Det är mitt krypbarn som har skrivit rubriken. I vanlig ordning hann jag inte tänka färdigt förrän det var dags att gripa in, och egentligen är det förstås lite förmätet att skriva något under ”eftertanke” när man har ett krypbarn hemma, eftersom det sällan blir tid för just detta. När barnet väl sover då blir aftonbönen ”låt mig få sova” och sedan besvaras den omedelbart. Nu med mitt sjätte barn har jag emellertid haft gott om tid att tänka efter före, vilket gör den tillsynes enahanda och oglamorösa vardagen mellan fyra väggar djupt meningsfull.
Sekulariseringen framstår kanske främst som ett hot emot söndagens gudstjänst men den slår egentligen ännu värre mot vardagslivet. Man kan inte nog framhålla vikten av gudstjänsten som en förutsättning för ett kristet liv. Men sekulariseringen, och naturligtvis ytterst vår själafiende, vill få oss att anamma en världsbild där Gud är frånvarande på både skapelsens, frälsningens och helgelsens plan och har vi väl delat upp vår tillvaro i dels en gudlös vardag där vi arbetar den mesta tiden och dels söndagens gudstjänst så har vi redan förblindats för det mesta av Guds nådefulla handlande med oss. Låt mig ge några exempel ur min vardag på vad som då går oss förbi:
”Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer, en blomma doftar och ett ax sig böjer”, skriver JO Wallin (Sv.ps. 305). Allt har kommit till genom ett Ord av Gud, och detta Guds Ord är Kristus. Det är ett Ord av liv, ett skaparord som framför våra ögon och i våra egna kroppar blir synligt och konkret. Gud vill liv och växt och när krypbarnet äter, växer och utvecklas så är det Gud som uppehåller sin skapelse. När kylskåpet fylls med årets nyskördade rotsaker, mjölk och falukorv för att livnära familjen ytterligare en tid framöver så är det Skaparen och hans Ord som uppehåller oss genom sin skapelse. När jag lagar middag så står jag i Skaparens och det livgivande Ordets tjänst på skapelseplanet. Men vardagens måltid påminner också om nattvardens sakrament och när vi fått insikt om att det ändliga kan rymma det oändliga i nattvarden så blir Kristi närvaro i vår vardag också tydligare för oss.
Frälsaren finns mitt i vardagen genom sin kropp, Kyrkan. Mitt lilla krypbarn är döpt in i denna Kristi kropp och när hon ler kärleksfullt mot mig så får jag ta emot Kristi kärlek genom henne. Guds församling har inga åldersgränser. Tvärtom tog Jesus fram ett barn som exempel och sa att ”den som inte tar emot Guds Rike som ett barn kommer aldrig dit in”. Barnen är inte satta på tillväxt i väntan på att kunna bidra med något till uppbyggelse för oss vuxna när de lärt sig läsa eller blivit konfirmerade utan Jesus använder dem till detta redan när de är små. ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” säger han, och så blir stunden med barnet på golvet en helig stund, eftersom vi båda har fått hans namn i dopet.
I familjen är också Kristi självutgivande kärlek i praktisk handling en nödvändighet för att få vardagen att fungera vuxna emellan och när jag, uttröttad efter en lång dag, får lägga mig och vila en stund medan min man plockar ur diskmaskinen så har den välsignelsen nått mig att han i Kristi efterföljd är en brudgum som ger sitt liv för sin brud. När min make ser på mig helt nära, så kommer jag så nära att se Kristus ansikte mot ansikte som jag kan komma här på jorden, eftersom han genom äktenskapet fått kallelsen att vara för mig såsom Kristus är för Kyrkan. När ingenting fungerar får vi förlåta varandra och försonas såsom Kristus har förlåtit och försonat.
Genom att underordna mig min make i vördnad för Kristus blir hela vardagen och hemmets alla uppgifter en andlig gudstjänst och en helig strid emot en egoistisk tidsanda där kvinnors karriär på familjens bekostnad ses som något eftersträvansvärt. Jag får här dagligen göra tjänst i det allmänna prästadömet såsom offerpräst:
”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12:1-2)
Sist men inte minst får jag också genom den Helige Ande den blick som låter mig möta Kristus i den medmänniska som behöver mig och som genom detta behov kallar och insätter mig i en diakonal tjänst. Oftast är förstås denna medmänniska för närvarande mitt krypbarn. Hon behöver ständig passning och hjälp med nästan allt och i detta nästan allt får jag tjäna Kristus själv på hans uppdrag. Alla uppoffringar som det innebär kan Gud använda inte bara för hennes växt utan också för min helgelse i tron på honom. Har vardagen blivit sekulariserad så är nattvaket och bajsblöjorna det som förstör min andakt på söndagen och förhindrar det som skulle vara fromt i mitt liv, men när den Helige Ande öppnat mina ögon för att vi alla lever i Kristus, av Kristus och för Kristus mitt i vardagens tjänst för medmänniskan, ja, då får till och med rubriken ovan en mening, eftersom den är ett tecken på att mitt barn också så smått och efter bästa förmåga har börjat hjälpa mig.