Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Fjärde söndagen efter Trefaldighet. 2020

Skriven av: Magnus Skredsvik
Publicerad: 27 juni, 2020

I evangeliet på fjärde söndagen efter trefaldighet går Jesus till rätta med en vanlig andlig sjukdom, nämligen lusten att sätta oss till doms över andra människor. Detta är ett gift som gör oss, likt djävulen, till våra medmänniskors åklagare, när vi istället skulle vara deras försvarare och förebedjare. 

Samtidigt får vi akta oss för att hamna i det motsatta diket, där vi inte alls vågar ha åsikter om rätt och fel. Budet att inte döma ska alltså inte bli en förevändning att tåla och acceptera allt. Här gäller det att älska syndaren, men hata synden. 

Vi ser därför en förvrängning av Jesu undervisning i vår tids intoleranta tolerans, där man kan acceptera nästan vad som helst – förutom tron på en tydlig gudomlig moral. Jesus vill istället skydda oss både från ett kärlekslösa fördömande och en förslappad normlöshet. Tre tankar kan då vara vägledande när vi söker efter ett motgift mot lusten att döma:

Lär känna dig själv!

Det hjärtlösa fördömandet är intimt förknippad med illusionen att vi själva är förmer än andra. Vi kritiserar flisan i vår broders öga därför att vi inte ser bjälken i vår eget. Av egenkärlek har vi blivit blinda för våra egna fel. 

Ett första steg på ödmjukhetens väg är därför en rätt självinsikt. Det blir ju svårt att fördöma vår nästa när vi inser att vi sitter i samma båt. I jämförelse med varandra kan det visserligen finnas nyansskillnader, men i jämförelse med Gud så är vi alla syndare. Höjdskillnaden mellan jordens högsta punkt och dess lägsta är stor – avståndet mellan Mount Everest och ­Marianergraven är nästan två mil – men detta är ändå ett intet i jämförelse med avståndet till solen eller stjärnorna. På motsvarande sätt framträder vi alla som stora syndare när vi jämför oss med Gud (jmf Matt 5:48).

När vi speglar oss med Guds kärleksfulla natur kan vi också inse att våra fel till och med överträffar de synder vi har kritiserat hos andra. Vårt högmodiga och kärlekslösa sinnelag kan då framstå som en bjälke i jämförelse med den flisa vi har stört oss på i vår broders öga. 

Denna insikt kan å andra sidan inte en människa ta sig själv; på olika sätt måste Gud hjälpa oss. Jesus säger att Hjälparen ska ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är” (Joh 16:8). Det instrument som Anden använder sig av är då huvudsakligen Guds lag (jmf Rom 3:20) men det kan också vara personliga tillkortakommanden, såsom när Petrus blev sållad som vete av Satan (Luk 22:31). Ödmjukhet uppnås nämligen sällan utan förödmjukelse. 

Lär känna Gud nåd!

När man har lärt känna sig själv återstår sedan upptäckten av Guds nåd. Utan denna kännedom är man ännu blind och kan inte vägleda andra. Om vi känner oss själva men inte Guds nåd är risken stor att vi bara drabbas av förtvivlan och missmod eller av ren självbevarelse drift försöker förminska synden. 

När Jesus talar om att vi ska bort bjälken ur vårt öga handlar det därför inte bara om att försöka bli bättre. Det handlar främst om att ta emot förlåtelsen, nåden och frälsningen. Och först då är vi förmögna att hjälpa andra med att ta bort flisan från deras öga. Vi kan då nämna synden vid dessa rätta namn utan att lämna våra medmänniskor i en hopplös återvändsgränd; vi kan av egen erfarenhet peka på nådens möjlighet. 

Det är egentligen detta som är det djupaste syftet med den bibliska förmaningen av vilsegångna bröder och systrar. Tillrättavisning handlar om att banna och straffa, utan just som ordet anger, att visa-till-det-rätta. Den som rätt förmanar sin nästa kommer därför inte uppifrån för att sätta dit sin medmänniska utan underifrån för att hjälpa. 

Guds nåd hjälper oss också att inte tänka det värsta om våra medmänniskor. Jesus säger: ”Döm inte efter skenet, utan döm rättvist.” (Joh 7:24) Kyrkofadern Augustinus har även sagt att så länge vi inte vet intentionen till en människas handlande, så ska vi välja den bästa förklaringen. Det är samma andemening som i ordspråket ”Döm förrän du har gått en mil i din nästas skor.”

Lita på Guds rättvisa!

Ytterligare ett motgift mot kärlekslösa domar är till sist vissheten att Gud har makten och kommer att skipa rättvisa. Detta gör Gud ofta redan här i tiden, men om inte förr på den yttersta dagen. 

I viss mån har vi som Guds avbilder del i Guds styrelse av världen. Det är ju Gud som har lagt ned i oss det rättspatos som får oss att gripa in mot orättvisor och ondska av olika slag. Det är också Guds vilja att föräldrar ska uppfostra sina barn, samt poliser och domsväsenden skipa rättvisa. Men gång efter annan så frestas vi att gå över våra befogenheter. 

Inte minst frestas vi att på det personliga planet löna ont med ont och ge igen när vi blir illa behandlade, istället för att med våra liv peka på Guds förlåtande och villkorslösa kärlek. Just då kan det vara en hjälp att minnas att till syvende och sist är det Gud som bär ansvaret för rättvisan och eftersom han sköter domen så mycket bättre än vi, varken får vi eller behöver vi lägga oss i hans uppgift. Han är trots allt både strängare och nådigare än vi – och därför kommer han förr eller senare leda rätten till seger.

Paulus ord blir därför både lag och evangelium när han säger: 

”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: ’Min är hämnden, jag skall utkräva den’, säger Herren.” (Rom 12:19-21)