Tacksägelsesdagen

Skriven av: Sveinung Eriksen
Publicerad: 8 oktober, 2020

En stor lärjungaskara lovprisar konungen som kommer i Herrens namn och jublar över frid i himlen och ära i höjden. Detta sker dagen efter att Marta och Maria ordnade en festmåltid för Jesus som hade uppväckt Lasaros, något som hade fört många till tro (Matt 21, Joh 12). När Jesus kommer ridande följer några med från Betania medan andra kommer dem till mötes från Jerusalem. Här finns pilgrimer som ”enbart” har hört om Lasaros uppväckelse, här finns Jesu närmaste som har sett mycket under tre år, och här finns allt däremellan. Men eftersom han som befaller den döda att leva också kan göra det som är mindre. Därför var nog alla storligen förundrade, även de som enbart hade hört om Lasaros uppväckelse.

Dock hade Jesu närmaste sett med vilken makt och auktoritet Jesus mötte allt som kom emot honom. Hur han gick från ställe till ställe och gjorde allting gott. Hur inget ont kunde utmana honom, utan han stod segrare i mötet med all nöd och alla anklagelser. Han förkunnade Guds ord med Guds auktoritet och gav den hjälp som människor behövde, men inte nödvändigtvis frågade efter. 

Han som gör Guds gärningar och säger sig komma från Gud, kommer ridande, han som bland annat Psaltaren 118 och Sakarja 9 talar om. ”Fröjda dig därför storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem.” Här kommer honom som är rättfärdig och därför kan gå in genom de rättfärdiga portarna och uppenbara sin frälsning för folket. Den sten som byggnadsarbetarna hade förkastat, han kommer. Ja, ”Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle. Ja välsignat vare honom som kommer i Herrens namn.” Denna konung kommer för att inta det riket som hans Fader har överlämnat åt honom (Luk 22). Inför honom måste allt ont lyda. Han befaller och det sker. Ja, han som på allt sätt var en människa, var samtidigt mycket mera än en människa.

Konungen i Guds rike, den utlovade Davids son, han kommer. Och skaran prisar Gud för det som Jesus har gjort, för ingen människa kan göra Jesu gärningar utom Gud. Vid Jesu födelse, sjöng änglarna om frid på jorden, men nu sjunger folket om frid i himlen. För när Jesus kom till jorden, kom friden till jorden. När han går till Jerusalem för att försona världen med Gud. Då blir det frid i himlen, då öppnas himlen för syndare. 

Jesaja profeterar om denna händelse, ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: Din Gud är konung!” (Jes 52:7) På grundlag av friden i himlen, förkunnar Jesus frid och frälsning för oss. Han säger till Sion, din Gud är nu konung. Och skaran av lovprisande lärjungar fick också vara Herrens glädjebudbärare, såsom vi får det än i dag. 

Men oavsett om lärjungaskaran förstod innebörden av lovprisningen eller inte, så lovprisade de Herren med äkta glädje. Så får också vi lovprisa Gud för att han har skickat sin Son för att skapa frid och frälsning för oss, även om också vi bara fattar styckevis. För där Jesus är, är det frid. Där Jesus inte är, är det inte frid. Där kan dödens tystnad och stillhet råda, men när Jesus befaller den döda att leva, då överflödar livets frid. Jesus skapar sålunda frid i varje troende människas hjärta, och ”glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:7). Då äras Gud i höjden. 

Väcks inte lovprisning och tacksägelse när du tänker på allt som Jesus har gjort för dig? Även du som är ny i tron har ju upplevd det som pilgrimerna hade fått höra, att Jesus har uppväckt dig från de döda. Det i sig räcker till att frambringa tacksägelse med fröjd och lovprisning över livet.

Eller tar jag fel? När vi tänker på vad vi äger i Kristus, att vi genom tron på Jesus får vara delaktiga i den eviga frid och lovprisning av Gud. När vi samlas till Gudstjänst och får bekänna våra hemska synder till honom som ständigt med glädje skänker oss sin förlåtelse. När vi får lyssna till Herrens levande ord, som skapar vad det säger. Får mottaga Herren Jesu kropp och blod i nattvarden till syndernas förlåtelse. Får lovprisa tillsammans med våra bröder och systrar i Kristus, i tacksägelse och jubel över Herrens kraftgärningar. Väcks inte lovprisningen då till fridens Konung som kommer i Herrens namn? Springer inte detta ur vårt hjärta, eller öppnar vi munnen enbart för att inte andra ska titta på oss och undra varför vi är tysta? 

I allt detta skänker Gud av nåd sina gåvor till oss, ja, själva livet är ju Guds goda gåva. När vi därför tänker på allt som Herren har gjort, och jämför med vad vi egentligen förtjänar, så upptänds lovprisningen i våra hjärtan och vi prisar och tackar Gud för hans kraftgärningar, så sant vi har ”tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter” (Heb 6:4-5). 

Guds största verk är att han som människa rider in i Jerusalem för att själv dö för vår skuld, för att kunna fria oss från våra synder och ge oss frid med honom. Detta gör att Guds barn får stå som rättfärdiga människor, att Gud ser på dem i Kristus som om de aldrig hade syndat. Om du därför har fått dina synder förlåtna, och detta inte skapar lovprisning hos dig, så är det blindhet som har övertäckt ditt hjärta. 

Så var det med fariséerna som försökte tysta ner lovprisningen, såsom även otrogna människor i dag vill tysta ner den lovsång som Kristus skapar genom sina Nådemedel. För den blir ett anstöt för dem därför att de känner Guds rättvisa dom, att alla som gör det onda är värda döden (Rom 1:32). När de försöker undertrycka och fly från denna sanning påminns de om deras skuld just när kristna jublar över syndernas förlåtelse. För de lever fortfarande i sina synder. Kristnas tacksägelse för det eviga livet och frälsningen från döden blir därmed en påminnelse för alla som fortfarande lever under dödens dom. 

Och de som grips av Kristus, kan inte låta bli att med liv och ord lovprisa honom, kan inte undvika att låta Kristi ord bo rikligt hos dem. Även om Kristi motståndare just då kommer att försöka tysta ner dem. Och de kan lyckas med att stänga munnen, men friden och glädjen över att få lovprisa Herren i all evighet, den kan inte motståndarna tysta, även om de skär ut våra tungor. Ja, när Herren har ridit in i våra hjärtan, jublar och tackar vi för Friden, och då väcker det anstöt hos alla som inte har frid, utan som ständigt jagar nya sätt att övertäcka den oro som både skapelsens och naturens vittnesbörd ger dem. 

Detta anstöt kände nog Fariséerna starkt. De hade sett Jesu kraftgärningar och hade hört hans ord. De försökte att tysta ner sitt dåliga samvetet genom att söka Gud utan genom Kristus, men då dyrkas oundvikligt det skapade framför Skaparen – framför Konungen som kommer i Herrens namn med frid i himlen och ära i höjden. Han som har försonad oss människor med sig och därmed öppnad himlens och rättfärdighetens portar för alla som kommer till honom. 

Låt oss som har upplevd Guds stora gärningar fortsätta att lovprisa Givaren; i gudstjänsten, i våra dagliga böner och Bibelläsning, i allt det svåra som möter oss, med kamp emot förförelse och förföljelse. För under allt detta finns grunden för lovprisningen kvar. Detta gäller dig som har vandrat med Herren i många år, men också du som ”enbart” har uppväckts från de döda. 

Ära vare Fadern, Sonen och Den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen.