Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Kyrkogemenskap och kyrkorätt

Läran om kyrkogemenskap handlar om formell kyrko­gemenskap men också om frågor som gäller nattvards-, böne- och predikstolsgemenskap.
Skriven av: Andreas Stenkar Karlgren
Publicerad: 2 juli, 2020

Läran om kyrkogemenskap är i evangeliska sammanhang en stor stridsfråga. Det handlar om formell kyrko­gemenskap men också om frågor som gäller nattvards-, böne- och predikstolsgemenskap. Den centrala stridsfrågan gäller vilket stycke i bekännelseskrifterna som ska vara normerande.

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.

I vissa lutherska kyrkor gäller kravet på läromässig enighet alla lärofrågor. Den ståndpunkten saknar inte stöd i bibeln och bekännelseskrifterna. Paulus skriver: 

”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent.” 

Samtidigt förefaller en sådan läsning vara konträr till Melanchthons ambition att bibehålla kyrkogemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Paulus skriver sakligt: ”Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta.”

Frågan om kyrkogemenskap får i detta sammanhang en kyrkorättslig botten. För dessa frågor blir alltid en fråga om vilka regler som kyrkan ställer upp för att tillåta kyrkogemenskap. Kyrkorätten på detta område ska alltså vara helt betingad av läran. Problemet är emellertid att alla juridik till syvende och sidst har ett normativt inslag. Det finns inte bara ett paket som den stora gåvan räcks fram med utan paketet formar gåvan. Juridiken påverkar vårt sätt att tänka och vårt sätt att resonera. I klartext är det alltså så att vi kan inte bara tala om kyrkogemenskapens betydelse för kyrkoordningarna utan att samtidigt tala om kyrkoordningarnas betydelse för kyrkogemenskap. 

Men det är en oerhörd utmaning för oss eftersom vi hamnat i ett dike när kyrkoordningen får inflytande över frågan om kyrkogemenskap. Och i realiteten hur ofta är inte orden ”det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika” ett fikonlöv för att acceptera egna ambitioner och mänskliga konflikter som absolut inte borde accepteras i en kristen kyrka. Bara för att vi kan godta olikheter behöver ju inte betyda att vi ska eftersträva det. 

I detta sammanhang avses med kyrkorätt den sortens regler som är mänsklig rätt i motsats till gudomlig rätt, alltså läran. Den gränsen är inte så klar i verkligheten. Men måste upprätthållas och klargöras utan att den ena storheten får härska på den andras bekostnad.

Kyrkorätt

Kyrkorätt är juridik. Och det leder till frågan vad juridik egentligen är? Man kan beskriva juridik på två sätt. För det första som en sorts institutionaliserat våld. Alltså regler som styr mellanmänskliga relationer på grundval av statens våldsmonopol. Med en sådan beskrivning är juridikens huvudfråga: Vad är gällande rätt? Och svaret på den frågan är: De regler som staten upprätthåller direkt eller indirekt. 

Det andra sättet att beskriva juridiken är rätt och rättvisa. Alltså att man i olika rättsregler kan identifiera en rätt såsom den borde vara vid sidan av hur domstolarna dömer och de regler som staten upprätthåller. En idé om rätten nedlagd i själva skapelsen av en allsmäktig Gud. Detta är ytterst sett vad vi talar om när det gäller kyrkorätt. Antingen det ena eller det andra. 

Intuitivt förstår man för det första att kyrkorätten i en evangelisk kyrka aldrig får vara byggd på makt. Den måste bygga på principer, ja, ytterst sett på principen att den måste tjäna Kristus och tjäna honom genom att den tjänar vad då? Guds ord sanning? Kyrkans enhet? Kyrkans renhet? Nej: ytterst sett bara evangelium. Kyrkorätten måste tjäna evangelium. Mellan dessa bägge sätt att tänka kring kyrkorätten går skiljelinjen mellan det som egentligen är en kyrko-o-rätt och en kyrkorätt. 

Ur ett evangeliskt perspektiv är det klart att det ena är en kyrko-o-rätt och det andra en kyrkorätt.

Vi kan skilja mellan en god kyrkorätt och en ond kyrko-o-rätt. Den skillnaden är densamma som skillnaden mellan den sanna och den falska kyrkan. 

En bild jag tycker är träffande för denna är boken och filmen Coraline. Hur flickan Coraline flyttat med sina föräldrar till ett hus på landet. Där lämnas hon ensam – kanske övergiven – till att upptäcka sin egen omvärld, allt eftersom hennes föräldrar, trots att de är kärleksfulla föräldrar, är mycket upptagna människor. En dag hittar Coraline en nyckel som går till en låst dörr i familjens hus och där det tidigare endast funnits en tegelvägg har nu uppenbarat sig en lång, mörk korridor som leder till en annan lägenhet som är en tillsynes exakt kopia av hennes egen. Här lever hennes Andra mamma, som ser ut som Coralines riktiga mamma men som har knappar istället för ögon. Den andra mamman har alltid tid med Coraline. Hon lekar med Coraline och verkar vara allt Coraline kan önska av en mor. Det finns bara ett problem. Denna Andra mamman vill inte att Coraline ska lämna denna andra värld. Ja, i själva verket försöker hon fånga Coraline. Den andra mamman vill nämligen ersätta hennes ögon med knappar och äta hennes själ.

Om kyrkan har sju kännetecken så har antikrists kyrka i vart fall ett kännetecken: anspråket på att binda samveten vid sina beslut och viljan att genomdriva detta på bekostnad av friheten och evangeliet. Paradoxalt nog är alltså kyrkorätten ett kännetecken på den andra kyrkan. 

Kyrkorätt i ett postkonstantinskt samhälle

Kan vi då ens tala om kyrkorätt i ett postkonstantinskt samhälle? Men trots detta förstår vi att kyrkan måste känna en riktig kyrkorätt. Ja, det är faktiskt en huvudsak att vi gör det. 

Ibland möter jag personer som säger att kyrkan inte behöver någon kyrkorätt. Det räcker med Jesus. 

Ibland möter man personer som säger att det viktigaste för kyrkan är att kyrkorätten följs. Det kan gälla både män­niskor med en byråkratisk natur men också andra som ser kyrkorätten som själva basen för kyrkans existens. Vem tillhör vilken jurisdiktion? Vem står under vilken biskop? Vem är i kyrkogemenskap med vem? 

Alla dessa sidor har fel i den bemärkelsen att Jesus och närmare bestämt frågan om rättfärdiggörelsen genom tron allena är den grundsats som hela kyrkan står och faller med. Det är själva basen för frågan om kyrkogemenskap. Samtidigt kommer detta begrepp alltid till oss i mänskliga former som kan variera med tid och plats. Det finns alltid en kyrkorätt. Bekännelsen till Jesus kommer alltid i eller för med sig en ordning och även om den ordningen skiljer sig så är det Guds vilja att den ska finnas. 

I Augsburgska bekännelsen läser vi:

”Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.”

Här är det syndernas förlåtelses förkunnelse och sakramentens förvaltande som är den yttersta gränsen för kyrkan. Här är kyrkorätten inte en herre utan en tjänare. Melanchthon skriver: 

”Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. Ef. 4:5”

Det är därmed inte heller kyrkans ordning, dess jordiska huvud eller dess jurisdiktion som avgör kyrkans gränser. Det är den Helige Andes verksamhet: där syndernas förlåts och sakramenten förvaltas. Och det betyder också att det inte är gemenskapen kring kyrkoordningen utan kring ordet och sakramenten som är definierande för kyrkan. 

Den kyrkans kännetecken den sanna tron och den visar sig i att kyrkans kännetecken finns i kyrkans mitt. Alltså att bönen, korset, dopet, nattvarden, bikten, ämbetet och ordet är i bruk. Kyrkan växer inte från hierarkin. Hierarkin växer från de heligas samfund. Det gör också att den kyrkans gränser är dragna över och mellan samfundsgränser. Det enda vi kan vara säkra på är att den har en ambassad i mitt eget hjärta. 

Gud är ju inte en oordningens utan en fridens Gud. Detta är helt centralt. För det finns en skillnad mellan ordning och frid. Frid är evangeliets produkt. Där evangeliet förkunnas där finns friden och friden kommer till uttryck i kyrkorätt. Men där kyrkan finns där finns där ska det också finnas en kyrkorätt. 

Johann Gerhard skriver i sin loci (XII, b. 159): 

”Våra kyrkor godtar inte oordningen och anarkin bland anabaptisterna” 

och vidare skriver han 

”Tre stånd eller ordningar har Gud inrättat, den kyrkliga, den politiska och hemmets, som ofta kallas hierarkier, hemmet till förökandet av det mänskliga släktet, det politiska till dess beskydd och den kyrkliga för att driva evangelium. Den husliga mot de vandrande lustarna, den politiska mot tyranni och röveri, den kyrkliga mot heresier och dogmats förstörelse.”

Vad är då kyrkorättens väsen? 

Ytterst sett är det inte evangelium. Den tjänar evangelium men är inte evangelium. David Hollasius skriver: 

”Kyrkomötena har stor auktoritet, både när det gäller att fastställa dekret (för att etablera goda ordningar, att fastställa gudstjänstordningar, som ett moraliskt korrektiv för kyrkan, när det gäller ordningar så att allt ska ske i värdigt och med ordning (jfr. 1 Kor. 14: 40) och beslutande (i frågor om troslära); men bestämmanderätten är inte endast judiciell utan en sådan som tillkommer tjänares eller ministers eftersom man är bunden vid att utlägga Skriften.”

Kyrkoordningen finns alltså för fridens och ordningens skull men är inte friden.

Vad är då grunden som man kan kräva underkastelse i dessa frågor? Det är på grund av nästankärleken. Det är alltså lagen som är kyrkorättens grund. Men inte vilken lag som helst. Det är den lag som är en produkt av evangeliet. Friden från evangelium föder en vilja att göra Guds vilja. Det gäller också denna: att allt ska ske värdigt och i god ordning. 

Kyrkorätten är alltså en tjänare till evangeliet. Men den är ett uttryck för Guds lag. Den ska tjäna evangeliet som alltid ska tillåtas dominera inte bara i förkunnelse utan i hela kyrkans liv. Men eftersom evangeliet ska föda viljan att lyda och underordna sig både Guds vilja och sin nästas så ska kyrkorätten också lydas bland de kristna. Inte för maktens och lagens skull utan för evangeliets och fridens skull. Detta visar sig slutligen genom att kyrkans gudomliga rätt att kalla och utse präster är en förutsättning för att evangeliet ska bli förkunnat.

Därmed har kyrkan heller inte en kyrkorätt eller en ordning eftersom nästankärleken ständigt kräver nya former och nya anpassningar. 

Leonhard Hutter skriver i Loci Communes Theologici (eller egentligen är det inte han som skriver boken eftersom det är wittenbergfakulteten som sammanställer hans verk efter hans död):

”Kyrkan har inte en styrelsepricip. Kyrkan är en monarki eftersom det är Jesus som härskar där. Men om man betraktar kyrkan med utgångspunkt för Kristi kropp har den en demokratisk dimension eftersom kallelsen till tjänst i kyrkan och kyrkans gåvor i sakramenten är något som kommer an på alla döpta. Men slutligen också att när man ser på kallelsens utövande och det sätt som evangeliet har förkunnats från apostlarnas dagar finns det ett aristokratiskt drag där präster och biskopar har ansvar för predikan och sakrament. Och därmed också att det är en förvanskning av kyrkans väsen om något av dessa styrelse­skick får bli det enda gällande.”

Sammanfattningsvis kan man säga följande:

Det är ordning, frid och kärlek som ska genomsyra kyrkoordningen. I själva verket är det själva principen som kyrkorätten växer från. Kyrkoordningen ska skydda ordets förkunnelse och sakramentens rätta förvaltande.

Kyrkoordningen får aldrig hindra evangeliet. Evangeliet är kyrkorättens orsak.

Kyrkoordningarna är en indirekt produkt av evangeliet.

Kyrkoordningen är en förutsättning för evangeliet – eftersom den krävs för att präster ska kunna utses. 

Hur kan vi då på ett fördjupat sätt förstå detta? Det är genom att spegla kyrkorätten i kyrk-orätten. Det finns en kyrka som mer än något annat betonar kyrkorättens betydelse för frågan om kyrkogemenskap. Det är den romersk-katolska kyrkan.

Den romersk-katolska kyrkans egentliga självdefinition sker genom konciliet i Trient. Konciliet konciliets katekes beskriver i sin kommentar av den apostoliska trosbekännelsen hur den katolska kyrkan är den synliga kyrkan som styrs av en Kristi ställföreträdare från vilken allt vad kyrka är i världen drar sin auktoritet. Denna hierarki har sin gudomliga motsvarighet i den himmelska världen där Jesus regerar från sin tron i himlen omgiven av apostlar, martyrer och helgon. Det är i gemenskap med Petri efterträdare och hans biskopar och präster som Jesu verk på jorden blir synlig. Kyrkan definieras genom sin hierarki. 

Därmed är också allt vad kyrka heter på jorden underkastat hennes auktoritet. I katekesen skriver man ”kättare och schismatiker är uteslutna från kyrkan eftersom de har separerat sig från henne och tillhör henne bara som en desertör tillhör den arme från vilken den har deserterat. Det ska emellertid inte förnekas att de fortfarande är underkastade kyrkans jurisdiktion, i den meningen att de kan ställas för hennes domstolar, bestraffas och fördömas. Slutligen är en exkommunicerad person inte medlem av Kyrkan eftersom de skurits av genom kyrkans dom.”

Kyrkans gränser som vi ser den här alltså definierade av kyrkans jurisdiktion. Det är alltså ett särdrag för den motreformerade kyrkan att det är kyrkorätten som definierar kyrkans gräns. Och mer än det – detta är den troslära som motreformationens kyrka står och faller med – för ”en person kan inte kallas för kättare så snart han har begått brott mot trosläran; utan den är en kättare som har ignorerat kyrkans auktoritet och envist håller sig med ogudaktiga uppfattningar i frågor för trosläran – allt så länge han bekänner vad denna trosartikel framhåller”. I klartext: den som underkastar sig kyrkans auktoritet kommer aldrig att fjärmas från kyrkan.

Själva denna föreställning om att den osynliga kyrkan i himlen måste gestalta sig i en motsvarighet på jorden vilar ytterst på ett nyplatonskt tankesätt. Plotinus är den som formulerar tanken på en Gudomlig hierarki som naturnödvändigt måste återspeglas i det jordiska. I Trient är det just som en förnuftsmässig nödvändighet som detta påstående framställs.

Detta är det sanningsanspråket som förenar den mot­reformatoriska kyrkan. Det är dess grundantagande. I den romersk-katolska kyrka är detta centrum på samma sätt som evangelium är centrum i den reformerade kyrkan. 

I ljuset av detta framgår den evangeliska läran om kyrkorätten i all sin revolutionerande frihet. För här gäller frihet och underordning av kärlek. 

Vad detta betyder i praktiken menar jag framgår allra tydligast i Melanchthons kommentar till Schmalkaldiska artiklarna där han vid sin namnteckning skriver: 

”Jag Philipp Melanchthon anser likaledes förestående artiklar vara rätta och kristliga, men med avseende på påven anser jag, att om han vill tillåta evangeliet, även vi kunde tillerkänna honom den överhöghet över biskoparna, som han har på grund av mänsklig rätt, för att vi skola bevara friden och endräkten med de kristna, som nu lyda under honom och i framtiden kommer att göra det.” 

Kyrkoordningen får inte tolerera vare sig legalism eller anarki. För det är fiender till evangelium.

Hur ska kyrkorätten hantera frågan om kyrkorätten?

Vad är det som hänt när man driver kraven på fullständig läromässig enighet för att kunna godta kyrkogemenskap? Vad är det som händer när vi inte accepterar någon ordning?

Då blir Kyrkan den andra mamman. Då ställs kyrkoordningens krav över evangeliets frihet eller så avskaffar man lagen och kräver ingen pånyttfödelse. I det förstnämnda alternativet har vi i realiteten börjat göra som den romersk-katolska kyrkan och driva kyrkorätten, jurisdiktionen och domsrätten som avgörande för kyrkans enhet. Som avgörande för var kyrkan finns. Då binder vi samveten där det skulle råda frihet. Att sträva efter den perfekta ortodoxin där den dogmatisk överensstämmelsen gäller samtliga läror är samma sorts projektion av sina drömmar om Kyrkan på jorden. Och ett sådant drömmande slutar i legalism. 

Det hör däremot till saken att man inte slutligen kan säga: så här måste en kyrkas ordning vara för att skapa optimala förutsättningar för kyrkogemenskap. Vi måste med en dåres envishet säga: det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Det är nog att vara eniga om evangelii lära.

Vad är då evangelium? Det är inte hela bibelns ord. Det är evangeliet om syndernas förlåtelse och ytterst sett lag och evangelium och deras rätta åtskillnad och i sin förlängning de läror som stödjer evangeliet alltså de som gäller sakramenten och deras verkan. Det är kyrkans gräns. Det är en sådan regel för kyrkogemenskap som ska upprätthållas, försvaras och framträda genom kyrkorätten. 

Avslutningsvis kan det sägas att en av de absolut viktigaste anledningarna till kyrkans utmaningar i Sverige är att man slits mellan två versioner av den andra mamman. Den nylutherska läran om kyrkogemenskap driven till dess absurda spets och å andra sidan den papistiska läran om kyrkorätten och lojaliteten mot kyrkan som avgörande för kyrkans sanna enhet. 

I själva verket är det evangelium och dess förkunnelse som är avgörande och från denna växer kyrkoordningarna och kyrkans yttre som ett vittnesbörd om den rätta tron.

0 kommentarer