Rikspolischefen Anders Thornberg, högste företrädaren för polisväsendet i vårt land, riktade helt nyligen i en unik vädjan till svenska folket – alltså var och en av oss – uppmaningen att polisen nu behöver hela samhällets uppbackning i kampen mot de kriminella gängen.
Ja, hela samhället, med andra ord även kyrkorna, församlingarna, kristenfolket, just du och jag.
Mina tankar började kretsa kring hur ofta, eller kanske rättare sagt sällan, kristen förkunnelse och församlingsverksamhet berör frågor om laglydnad samt uppmuntran och stöd till polisens grundläggande samhällsroll.
Polisen, som vi i demokratisk ordning givit ansvar att förvalta det känsliga, men nödvändiga, våldsmonopolet i samhället, behöver vi – för att skapa trygghet och laglydnad, säkra våra fri- och rättigheter, inklusive demokratiska statsskicket och religionsfriheten, påminna om vårt personliga ansvar och skyldigheter såsom samhällsmedborgare.
Tveklöst behöver vi vår viktiga poliskår, män och kvinnor i uniform i lagens tjänst, för att stå emot gängkriminalitet, narkotikahandel, hot, våld och ond bråd död samt finna de skyldiga som rättsväsendet skall straffa.
Centralt i kristen förkunnelse är, självfallet, att laglydnad och gott medborgarskap är ett utflöde av den kristna tron och Gudstilliten, viljan att efterleva Jesu kärlek, men också en plikt, en skyldighet och ett ansvar för den kristne i hennes roll som samhällsmedborgare och uppgift att vara goda förebilder för varandra, skapade som vi alla är till Guds egen avbild.
Bilden jag har är att förkunnelsen kring Guds heliga tio budord – och laglydnad i det svenska samhället – knappt ens funnits med i periferin de senaste decennierna i vare sig predikningar, kyrkligt barn- och ungdomsarbete eller övrigt församlingsarbete eller i kyrkans opinionsbildande verksamhet.
Hur ofta har kyrkligt förtroendeorgan på olika nivåer eller svenska kyrkoherdar, biskopar eller ärkebiskopen själv agerat medialt till moraliskt stöd för svenska poliser och polisväsende, detta jämfört med vissa andra ständigt återkommande ämnen (här ej nämnda eller uppräknade)?
Det går nämligen inte att ta miste på den djupt oroande situation Sverige befinner sig i när självaste rikspolischefen Anders Thornberg, i slutet av augusti på Polisens hemsida, gick ut med budskapet att ”våldsutvecklingen är synnerligen allvarlig”.
På Dagens Industris ledarsida den 1 september rubricerade ledarskribenten PM Nilssons rikspolischefens unika vädjan som ”ett rikslarm” och ”något som liknar ett nödrop på hjälp” samtidigt som han även pekade på ”det faktum att Sverige gjort migrationspolitiska åtaganden som man inte klarar av”.
Ett av flera uttryck för det senare är förödelsen i Malmö – och Ronneby – som en fullständigt orimlig och oförsvarlig reaktion på att danska och svenska provokatörer visat offentlig missaktning för koranen.
Några konsekvenserna av detta blev att Svenska kyrkans diakonibuss i Malmö sattes i brand i anslutning till de hemska upploppen och vandalismen i staden. Detta är förstås helt oacceptabelt och oursäktligt.
Tidigare har media rapporterat att Västra Skrävlinge kyrka, i närheten av socialt oroliga och invandringssegregerade Rosengård, utsatts för systematisk vandalism under en hel veckas tid, inklusive krossade kyrkofönster och en Kristus-staty.
De självutnämnda koranförsvararnas/upploppsverkarnas urskillningslösa vrede spred sig även till grannlandskapet Blekinge. Enligt kristna tidningen Dagen var avsikten att till och med sätta eld på den medeltida Heliga Kors kyrka – tillika mina föräldrars vigselkyrka, min egen dop- och förlovningskyrka – som från sin höjd uppe i den bevarade stadsdelen Bergslagen blickar ut över sin gamla hemstad Ronneby.
De fruktansvärda kravallerna och vandaliseringen i den vackra blekingestaden hade med andra ord kunnat gå ännu betydligt värre, som om det inte var illa nog – och lagt en medeltida kristen församlingskyrka i aska och ruiner, efter nästan 900 år för Herrens verk.
Liksom i Malmö skulle dessa kriminella fanatiker ”motivera” sitt illdåd i namn av att vara en vredens protest mot koranskändningen i Malmö – vad nu det har att göra med Sveriges kristna kyrkor och församlingar, inklusive Heliga Kors kyrka i småstaden Ronneby.
Inget, inte ens kyrkor, verkar respekteras av dessa avskyvärda kriminella och rotlösa våldsverkare – utan kärlek till medmänniskor och det Sverige de bor i. Det faktum att totalt besinningslöst och i alla stycken oursäktligt våld kryper allt närmare svenska folket – inklusive våra egna kristna kyrkobyggnader – kan rimligtvis inte längre förbigås, inte heller i förkunnelse och församlingsverksamhet.