Så har det många gånger sagts om politiska förslag när man menar att landets ledare bara kör vidare med samma åtgärder trots att de inte tycks ha hjälpt tidigare. Just så kan det upplevas när man betraktar Svenska kyrkan och ser hur man desperat försöker göra sig av med allt i budskapet, eller av budskapets tjänare, som man tror väcker anstöt hos människor. Detta för att bevara dem som medlemmar.
Det har inte skapat fler engagerade medlemmar och kommer inte heller att göra det framöver. För till syvende och sist, vem lockas av en kyrka som inte har något att erbjuda som man inte kan finna på andra platser?
Men kan man inte se det samma i de senaste decenniernas ekumeniska strävanden? Det har från många håll hävdats, med hänvisning till Jesu översteprästerliga förbön om att vi ska bli ett för att världen ska tro, att vi måste samarbeta mer över samfundsgränserna med gemensamma gudstjänster och evangelisationssatsningar med mera.
Tanken har varit god, att främja evangeliets spridning och motverka separatism. Men har det gett önskade resultat? Och bygger inte resonemanget på en allt för enkel och ytlig läsning av Jesu bön, där man inte minst bortser från bönen om att vi ska bli helgade i sanningen? Är det inte dags att finna en ny, stabilare och djupast sett mer ursprunglig väg, än att köra på med mer av det samma?
Att gå en god väg mellan avvägarna är alltid svårt, men det finns en väg vi är kallade att gå mellan okritisk ekumenik och separatism. En väg där vi frimodigt håller fast vid bekännelsen och samtidigt söker kontakt och gemenskap med kristna av annan bekännelse på ett sådant sätt att vi inte kompromissar med vår egen. Om vi bara skulle se på frågan utifrån en sökares perspektiv, är det svårt att tro att någon skulle finna det tilltalande och trovärdigt med en församling som i praktiken säger att vi tror så här, men det går lika bra att gå till den församlingen där borta som tror på ett annat sätt.
Som kyrkokristna med den evangelisk lutherska bekännelsen, vet vi att vi har en underbar skatt att leva av och återupptäcka gång på gång. Eller det är kanske just det vi har glömt?! Kanske vi inte har något bekymmer med att andra församlingar hänvisar människor till sina egna beslut både när det gäller frälsning och helgelse, eftersom vi själva förlorat insikten om att det är Guds Ande som genom nådens medel verkar både vilja och gärning hos oss?
Kanske har vi glömt den underbara sanningen att vi i dopet har dött bort från synden med Kristus och uppstått till ett liv tillsammans med honom, så att vi inte tycker att det är så noga om vi samverkar med sådana som glider på vad som är sant och falskt, eller vad som Guds bud bejakar eller förbjuder?
På många olika sätt har församlingar som varit präglade av evangelisk nådemedelskristendom utarmats. Allt för ofta har det serverats näringsfattig ”snabbmat” i stället för rikhaltig ”husmanskost”. Både befintlig församling och nytillkomna behöver ett rikhaltigt bibliskt budskap där det frigörande evangeliet om Jesus är i centrum, för att befästas och växa i tro och insikt.
Om vi på allvar vill vara med och räcka evangeliet till Sveriges folk, både på kort och lång sikt, bör vi arbeta målmedvetet med att stärka församlingars gudstjänstliv och undervisning och verka för att nya församlingar bildas. Att de måste vara fria från partipolitikens nyckfulla inflytande är förstås självklart.
Där i församlingen rustas den gudstjänstfirande gemenskapen som utgör Kyrkans verkliga och långsiktiga kontaktyta till övriga i samhället. När Guds folk finner sin vila och glädje i Kristus och i det regelbundna gudstjänstlivet och fördjupas i budskapet om honom, ja, då blir det också angeläget för dem att andra människor får del av samma skatt. Då får de också insikt och redskap för att förmedla evangeliet till barn eller barnbarn, till vänner och arbetskamrater, allt efter vilka möjligheter som Herrens Ande öppnar.
Att så arbeta för församlingsbyggande och fördjupad teologisk insikt innebär inte alls att man behöver avskärma sig från kristna i andra sammanhang. Tvärt om! Då man själv är förankrad i sin egen kyrkas bekännelse kan man med frimodighet och respekt möta den andre, utan rädsla, och både få och ge insikter till ömsesidigt växande i tro och kunskap.