Frågan om det särskilda ämbetet och det allmänna prästadömet har varit föremål för många kontroverser i den evangelisk-lutherska traditionen. Orsakerna till detta är mångskiftande men helt avgörande är att Luther – som inte är en systematisk teolog – kan få sin lära framställd på många vitt skilda sätt. Det är som om den Luther som människor projicerar med sina egna förhoppningar vore teologins motsvarighet till Graucho Marx som lär ha sagt: ”Tycker ni inte om mina principer har jag andra.”
Ska vi kunna få någon rätsida på den måste vi ta in både hans samtid och hans efterföljares förståelse av hans ämbetsteologi. I vår kyrka finns detta begreppspar som kan verka stå i strid med varandra och som ständigt medför snåriga gränsdragningar.
Som ett kännetecken för alla god teologi kan man säga att det präglas av motsatsförhållanden. Av att det verkar som om de olika delarna av kyrkans tro faller sär i påståenden som verkar vara oförenliga. Tittar vi exempelvis på läran om Jesu natur ser vi att kyrkan vid varje vägval valt det minst lättillgängliga och den mest paradoxala lösningen på varje problem. Jesu två naturer, hans två viljor, hans naturers förening strider på olika sätt mot det mänskliga förnuftet. Det verkar helt enkelt orimligt.
Detsamma gäller läran om nattvarden där själva tanken att något kan vara samtidigt Kristi kropp och blod och samtidigt bröd och vin är en svårbegriplig paradox. Ännu svårare är det när vi läser de lutherska fäderna som försäkrar att Jesu närvaro inte bara är sann utan verklig. Det vill säga att han inte är närvarande i brödet och vinet bara på ett andligt vis men inte heller bara på ett sant vis. Nej, Jesu närvaro i, med och under bröd och vin är verkligt. Det betyder att han är närvarande i sina realiteter – det vill säga att Jesus är närvarande i brödet och vinet med sin fulla bredd, djup, höjd, volym och vikt. Allt under oblaternas lika sanna och verkliga närvaro med deras bredd, djup, och så vidare.
Detta motsatsförhållande beror på två saker. För det första beror det på vår tro att allt vad som ska kallas kristendom måste mätas mot bibeln och bibeln själv rymmer sådana motsatsförhållanden. Bibeln är ju både Guds och människors ord. Oupplösligen förenade. Det betyder också att det bibeln lär oss kan verka stå i ett starkt motsatsförhållande inte bara till förnuftet men också i konkurrens med sig själv. Ändå måste läran byggas på bibelns ord och detta helt och hållet så att man inte väljer vare sig det ena eller andra bibelordet och sedan förkastar det andra. Hur svårt det än verkar vara att låta dem förenas.
Detta märker vi kanske allra tydligast i läran om lag och evangelium.
Medan lagen utan avrundning eller stympning verkligen lovar dom över synden lovar evangelium syndernas förlåtelse liv och salighet. De orden är både giltiga och vi vet hur sjukt det blir i kristna sammanhang när man inte förmår predika dem bägge till deras fulla styrka. Antingen blir det en lagiskhet där allt förvandlas till bud eller en laglöshet som präglas av synd. Och märkligt nog i bägge dessa diken en kärlekslöshet mot nästan som visar vilken dålig frukt som sådana stympade träd ger.
Av läran om lag och evangelium och deras rätta särskillnad lär vi oss också den andra saken som gör att den kristna läran alltid består av motsatsförhållanden. Det är nämligen så att summan av delarna är större än delarna själva. Läran om lag och evangelium rymmer ju ett bråddjup av andliga landvinningar och insikter om man jämför det med den platta teologi som varje försök att stympa denna lära medför. Om vi inte hade läran om lag och evangelium: kunde vi då ta något som Gud säger på allvar, kunde vi tro hans domsord? Kunde vi tro hans löfte om förlåtelse? Vilken trygghet ligger inte i den insikten.
Har vi inte genom denna lära och den spänning som byggs upp mellan dessa motsatspar fått öppna ett fönster från vårt eget trånga förstånd till en andlig verklighet som inte fullt ut låter sig fångas eller beskrivas i mänskliga termer? Därför är själva motsatsförhållandet ett kännetecken på sann teologi. Därför är det inte konstigt att detta ämne om det allmänna och särskilda prästämbetet rymmer ett sådant tydligt motsatsförhållande.
Fädernas syn
Vi ska nu titta på fädernas syn på det särskilda ämbetet och det allmänna prästadömet.
I sin bok Till den kristna tyska adeln (An den christlichen Adel deutscher Nation) som Luther skriver redan 1520 utvecklar Luther mycket nära hur han ser på det allmänna prästadömet och dess bibliska förankring.
Han skriver att det verkliga prästämbetet finns i dopet. Det som skiljer kristna är vilken tjänst de är satt i. ”Det finns inte någon skillnad mellan lekmän och präster, furstar och biskopar, mellan de som verkar i kyrkan och de som verkar i världen. De är av samma andliga stånd. Men de har inte alla samma tjänst att utföra.”
Som grundval för detta hänvisar han till första Petrusbrevets ord. ”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” Och vidare Uppenbarelseboken: ”Du har gjort dem till ett kungarike och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.”
Här ser vi hur högt Luther håller det allmänna prästadömet. Det är frågan om en sorts myndighetsförklaring för alla döpt. Som kungar i Guds nya skapelse är vi fria – både från lagens krav men också suveräna, vi har ett eget ansvar för vårt andliga liv men som kristna utöver vi denna frihet inte till att göra oss till härskare utan att som präster bära fram rättfärdiga offer av lov och tack, och också genom att ge av vår tid, kraft och våra jordiska medel till kyrkan och slutligen som profeter är vi kallade att döma över lära och lyssna till våra samveten hellre än bara andra människor.
Eftersom det är på detta sätt så anför också Luther att rätten att kalla till kyrkomöten och ha bestämmande inflytande över kyrkan inte är begränsat till biskopar och präster utan det är en rätt som tillkommer varje kristen.
Det allmänna prästadömet handlar om en kristen människas frihet och innebär ett upphöjande av människan som visar sig i tjänande. Det får vi aldrig glömma.
Samtidigt finns det två andra mycket tydliga drag i Luther teologi om det särskilda ämbetet som man inte kan lämna åt sidan. Dels är det med vilken emfas han driver att sakramenten och predikan inte är ett människoverk eller en särskild kraft som nedläggs i de som gör tjänst som präster. Tvärtom är det Gud själv som handlar med det särskilda ämbetet som verktyg. Helt tydligt framgår detta i Lilla katekesen om bikten. Dels att Luther inte tillåter någon att predika eller förvalta sakramenten om inte det sker med församlingens eller överhetens kallelse. För som han säger: ”Det som är gemensamt kan ingen göra till sitt eget utan att vara kallad till det.” Därför menar han att prästvigningen i själva verket är en rit som kallar någon till kyrkans ämbete.
Utan tvekan var Luther och Melanchthon eniga om det särskilda ämbetets och det allmänna prästadömets karaktär och relation. I Augsburgska bekännelsen skriver Melanchthon:
”V. Om predikoämbetet: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats”
och i artikel XIV:
”Om det andliga ståndet: Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.”
Här ska det tilläggas att den latinska utgåvan av bekännelsen ofta menas vara skriven i så kallad passivum divinum det vill säga att det outtalat men underförstått är Gud som kallar till tjänst.
När Melanchthon sedan i Apologin och i Traktaten om påvens makt och överhöghet ska försvara jämställdheten mellan präster och biskopar när det gäller makt i kyrkan skriver han:
”Enligt Joh. 20 – alltså – Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ’Ta emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’ – utsänder Kristus på samma sätt apostlarna utan någon åtskillnad, då han säger: ’Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.’ Han säger, att han sänder var och en av dem på samma sätt, som han själv blivit sänd. Därför tilldelar han icke åt någon företräde eller makt framför de övriga.”
Och i den latinska utgåvan tillägger han också med hänvisning till missionsbefallningen: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.”
Mot den bakgrunden skriver också Melanchthon:
”’På denna klippa skall jag bygga min kyrka’, är det visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade, att Jesus är Kristus, Guds Son. Därför talar han till honom såsom till innehavaren av nämnda tjänst och ämbete: ’På denna klippa’, d.v.s. på denna tjänst och detta ämbete.”
Slutligen får man också se hur Melanchthon skriver följande i Apologin.
”Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri.”
Melanchthon driver här tydligt en linje att prästämbetet har förändrats. En poäng som vi ska återkomma till. Och han understryker detta genom en referens till Hebréerbrevet 7. ”Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick folket lagen – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? För om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras.”
Senare lutherska teologer som Johann Gerhard skriver i sin Loci:
”Tron i våra kyrkor är att vigningen kan kallas ett sakrament om ordet tas emot i en bred bemärkelse men om vi vill tala mest korrekt är det inte ett sakrament eftersom det inte kan jämställas med dopet eller nattvarden.”
Samtidigt skriver han:
”Vi förnekar inte att vigningen ger och ökar den Helige andes gåvor som är nödvändiga för utförandet av kyrkans ämbete. Men vi gör en skillnad mellan försoningens nåd och syndernas förlåtelse och vigningsnåden eftersom det finns de som fått vigningsnåden som inte tar emot försoningens nåd.”
Med detta måste vi också förstå att det finns en skillnad för de Lutherska fäderna mellan det allmänna prästadömet eftersom det finns de som tagit emot vigningsnåden men ändå inte kan räknas till det allmänna prästadömet! Det är en häpnadsväckande notis!
Hur kan då dessa förhållanden förenas?
Ja, man kan tänka sig tre modeller. Det första att det strikt taget inte finns någon som helst skillnad mellan det allmänna och särskilda ämbetet. Vi är alla präster som har möjlighet men inte rätt att predika och förvalta sakramenten. Och att den som tjänstgör som präst gör det på församlingens kallelse.
Mot detta talar flera saker. För det första att detta skulle detta göra prästämbetet till ett människoverk. En ordning på samma sätt som tjänster som kyrkvaktmästare eller lärare. Och då menar jag inte av samma värdighet utan att det över huvud taget inte fanns ett gudomligt inslag. Vi ser att det uppenbarligen inte kan vara på detta sätt eftersom det då inte fanns ett Guds uppdrag att viga präster. Och vigningen skulle inte alls kunna sägas vara förordnat av Gud med hans närvaro och gillande.
För det andra får vi se något mer på hur det allmänna prästadömet beskrivs i biblisk kontext. I Första Petrusbrevet som vi tidigare har citerat skriver Petrus: ”Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus.” Om det vore så att våra präster var kallade att frambära andliga offer så vore det inte tal om ett nytt ämbete som Hebreerbrevet skriver om. Då vore det likväl samma ämbete ett levitiskt prästämbete. Som frambär offer vid altaret. Men vårt ämbete är av ett annat slag eftersom det inte frambär offer till Gud det som beskrivs med den latinska termen sacrificium utan Guds offer till och för människorna som beskrivs med den latinska termen sacramentum – sakrament.
Det andra sättet att förstå saken är att det särskilda ämbetet till sin natur är en särskild Gudomlig hierarki förordnat av Gud och kallad och vigd av apostlarna och deras efterföljare. Det är dem som bildar kyrkans grund. På deras makt och myndighet vilar kyrkans existensberättigande eftersom det är från dem som kyrkan har skapats.
Denna sak förstår vi snabbt inte kan stå i samklang med våra lutherska fäders tankar. Detta skulle ju betyda att tvärtom vad man gjort och lärt är förutsättningen för kyrkan och sakramentens giltighet lojaliteten med den kyrkliga överhögheten. Detta oavsett om det är ärkebiskopen i Uppsala eller biskopen i Rom.
Hur kan vi då sluta oss till att detta är fel? Det verkliga testet är att ställa bibeln och beskrivningen av kyrkan där mot verkligheten. Hittar man denna prästkyrka i bibeln? Finner man den i de nytestamentliga skrifterna? Är det om denna kyrka som Paulus skriver? Kan vi föreställa oss att apostlarna hade den självuppfattning som präglar den romerska kyrkan? Den saken är för mig enkel. Det stämmer inte.
De som anför detta menar att kyrkan ska vara ett återsken av den himmelska verkligheten. Precis på samma sätt som samhället enligt dem ska vara ett återsken av kyrkans himmelska ordning. Kristus som konung och hans apostlar och under dem en kedja av feodalherrar med undersåtar. Och det är gemenskapen med dem och inte med Jesus som är avgörande för om man tillhör kyrkan eller inte. Här missar man hur radikalt budskapet om rättfärdiggörelsen genom tron är och friheten hos den döpte kristna.
Jesus har vunnit sin kyrka inte som en medeltida furste utan genom tjänande, lidande och utblottelse. Kyrkans präster är inga verkställande direktörer utan det gudomliga ordets tjänare. De är kyrkans avfallsarbetare. Som bär ut synden och stjälper av den genom att predika evangeliet. I kyrkan råder inte maktens utan kärlekens principer fullt ut. Där är hierarkin vänd upp och ner så att tjänaren är förman.
Ett sista test kan också vara att se hur ledande teologer inom den romerska kyrkan beskriver sin egen ämbetsteologi skillnad mot den evangeliska. I sin bok kallade till gemenskap framställer Benedictus XVI mycket träffsäkert just kyrkliga hierarkins betydelse för kyrkan. Människorna är kallade till gemenskap med Gud genom sin gemenskap med biskopen av Rom. När han sedan ska bevisa denna sak ställer han upp den evangeliska teologin och Nya testamentets utsagor. Då säger han det förunderliga. Det stämmer att Nya testamentets ämbetsteologi är mer förenligt med den lutherska kyrkans ämbetsteologi än med mässoffrets prästerskap och hierarki. Det ämbete man återfinner där bär den evangeliska kyrkans drag. Men säger han: eftersom traditionen lär oss att det levitiska prästerskapet har sin fortsättning i kyrkans prästerskap har vi däri vår bibliska förebild.
Och här är det ju enkelt att se att detta inte är tal om ett nytt prästerskap som kommer med en ny lag (och här menar ju Hebréerbrevets författare evangelium). Och inte minst står det ju i motsats till Petrusbrevets beskrivning av det allmänna prästadömet. Det grekiska ord som används där och som inte avser det särskilda predikoämbetet är hiereus som kännetecknar den som offrar i templet. Alltså det som vi på svenska kallar gode efter asaprästerna i hednisk tid. Detta är något annat är präst som kommer av grekiskans presbyteros som betyder äldste.
Luthers och bibelns lära
Nu har vi då beskrivit de två diken som finns när man försöker upplösa motsatsförhållanden i Luthers och bibelns lära om det allmänna och det särskilda prästämbetet. Hur ska då dessa ämbeten beskrivas mot den bakgrunden? Och vad är deras relation till varandra?
När det gäller det allmänna prästadömet:
Alla döpta är vigda till kungar, präster och profeter. Det är vi genom gemenskapen med den store översteprästen Jesus eftersom vi är en del av hans tempelbygge. Det är en myndighet och en frihet .Alla döpta är kallade att frambära andliga offer. Att lyda Guds vilja, tacka honom i bön och på olika sätt göra det möjligt för kyrkan att finnas. Vi använder vår frihet till tjänande.
Gud har därutöver förordnat att vi bland oss ska kalla och viga präster till predikoämbetet.
När det gäller det särskilda ämbetet:
Det är Gud som har förordnat om ämbetet och det är han som kallar till ämbetet. Inte på ett direkt men ett indirekt sätt.
Det är inte ett offerämbete utan ett predikoämbete som förkunnar evangelium ”den nya lagens ämbete”.
Gud är närvarande i ämbetet: det är han som betjänar kyrkan genom sina präster.
Det är bara detta ämbete som predikar och förvaltar sakramenten efter Guds vilja.
När det gäller relationen mellan det allmänna och det särskilda ämbetet:
Det särskilda ämbetets myndighet är att tala på Guds uppdrag som hans fullmäktige.
Den enda myndighet som kyrkans präster har är det som gäller evangelieförkunnelsen och sakramentsförvaltandet. Men, denna myndighet gäller därmed också kyrkans verkliga skatter.
Det särskilda ämbetets myndighet används felaktigt när det inte är ett tjänande utan ett härskande och detsamma kan sägas om det allmänna prästadömet att den lekman som använder sin frihet till härskande eller förmynderi och inte tjänande missbrukar den frihet han eller hon har fått.
Är då kyrkan en monarki eller en demokrati? Det besvarar högortodoxins siste rese David Hollazius genom att säga att det beror på vilket perspektiv man anlägger. För Kyrkan har inte en styrelseprincip. Kyrkan är en monarki eftersom det är Jesus som härskar där. Men om man betraktar kyrkan med utgångspunkt för kristi kropp har den en demokratisk dimension eftersom kallelsen till tjänst i kyrkan och kyrkans gåvor i sakramenten är något som kommer an på alla döpta.
Men slutligen också att när man ser på kallelsens utövande och det sätt som evangeliet har förkunnats från apostlarnas dagar finns det ett aristokratiskt drag där präster och biskopar har ansvar för predikan och sakrament. Och därmed också att det är en förvanskning av kyrkans väsen om något av dessa styrelseskick får bli det enda gällande.
Hur kan detta då förstås?
Vi är en kropp med många lemmar och celler. Från denna kropp har Gud format sin skapelse till en hel människa. Där är alla inte lilltår eller tänder utan vi är alla ett i Kristus fastän någon är mun och någon knäled. Ingen knäled kan låtsas vara mun och ingen mun öra. Men liksom en enda cell kan vara ursprung till en helt ny organism och alltså i sig själv rymmer hela kroppen fullhet rymmer inte bara vi verkligen var och en av oss som tror och är döpt Jesus Kristus utan också hela hans kyrka och dess väldiga kallelse.
Om Kristi kropp kommer i uppror med sig själv och söndras så att kyrkans tjänare inte får göra sin tjänst finns det en potential i varje kristen att bli grunden för en pånyttfödd kropp. En pånyttfödd kyrka. Som en stamcell som kan anta varje sorts cells form är varje kristen en ny möjlighet för Gud att låta sin kyrka stå utan att dödsrikets portar ska bli henne övermäktig.