Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Är jag i himlen eller …?

Det jag nu ska berätta inträffade, om jag minns rätt, våren 1958.
Skriven av: Lars Edvardsson
Publicerad: 18 juni, 2020

I Eftertankar i Kyrka och Folk nummer 19 skrev Lennart Sacrédeus bland annat om den nyligen avlidne författaren Peo Enqvist och hans uppväxt i det fromma Västerbotten och om hur denna bakgrund på många sätt kom att prägla hans liv och författarskap: 

”När Per-Ola, som han kallades, skulle beskriva varifrån han kom, berättade han vid ett tillfälle i Sveriges Radio att ’här fanns en varm religiositet och man ägnade sig åt de väsentliga frågorna om rätt och fel, gott och ont’.”

Det Sacrédeus skrev om Enqvist fick mig att tänka på en händelse i min barndomsbygd på södra ­Falbygden, en trakt i hög grad präglad av nyevangelisk väckelse, manifesterad i vita missionshus tillhörande ­Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 

Det jag nu ska berätta inträffade, om jag minns rätt, våren 1958.

En ung präst, Olle Eriksson, slutligen kyrkoherde i Långsele i Härnösands stift, hade nyligen tillträtt komministertjänsten i Floby pastorat. Han skulle nu tjänstgöra sin första påsk i pastoratet. Till uppgifterna hörde att förrätta Skärtorsdagens nattvardsgudstjänst i Göteve kyrka, en av många pärlor i raden av tidiga medeltidskyrkor i Skara stift, en välbevarad byggnad med rötter i skiftet mellan 1000-tal och 1100-tal. 

Olle, som var uppvuxen på den skånska slätten med dess ringa kyrksamhet trodde nog att en liten skara äldre människor skulle vara samlad till kvällens gudstjänst. Istället möttes han av en till sista plats fullsatt kyrka, kanske 150 personer i alla åldrar. Det var en högtidsklädd och allvarsam skara han mötte, män­niskor som dock inte hade långt till bönesuckar under den enkla liturgin. 

Jag föreställer mig att det blev väldigt många duklag, eftersom altarringen i Göteve kyrka är liten liksom hela koret, som utgör kyrkans allra äldsta del. Eftersom duklagen blev så många så fick också den unge förundrade prästen uttala de gamla orden: ”Herren Jesus Kristus, vilkens lekamen och blod ni här haven undfått, bevare er till evigt liv.” 

När prästen omsider lämnade den vackra kyrkan hade han anledning att undra: ”Är jag i himlen eller..?” 

I just den församlingen var alltså den gamla kyrkliga seden, åtminstone vid särskilt högtidliga tillfällen, fullständigt bevarad. Ungefär halva befolkningen i kyrksocknen var närvarande i skärtorsdagsmässan och nästan varje hushåll var representerat. 

Därtill kom att det i Göteve hade bevarats den seden att kyrkvärdarna efter mässans slut gick ut med konsekrerat bröd och vin till sjuka och avsidestagna. 

I dessa coronatider talas det med viss stolthet från svenskkyrkligt håll om att man kan fira fullvärdig gudstjänst via nätet. Måtte de tankarna inte slå rot i kyrkliga människors medvetande att det efter krisens slut blir ännu lättare än hittills att undvika fysisk närvaro i kyrkans gudstjänster. 

En nåd att stilla bedja om vore att det återigen skulle gå fram sådana genomgripande folkväckelser i ­Sveriges land att kyrkorna kunde börja fyllas med gudstjänstbesökare som uppsöker kyrkans helgade rum inte av tvång eller tradition utan därför att evangelium har blivit en hjärtesak för dem, något som rör inte bara hjärtats inre rum utan som också tar sig uttryck i handling i form av gudstjänstdeltagande och diakonal omsorg om medmänniskorna. Endast aktiv mission kan göra verklighet av en sådan framtidsvision. I ett sådant läge skulle ju inga kyrkobyggnader längre bli övertaliga. Psalmdiktaren Paul ­Nilsson skriver i Västgötasången:  

Jag vet var de fingo sin styrka,

de prövade odalmän:

församlingens vita kyrka

på vallen berättar än.

Vart huvud bedjande böjdes

för klockornas vigda malm,

mot himlen all bygden höjdes

av Spegels jublande psalm.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *