Kyrkorätten är viktig i allt kyrkligt liv. Församlingsinstruktioner är till exempel kyrkorättsliga dokument. Nicenska trosbekännelsen är ett kyrkorättsligt dokument. Att kyrkorätten är viktig visade sig också i det senaste fallet av ’avkragning’ och ’påkragning’.
För att förstå var kyrkorätt är, behöver man ge akt på två faktorer som saknas i civil rättsvård. Det första är att den kristna kyrkan har ett grunddokument, som står över kyrkorätten, nämligen Bibeln. Det andra är att den kristna kyrkan är övernationell och ’övertidslig’. Den hör samman med kristenheten över hela jorden och i alla tider.
I denna samhörighet eftersträvar en kristen kyrka samstämmighet. Kyrkorättens måttstock är det stora samförståndet i hela kristenheten. I Apostlagärningarna kapitel 15 beskrivs denna samstämmighet vid apostlamötet i Jerusalem. Kyrkorättens term är magnus consensus – den stora samstämmigheten. Allt som strävar hän emot den stärker kyrkan. Allt som bryter ner den skadar kyrkan.
Vid mitten av 1950-talet upplevde den evangeliska kyrkan i Tyskland problem, som bland annat bearbetades i dokumentet Credo ecclesiam. Titeln kan betyda ”jag tror kyrkan” och ”jag tror på kyrkan”. Detta dokument bidrar med ännu en måttstock för kyrkorätten – gudstjänsten. Det som är rätt i gudstjänsten är rätt i kyrkorätten. Det som är rätt i gudstjänsten är rätt i mötet med Gud. Det ska vara sådant att det håller att säga inför Gud tusen gånger. Ett exempel kan vara sången Jesus för världen. Den håller i sekler, över hela jorden. Så ska kyrkorätten också vara. Kyrkorätten ska vara det värnande hägnet kring gudstjänstens möte med Gud, så att det verkligen blir ett möte med Gud och inte bara ett evenemang eller en manifestation.
När kyrkorätten förfaller bli den istället en spegel av samtidens politiska mode. Händelserna under Tredje riket är ett tydligt exempel. Då hävdade man i samhället att rasmedvetandet var det grundläggande i folkets moraliska medvetande, och det måste då slå igenom i kyrkorätten. En konsekvens var att präster inte fick ha judisk bakgrund.
Hur kunde man argumentera mot det? Givetvis med stöd av det överordnade dokumentet, Bibeln. Men de som hävdade rasmedvetandet strök Gamla testamentet och stora delar av Nya som ’judiskt’.
Av detta vann kyrkorättens försvarare den insikten, att om man ger upp Bibelns enhet, blir man ett hjälplöst offer för tidsandan.
Med tidsandan är det så att den hela tiden skiftar gestalt. På 1930-talet var rasmedvetandet själva nerven i den tyska folkmoralen. Nu bär den giftstämpeln. Så är det med varje tidsanda. Det som nu är den självklara samhällsmoralen kommer att vara överspelat om hundra, femtio – eller kanske tio år. Allt tidsbundet är förgängligt. Kyrkorättens grunder består däremot i tusentals år.
En grundläggande kyrkorättslig regel i Bibeln är att endast ta upp klagomål, som stöds av minst två vittnen. Att vara vittne innebär att inför den tilltalade, utan andra vittnens närvaro, föra fram sitt klagomål. Minst två vittnens berättelse måste överensstämma (1 Tim 5:19). Endast i sådana fall kan en anklagelse beaktas. Minderåriga är inte vittnesgilla; ett tänkvärt exempel är häxprocesserna.
På 1900-talet förekom att anmälningar till domkapitlet användes för att trakassera präster – i ett fall upp till 40 anmälningar från samma person, alla utan grund.
I samhällets rättsvård är falsk angivelse ett brott och kan ge böter och fängelse upp till 2 år. Sådana möjligheter har inte kyrkorätten. Men det är tänkvärt.
Kyrkliga instanser kan bortse från kyrkorätten eller bryta ner den. Då vårdar de inte rätten och utövar endast makt. På det sättet mister de legitimitet och därmed till sist också makten.