe i skogen kan man få se nötväckan, höra taltrasten och kanske se hackspetten komma flygande till sitt bo för att ge mat åt sina ungar. 

Solen har väckt naturen till att lovprisa sin Skapare. Och det är inte svårt att stämma in i den gamle Ribebiskopen H. A. Brorsons (1694-1764) psalm i vår psalmbok (642): 

”Op, al den ting, som Gud har gjort, hans herlighet at prise! Det mindste han har skapt, er stort och kan hans magt bevise … Hvad skal jeg sige, når jeg går blandt blomterne i enge, når fuglesangen sammenslår som tusind harpestrenge!” 

Den första av Uppenbarelsebokens sju lovsånger är lovsången till Gud som Skapare. Det är också den kristna församlingens första lovsång, att prisa honom, ”som har gjort himmel och jord”. Midsommardagen har ett angeläget firningsämne – Gud är vår Skapare.

Solen omnämns i Guds Andes beskrivning av den fjärde skapelsedagen, 1 Mos 1:14-19. Där talas om det stora och det lilla ljuset, det vill säga solen och månen. Här nämns inte solen vid namn, därför att det är skrivet in i en tid, när omgivande folk gjorde solen till sin gud. Solen är Guds skapelse. Det är Gud som låter ”sin sol gå upp över onda och goda”. 

Solen gick ner

För 70 år sedan sjöngs ännu vid nästan alla svenska skolavslutningar, i kyrkan, ”Den blomstertid nu kommer … Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. / De fagra blomsterängar … de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om” (Sv.ps. 199). Det harmonierade med vad som fortfarande var gällande i folkskolans läroplan. 

En stegvis sekularisering av skolan har lett fram till att det idag är förbjudet att sjunga psalmer och låta en präst hålla en kort andakt i skolan. Människans tillblivelse och universums uppkomst tillskrivs en viss ”herr evolution”, som med hjälp av en väldig urexplosion, slumpvisa mutationer och hundratals årmiljoner, har åstadkommit allt detta som solen på nytt ger liv åt. Många av skolornas historieböcker tar sin utgångspunkt där. Det är en nationell tragedi, som vi delar med stora delar av världen. När vi inte ger Gud äran för att ha skapat och inte ger honom äran för att vi själva är ett verk av hans hand, då finns det ingen att stå ansvarig inför. Paulus beskrivning av den olycka som blir följden finns att läsa i Rom 1:18-32.

Alla vet vi vilket underbart tecken Gud har satt på himlen mitt emot solen, när regnet har dragit förbi, det tecken, som av en global rörelse används för att markera en annan väg än Skaparens. Till och med kyrkor har tagit in det som ett banér i koret. Vilken gud tillber man här?

En ny soluppgång

Paulus stod en gång på Areopagen i Athen (Apg 17:22-34). I dåtidens Grekland dyrkades många gudar. Paulus kände väl till allt detta, och hade också gått runt och sett många gudabilder. Men ett altare – ”åt en okänd gud” – blev utgångspunkten för hans tal. ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han är Herre över himmel och jord …” Därifrån gick han vidare till att markera människans ansvar och nödvändigheten av omvändelse. Till sist talar han om Kristus, uppväckt från de döda, som på fastställd dag ska döma världen – men inte förrän evangeliet predikats i hela världen. För några blev detta början till en ny soluppgång.

Utan en grundfästad tro på Gud som Skapare finns ingen möjlighet att förkunna evangelium. Det är bara den som förstår att han står ansvarig och i skuld inför sin Skapare som vill höra ordet om syndernas förlåtelse.

I Gamla testamentets sista profetia hör vi profeten Malaki (4:2): 

”Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.” 

Den solen är Kristus, han vars ”ansikte lyste som solen”, när tre lärjungar såg honom på det heliga berget. Under evangeliets ”vingar”, ordet om den korsfästes kärlek, finns ”läkedom”. På den stora Pingstdagen gick ”rättfärdighetens sol” upp ”med läkedom …”. Då förkunnades evangeliet för första gången om honom, som farit upp till himlen. 3000 såriga människor med styng i sina samvete fick läkedom i dopet och ordet om syndernas förlåtelse. Den solen ska lysa till den dag han träder ut ur himlen, och hans ansikte blir synligt så som Johannes såg det på Patmos: ”Hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft.” Därför sjunger vi: ”… ja, klarare än påsken sol är Herrens härlighet, när han på skyar kommer hit och alla honom ser.”

Miljontals svenskar är döpta till honom, men lever i mörkret, gömmer sig för solen och går mot ett ännu större mörker. Den kristna församlingen är världens ljus och jorden salt. Jesus säger, att han har kommit för att tända en eld, och den elden är nöden för vår nästa. Kom Herre Jesus! (Jfr den kommande söndagens evangelietext, Matt 3:11-12.)

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.