Varför jag gick från ateist till troende

Först gick jag från att vara ateist till agnostiker, sedan började jag uppskatta den kristna synen på rätt och fel, och till slut vågade jag äntligen tro på Gud.
Skriven av: Felix Schavon
Publicerad: 19 oktober, 2020

Jag började nyligen tro på Gud, efter att ha levt större delen av mitt liv som ateist. Mitt byte av världsåskådning skedde gradvis, i tre olika steg. Först gick jag från att vara ateist till agnostiker, sedan började jag uppskatta den kristna synen på rätt och fel, och till slut vågade jag äntligen tro på Gud. Jag tänkte dela med mig av de argument och insikter som förorsakade denna övergång, i hopp om att någon är intresserad.

”Bevisbördan ligger hos de troende”

Från början var jag en ateistisk agnostiker, vilket säkert är den vanligaste formen av ateism. Man erkänner att Guds existens varken kan bevisas eller motbevisas, samtidigt som man anser att bevisbördan helt enkelt ligger hos den andra sidan. Christopher Hitchens, en av mina idoler under tiden som ateist, menade att ”What can be asserted without evidence can be dismissed without evidence”. ”Vad som kan antas utan bevis, kan avfärdas utan bevis”, på ett ungefär. Den här attityden anses efterlikna den hos naturvetenskapsmän, att man enbart tror på sånt som kan bevisas med hjälp utav logik och observerbara fakta.

Problemet med Hitchens princip är att det finns väldigt få saker som håller måttet. Alla icke-materiella ting ryker. Förutom Gud så försvinner också efterlivet, människans odödliga själ och hennes fria vilja, vilket kanske är självklart. En annan sak som försvinner är dock medvetandet.

Människans intelligens är observerbar. Vi kan observera hur människorna tänker och lär sig saker om världen, hur de fattar beslut och reagerar på sin omgivning, vi kan till och med se hur de uppfinner saker och reser vackra byggnader. Men det kan inte observeras att vi faktiskt upplever något. Om det fanns en avancerad superdator som sade sig ha ett medvetande, så skulle det inte finnas något som helst sätt för vetenskapsmännen att varken bekräfta eller dementera detta, även om de lärt sig allt om superdatorns intellektuella förmåga. Medvetandet är ju inte de tankar vi har, medvetandet är det som lyssnar på tankarna. Vetenskapen kan aldrig komma åt ”anden i maskinen”. Vi vet alltså inte huruvida våra medmänniskor är talande biologiska robotar eller inte, om vi ska hålla oss till den ateistiska standarden för kunskap.

För mig, personligen, så blev principen ohållbar när jag läst litegrann om medvetandefilosofi, men den är egentligen bristfällig på betydligt fler sätt än så. Det här låter kanske lite löjligt, men det finns till exempel inga rent vetenskapliga bevis för att vi inte befinner oss i en slags Matrix- liknande situation. Det vill säga, vi kan inte vara hundra procent säkra på att det vi upplever som verkligheten i själva verket inte är en illusion. Låt oss säga att vi levde i en perfekt simulerad verklighet, där en tårtbit smakar exakt som en tårtbit ska smaka och där allt, intill minsta partikelnivå, är absolut identiskt med det i den riktiga verkligheten (om en sådan ens finns). Vilka materiella, empiriska bevis skulle i så fall kunna bevisa att vi befinner oss i en falsk verklighet? Några sådana bevis finns naturligtvis inte. Och lika lite som den falska verkligheten skulle kunna avslöjas, kan den sanna verkligheten bekräftas vara sann. Alla provrörsexperiment och teleskop i världen väger mindre än en fjäder när det kommer till denna fråga.

De enda bevisen som finns är ”sunt förnuft” eller vår mänskliga intuition, precis som i fallet med människors medvetanden, men detta ska ju inte vara tillräckligt för ateisten.

Kristen etik

När jag insett dessa saker blev jag en agnostiker i ordets mer neutrala bemärkelse. Förut hade jag varit en ateist som erkände att det inte fanns några bevis mot att Gud fanns, men nu var jag verkligen säker på att jag inte var säker. Nästa steg var att jag började se de sociala fördelarna med kristendom. Eller rättare sagt, jag började se de sociala nackdelarna med gudlöshet.

En icke-religiös världsåskådning måste inte nödvändigtvis resultera i otrohet, skilsmässor, alkoholism, könssjukdomar, aborter, drogmissbruk, fler skilsmässor, djup depression och en ensam ålderdom full av ånger och bitterhet, men det är ju inte precis ett hinder. Religiösa dogmer är ett betydligt mer effektivt försvar mot dessa skadliga beteenden än vad det egna förnuftet är. Detta borde inte vara särskilt förvånande. Religiösa dogmer, från ett sekulärt perspektiv, är ju moraliska lärdomar som hållit och testats under tusentals år. Å andra sidan har vi individens kortsiktiga tankeprocess när han står inför en viss frestelse. Denna tankeprocess går oftare ut på att rättfärdiga det dåliga beslut man just ska ta, än på att faktiskt avstyra det.

Ju mer medveten jag blev om mina egna värderingar, desto mer positivt inställd blev jag till kristendomen som ett moraliskt system. Barn ska beskyddas, kärnfamiljen ska bevaras, extrema och destruktiva beteenden ska ses för vad de faktiskt är. ”Förnuftsbaserade” moraliska system misslyckas i regel på alla dessa tre punkter.

Vilket kanske inte är så konstigt. För vad skulle vara moralens fundament, om inte religion? Logik och fakta är uteslutna. Även om dessa skulle avslöja allt om hur världen är, vilket de inte gör, så avslöjar de absolut ingenting om hur den borde vara. En övervakningskamera som fångar allt som händer under ett rån kan fortfarande inte veta om denna handling var fel eller inte. Så vad menar man egentligen när man säger att ett moraliskt system är ”förnuftsbaserat”? Man menar oftast att det är baserat på empati. Det vill säga, det moraliska systemet är inte alls baserat på förnuft, utan på en viss känsla.

De empatibaserade moralsystemen har alltid två saker gemensamt: de ger ett enormt utrymme för egen tolkning och de kan aldrig säga att ett visst beteende är fel i sig. Humanisten måste läsa hundra sidor långa forskningsrapporter innan han vet om det är dåligt att knarka eller inte. Utilitaristen vill maximera nyttan för alla människor, men han vet inte vilka som faktiskt räknas som människor, och så vidare.

Det ligger därför i dessa moralsystems själva natur att det får bisarra konsekvenser när man applicerar dem på problem i verkligheten. Sex- och drogmissbruk blir i princip till rent matematiska frågor (Om jag gör det här, kommer jag maximera nyttan? Eller kommer min smärta vara större än min njutning? Nåväl, det finns bara en sak att göra om jag vill vara säker!). Att ta ut skilsmässa blir vad man alltid gör när man ledsnat på varandra, eftersom att människan kanske blir lyckligare om hon är fri. Att avliva ett foster blir som att ta bort ett födelsemärke, eftersom att det är ett bihang och inte en egen människa.

Om jag fick välja så skulle jag nog helst leva i ett kristet samhälle, kom jag fram till. Inte i ett samhälle där individens rätt att förstöra sig själv ses som viktigare än att vi faktiskt tar hand om varandra.

Människan behöver inte väsande ormtungor som säger ”kanske”. Hon behöver ett absolut, ovillkorligt och definitivt ”NEJ!”.

Intuition är allt vi har att gå på

Det sista steget återstod. Vid den här punkten var jag en agnostiker som åtminstone sympatiserade med kristendomen, även om jag inte var troende. Men som ”sympatisör” så började jag i alla fall leka med tanken på att tro. Det kändes dock som att ta ett steg utan att se marken framför sig. Är det verkligen rationellt att börja tro?

Egentligen borde vi kanske börja med de bredare frågorna: när är det rationellt att tro på saker i överhuvudtaget? När har vi goda skäl att tro på något? Vad är ”säker” kunskap?

Filosofer har genom årtusendena försökt komma fram till något att hålla fast vid, kunskap som består även om allt annat skulle förändras. Det är min ödmjuka åsikt att matematikerna har gett de absolut bästa exemplen på kunskap som faktiskt inte kan betvivlas.

Efter att man som barn lärt sig att ett plus ett blir två, och förstått den bakomliggande logiken, så kan man helt enkelt inte tro annorlunda. Hur mycket man än försöker. Man kan föreställa sig många saker som är otroliga: talande djur, eldsprutande djur och att jorden är platt, men inte en värld där ett plus ett blir tre eller ett eller någonting annat än två.

Ett plus ett är alltid två. Man behöver inga bevis för detta. Faktum är att det inte finns några bevis för den mest grundläggande matematiken, hur absurt det än låter. Åtminstone inte i någon logisk eller vetenskaplig mening. ”Beviset” är att man inte kan tvivla på det. Det bokstavligt talat går inte, rent psykologiskt. Vi vet, rent intuitivt, att det måste förhålla sig så här, och det är tillräckligt.

Så är det med alla det mänskliga vetandets fundament, matematiska teorem, logikens tankelagar, och så vidare. ”Fundament” betyder ju just att detta är vad all annan kunskap vilar på, vilket innebär att man inte kan använda annan kunskap som bevis för den fundamentala kunskapen. Och den behöver inte bevisas. Vår intuition säger oss att saker inte kan vara och inte vara på samma gång, och därför är det bara så.

Om vår intuition får avgöra sådana saker, själva fundamenten för allt vårt vetande, varför skulle den inte få avgöra frågan om Gud? Som ateist hade jag förstås tyckt annorlunda. Det är okej att använda intuition i vissa frågor men inte andra, eftersom att … eftersom att min intuition säger så? Här finns ingen naturvetenskaplig forskning att tillgå. Ingen matematisk eller logisk formell förklarar när och var man kan använda sin intuition till att närma sig sanningen. Och om ateistens ståndpunkt kan antas utan bevis så kan den också avfärdas utan bevis.

Så, vad säger mig min intuition? Finns Gud? Eller lever vi ett sterilt, kallt och meningslöst universum?

För mig kändes det faktiskt helt naturligt att börja tro, när jag väl tagit mig förbi mina mentala spärrar mot icke-vetenskapliga trosföreställningar. Mina instinkter har aldrig talat emot Gud. Snarare tvärtom. Det har aldrig någonsin, i hela mitt liv, känts som att jag varit riktigt ensam. Och detta är alltså inte en metafor. Jag menar att jag bokstavligt talat aldrig känner mig fysiskt ensam, även när jag borde vara det. Även när inga människor eller andra levande varelser är i närheten, eller ens i samma byggnad. Min närvaro följs alltid av någonting annat, känns det som, och jag misstänker att läsarens upplevelse är densamma. Känslan av att Gud finns har varit extra stark när jag varit glad eller upprymd, då har jag tackat Honom, rent spontant.

Jag måste varit en fullkomligt usel icke-troende. Väldigt svag i min icke- tro.

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som om min agnosticism var en slags försvarsmekanism. Det var inte mitt iskalla intellekt som fick mig att inte vilja ta ställning i frågan om Gud. Snarare min rädsla. Min rädsla för att bli besviken. Tänk att förvänta sig paradiset och istället mötas av ett oändligt tomrum! Denna attityd skulle invadera varje aspekt av mitt liv om jag tillät den. Tänk om de jag tror älskar mig i själva verket hatar mig! Tänk om fri vilja är en myt och alla mina val redan är förutbestämda! Tänk om vad jag tror är verkligt i själva verket är en dröm!

Detta är förstås ett väldigt irrationellt sätt att tänka på. Vad förväntar man sig egentligen? En absolut försäkran om alla dessa saker, som liksom är inbyggt i det mänskliga medvetandet? En medfödd oförmåga till att tvivla? Man måste helt enkelt ta steget och våga tro att saker som verkar verkliga är verkliga. Det finns inget annat alternativ.

Vi måste förlita oss på vår intuition, vare sig vi vill eller inte. Vår intuition är det enda som styrker de riktigt grundläggande kunskaperna, men intuitionens roll slutar inte där. För vår intuition är det som dömer alla våra trosuppfattningar, oavsett om de är grundläggande eller inte. Alla argument, formler, labbrapporter och uträkningar i hela världen skulle inte betyda ett dyft om de inte fick ett ”godkännande” från vår intuition. Att låtsas annorlunda, att tro på att vetenskapen skulle göra den mänskliga intuitionen irrelevant eller överflödig, vore vidskepelse på gränsen till fanatism.

Jag behöver inga vetenskapliga bevis längre. Inte för att veta att ett plus ett är två, eller för att veta att Gud finns. Bevis ska i överhuvudtaget inte krävas för sådant som är absoluta självklarheter, som att andras medvetanden och själva den värld vi vandrar genom är verkliga. Jag kommer inte vänta tills att några labbrockar presenterar en sannolikhetskalkyl där oddsen för Guds existens beräknas vara över femtio procent.

Gud är god, och eftersom att din intuition också är god så kommer den eventuellt leda dig till honom. Om du låter den, det vill säga.

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.