Evangelieboken intar en central plats i vår svenska kyrka. Det är ur den vi hämtar söndagens läsningar ur Bibeln, den heliga skrift, och det är också ur den vi – numera – hämtar söndagars och helgdagars rubrik/tema och kollektbön. Men evangelieboken är inte sprungen ur intet utan kan placeras i en kontext och ett historiskt sammanhang.
I denna artikel jämförs dagens evangeliebok, Evangeliebok 2003, med den evangeliebok vi hade under 1600-talets lutherska ortodoxi, Evangeliebok 1695.
För de som varit i Hagia Sofia, Den Heliga Vishetens kyrka i Konstantinopel, finner man i södra galleriet en mosaik som föreställer Kristus Pantokrator (Allhärskaren). Kristus högra hand är lyft i en välsignande pose, i den vänstra handen håller Kristus evangelieboken. Den bilden fångar evangeliebokens centrala ställning och visar hur Kristus kommer till sin kyrka genom evangelieboken som är det urval av texter ur Den heliga skrift som gudstjänstens läsningar är hämtade från.
Den 22 oktober 2002 fattade kyrkomötet beslut om en ny evangeliebok, den tionde i ordningen sedan 1500-talets reformation1. Den i särklass mest långlivade evangeliebok Svenska kyrkan haft de senaste 500 åren är 1695 års evangeliebok vars livslängd blev hela 167 år. Den gällde från år 1695 fram till år 1862 då en ny evangeliebok gavs ut. 1695 års evangeliebok utgör också en symbol för och är i åtminstone någon mån representativ för 1600-talet lutherska ortodoxi. I slutet av 1600-talet gavs det ut en rad kyrkliga böcker. Förutom evangeliebok även kyrkolag (1686), katekes (1689), psalmbok (1695) och bibel (1703).
I denna artikel ska vi jämföra den nu gällande evangelieboken med 1695 års evangeliebok.2 Det bör påpekas att det mellan dessa båda evangelieböcker getts ut fyra evangelieböcker: 1862, 1921, 1942 och 1983. De förändringar som beskrivs nedan har alltså inte skett abrupt från en evangeliebok till en annan utan i en stegvis process med flera inblandade evangelieböcker.
Evangeliebok 1695 (EB 1695) finns publicerad i 1697 års koralbok. Det är en tjock och tung blåfärgad bok som finns att köpa dags dato i faksimilutgåva. Varje söndag, helgdag och helgondag innehåller med några få undantag kollektbön, episteltext, evangelietext, evangeliebön och tre förslag på psalmer.
Redan här kan det vara på sin plats att notera att Evangeliebok 2003 (EB 2003) innehåller tre kompletta årgångar med även gammaltestamentlig läsning inkluderad, medan EB 1695 endast innehåller en årgång med två läsningar, epistelläsning och evangelieläsning. Därtill har ytterligare en kollektbön tillkommit medan evangeliebönen tagits bort. Evangeliebönen var en bön som fanns med ända fram till och med 1942 års evangeliebok och som hade nära anknytning till söndagens evangelium och som ofta bads efter predikan.3
Evangeliebok 1695 består av 89 söndagar, helgdagar och helgondagar. Av dessa är 12 helgondagar och 2 böndagar. Evangeliebok 2003 innehåller 76 söndagar och helgdagar. Skillnaden är i huvudsak att de två böndagarna och i princip alla helgondagar tagits bort. Därtill har tredje- och fjärdedag för jul, påsk och pingst strukits, inalles sex helgdagar.
Det som å andra sidan tillkommit i EB 2003 är julnatt och påsknatt, Sjätte söndagen efter trettondedagen, Askonsdag, Skärtorsdag, Midsommardag, Tacksägelsedag och Söndagen efter alla helgons dag. 64 av 89 söndagar och helgdagar, motsvarande 72 procent, har samma namn i EB 2003 som i EB 1695 (språklig modernisering beaktat).
Textläsningar
När det gäller textläsningarna kan följande bild skönjas. Fyra av tio söndagar och helgdagar har kontinuitet i episteltexten, alltså samma episteltext i EB 2003 som i EB 1695. För evangelietexten är andelen två av tre söndagar och helgdagar, och när det kommer till både epistelläsning och evangelieläsning har en av tre söndagar och helgdagar samma texter mellan EB 1695 och EB 2003. En intressant detalj är att åtta av epistelläsningarna är hämtade från Gamla testamentet, benämningen epistel till trots. En av dessa åtta texter var hämtad från Salomos vishet, alltså en bok som räknas till apokryferna. Att man i en evangeliebok tillkommen under 1600-talets Sverige, starkt präglat av den lutherska ortodoxin, hämtade en läsning ur apokryferna kan vara väl värt att notera. Å andra sidan utgjordes evangelietexten för Palmsöndagen en text ur ett av breven, nämligen instiftelseorden hämtade ur 1 Kor 11:23-29. Det var den söndagens evangelium.
Kollektbönerna
Kollektbönerna har genomgått en omfattande förändring. En starkt bidragande orsak till detta är införandet av rubrik eller tema för varje söndag. Det var något som dök upp i kulisserna till 1921 års evangeliebok, blev en central från i 1942 års evangeliebok och i 1983 års evangeliebok tas för självklar. När väl tema för söndagen är infört kommer frågan om kopplingen mellan tema och kollektbön upp på dagordningen. Beredningsutskottet till 1942 års evangeliebok uttryckte det på så vis att varje söndag borde ha ”enhetlighet i tema och karaktär”, till vilket alltså även kollektbönen kom att räknas. I och med detta började arbetsgrupperna för framtagande av nästa evangeliebok känna sig allt friare att göra justeringar i kollektbönen.
Ovan nämnda forskare Dan Nässelqvist konstaterar att inga betydande förändringar av kollektbönen gjordes mellan evangelieböckerna av år 1562 och 1862. Däremot därefter, under 1900-talet, har kollektbönerna genomgått omfattande förändringar. En jämförelse mellan kollektbönerna i EB 1695 och EB 2003 ger vid handen att cirka eller lite knappt 50 procent av kollektbönerna har större eller mindre likheter, medan cirka eller drygt 50 procent av kollektbönerna i princip inte uppvisar några likheter. De är helt omformulerade/nyskrivna. För söndagar och helgdagar som Annandag jul, Trettondag jul, Långfredagen, Påskdagen, Pingstdagen, Den heliga Mikaels dag och Alla helgons dag uppvisar kollektbönen stora likheter. Å andra sidan uppvisar trefaldighetstiden i allmänhet och dess senare del i synnerhet ringa eller inga likheter kollektbönerna emellan.
Angående kollektbönerna är det också på plats att kommentera förändringen mellan EB 1695 och EB 2003 ytterligare något. En generell notis är att kollektbönerna blivit mer kortfattade. Med få undantag är kollektbönerna i EB 2003 kortare, ibland mycket kortare, än i EB 1695.
Om det stannade med det må det vara hänt, men – tyvärr – måste det sägas att kollektbönerna också tappat i sälta och tydlighet vad beträffar människans fördärv och hennes behov av frälsning. En typisk kollektbön i EB 2003 är formulerad något i stil med ”O Gud, du som är …” vilket åtföljs av ”hjälp oss att …” och vidare ”så att vi kan …” innan det avslutas med gudomens namn. Inte på något sätt något fel, men ändå långt ifrån den tydlighet och klarhet som möter i EB 1695. Kollektbönerna i denna evangeliebok formuleras i skarpa och träffsäkra formuleringar om människans totala fördärv, hennes utsatthet och plågan av syndens makter vilka står i strid med Guds Ande och nödvändigheten i att vända sig till Gud i hopp om att en gång få komma hem till Gud i himmelen. Medan ett rungande ”Amen!” är på sin plats efter en kollektbön i EB 1695 stannar kan det ibland stanna vid ett ”Jaha” efter att ha läst eller bett en kollektbön i EB 2003.
Det har naturligtvis sin förklaring i att man medvetet velat tvätta bort icke önskvärda drag i formuleringar i dagens kollektböner. Tydligast är väl detta med att vilja anpassa sig till en feminin terminologi där ”Gud Fader” inte passar in. Då är ”O Gud” bättre tycker man.
Sammantaget kan man konstatera att åtta söndagar/helgdagar i EB 2003 har identisk episteltext, evangelietext och kollektbön som samma söndag/helgdag i EB 1695. Dessa åtta är: Trettondag jul, Tredje söndagen i fastan, Tredje söndagen i påsktid, Pingstdagen (eller ”Pinges-Dagh” som söndagen hette i EB 1695), Åttonde söndagen efter trefaldighet, Kyndelsmässodagen, Den helige Mikaels dag och Alla helgons dag.
Kontinuitet och förändring
Den fråga på ett högre och mer övergripande plan som väcks i och med jämförelsen är hur man ser på kontinuitet och förändring i evangelieboken men också i kyrkan i stort. Är man mån om och vill bevara en kontinuitet till tidigare generationer och gudstjänstfirande eller vill man förändra, bryta ny mark och anpassa utformningen efter ”den tid vi lever i nu”?
Frågan är inte tänkt att här besvaras men det går att konstatera att det finns tydliga spår av kontinuitet mellan EB 1695 och EB 2003 men också tydliga spår av förändring och omdaning, något som i synnerhet ägt rum under 1900-talet vad avser evangelieboken.
Vid det tredje ekumeniska konciliet i Efesus år 431 e.Kr. placerades i mötets mitt en evangeliebok som ett tecken på att det ekumeniska konciliet osynligt leddes av Kristus själv. Låt oss leva i förhoppningen och bedja vår Herre om att evangelieboken får den platsen också i vår kyrka av dags dato i Sveriges land.