Som präst i en Kyrka som är otydlig med Lagen blir det svårt att förmedla Nåden. Som kristna är vi satta att räcka nåd och förlåtelse – det vi har fått som gåva får vi ge som gåva. Men när Kyrkan döljer och förnekar behovet av denna gåva är det som att själva grundplanen rubbas. Istället för att räcka Nåd måste vi först förmedla Lag, för att sedan återvända till Nåd. Resan blir längre, svängarna blir svårare.
Den kristna tron är fylld av paradoxer. Det eviga livet blir oss givet genom Jesu död på korset. Våldet besegras genom att den andra kinden vänds till. De fattiga i anden är de som himmelriket tillhör. Dessa paradoxer är nödvändiga för vår tro. Guds dårskap är visare än människor. Paradoxerna är inte en krydda i vår tro, tvärtom är de en förutsättning för en frälsande tro.
En sådan paradox som vi behöver återerövra är att Kyrkans lag är nåd.
Kyrkans lära står fast
Kyrkan är bärare av den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Kyrkan är de troendes samfund där Guds ord predikas rent och klart och de heliga sakramenten förvaltas och utdelas i enlighet med Kristi ord och instiftelse. Vad Kyrkan är, är tydligt, och det är de som bejakar detta som är Kyrkans folk. Inte försöket till det omvända som vi ser prov på idag, där tanken är att Kyrkans lära är summan av folkets åsikter. Kyrkan är inte och kan aldrig vara en demokrati som är summan av medlemmars tankar och tro. Guds heliga vilja är varken upp till biskopar, präster, lekmän eller kyrkomöten att besluta om. Den är oss given, en gång för alla.
Kyrkan har utsett biskopar. Biskoparna har avskilt präster genom vigning. Prästen har i vigningen lovat att ”rent och klart förkunnar Guds ord så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna”. I strikt mening är det alltså inte så intressant vad prästen tror eftersom prästen ska tro det som Kyrkan tror, vilket bör vara allmänt känt.
Likaså har prästen lovat att ”efter den nåd Gud förlänar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan” (numera heter det i Svenska kyrkan ”hjälpa dem som behöver er tjänst och stå på de förtrycktas sida” men vi får be och hoppas att det är samma sak man menar). Prästvigningslöftet är ett men uppdelat i olika delar som hänger samman. Det rena och klara Ordet hänger på samma sätt samman med den av Gud givna nåden och möjligheten att hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan.
Denna tydlighet visar på Guds godhet, på frälsningens storhet och på människans kallelse. Den tar både Gud, människan och livet på allvar, även när det går bortanför den enkla logiken. För målet är inte mänsklig logik. Målet är gudomlig frälsning.
Guds höghet och människans kall
Människans kallelse är svindlande. Vi är skapade till Guds avbild, vi är skapade till Hans likhet. Vi är de utvalda, de heliga. Frälsta genom Kristi dyrbara blod. Kallade att vara ett ljus och ett salt i denna värld. Kallade att vara Kristi kropp. Att förminska detta och de krav som kommer som en konsekvens av detta faktum är inte ödmjukhet eller barmhärtighet, det är undanflykt och ett förnekande av Guds vilja.
Genom historien har Guds helighet varit en röd tråd som sällan ifrågasatts. I Gamla testamentet möter vi den på sätt som kan verka stöttande för nutidsmänniskan. Ingen kunde tveka på vilka förväntningar Gud hade och att ribban var högt lagd, så högt att det omöjligt gick att nå på egen hand. Synden bestraffades skoningslöst. Samtidigt var det just detta som beredde vägen för Kristus. Folk förstod att man behövde en frälsare.
Likaså i Kyrkans historia har man sällan darrat på manschetten att predika Guds helighet, trots alla mänskliga tillkortakommanden. Kyrkans historia är fylld av syndare – men sällan har man teologiskt jobbat för att rättfärdiggöra synden.
När lagen är känd är marken beredd för nåden
Det är i denna miljö som Jesus verkar. Paradoxen blir att denna miljö med tydlig Lag främjar tydlig Nåd. När äktenskapsbryterskan blir släpad inför Jesus är det ingen som tvekar på att synd har begåtts. Ingen tvekar på vad det rättmätiga straffet borde vara. Det är knappt ens så att de anklagande tvekar på att de själva är syndare när de alla besvikna får vandra iväg ovärdiga att kasta första stenen. När detta är på plats är allt förberett för förlåtelsen. Allt är förberett, allt är tillrett. Det räcker för Jesus att förmedla nåd och förlåtelse. Gå nu och synda inte mer.
Tänk istället om äktenskapsbryterskan inte hade vetat något om Lagens krav. Om hon inte hade vetat om äktenskapets helighet. Om de som släpat fram henne hade trott att man var syndfri genom att vara ”en lagom god människa” (till skillnad från kvinnan de släpat fram som enligt dem inte var tillräckligt god). Då hade situationen varit en annan. Förlåtelsen hade inte kunnat räckas eftersom förlåtelsen inte hade efterfrågats. Kanske hade kvinnan till och med blivit stenad innan hon ens hade kunnat vända sig till Jesus – för vem vet om de anklagande hade avstått från att kasta första stenen. Och Jesus hade fått börja i en annan ände – först hade han behövt förklara för henne vad som var fel, innan han hade kunnat komma med nåd.
Kyrkans uppgift är på ett sätt densamma som Johannes Döparens uppgift. När Kyrkan blir tydlig med Lagen bereder hon vägen för Jesus, för Nåden. När Kyrkan rätt förmedlar budskapet om Guds helighet och människans stora kallelse, kan det omöjligen finnas någon tvekan om att vi alla är i behov av frälsning. Budskapet om Guds helighet leder till insikten om att den egna rättfärdigheten inte räcker till. Kyrkan bereder människan för att ta emot Guds nåd genom Jesus. För att använda ett uttryck som är populärt idag – ”det är sedan gammalt”. Kyrkans tydlighet banar väg för Kyrkans folk att gå i förberedda gärningar.
Liberaliseringen förhindrar nåden
Kanske är detta ett av de allvarligaste problemen med Kyrkans liberalisering. Försöket att lyfta upp människan genom att förminska Guds krav underminerar både teologiskt och pastoralt.
Teologiskt underminerar det människans storhet och kallelse. Om det inte är så viktigt med synden, kan människan omöjligt vara kallad till helighet. Om synden inte är så allvarlig kan det ju inte stämma att vi är kallade att vara ett salt och ett ljus. Om synden inte spelar så stor roll kan vi ju omöjligt vara Kristi kropp, eftersom Kristus är fri från synd. Förminskandet av synden leder till förminskandet av människan. Förminskandet av Gud förminskar oss som Guds avbild.
Pastoralt omöjliggör liberaliseringen ofta mottagandet av nåden. Det är de som sörjer som ska bli tröstade. Det är det som hungrar som ska bli mättade. Det är de ödmjuka som ska ärva jorden. I en miljö där Kyrkan inte längre står för Guds Lag och helighet är inte marken längre förberedd för Guds Nåd. Nyckeln till himmelriket är att vara fattig i anden.
En liberalism som inte kan befria
Pastoralt är tanken att prästen, likt en Kristi ställföreträdande, ska räcka nåd och förlåtelse. Detta gäller både det allmänna prästadömet och det särskilda ämbetet. Men när Kyrkan inte längre förmedlar Lagen måste prästen först iklädda sig rollen som Johannes Döparen. Därför leder den liberala kristendomen till sin egen paradox – trots att den är liberal är det just det liberala som omöjliggör den största liberalismen av dem alla – friheten från synden. I en Kyrka som inte är tydlig hamnar prästen, församlingen och den enskilde kristne i en svår uppgift – att vara både Johannes Döparen och Kristi kropp. Rollen är ofta svår att förena. Och när Kyrkan blir otydlig om heligheten och Lagen blir det svårare för prästen att vara tydlig med Nåden och evangeliet. Inte för att det egentligen är så svårt att säga båda, men för att om de båda sägs samtidigt av samma person är det lätt att motparten enbart hör det ena.
I mötet med äktenskapsbryterskan behöver Jesus inte predika Lagen. Han behöver inte predika Guds helighet eller syndens allvar. Allt detta är givet genom sammanhanget och synagogan. Det Jesus kan göra är att förmedla Nåd och förlåtelsen.
Kyrkan uppgift är tala klarspråk – till befrielse och frälsning
Kyrkans uppgift, Kyrkan med stort K, är ett förmedla en kallelse och en uppgift som är så stor att ingen ens kan uppleva sig vara i närheten av att klara det på egen hand. För att tala med Paulus – alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och vi står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt oss.
Det är därför det är så allvarligt när Kyrkan tvekar på att hålla det heliga för heligt, för att kalla synd för synd. När Kyrkan brister på dessa område försvårar Kyrkan för omvändelse och Nåd. Den falska liberaliseringen leder till fångenskap och bundenhet.
Omvänt är det en nåd när Kyrkan är tydlig. Tydlig med heligheten. Tydlig med synden. Tydlig med människans kallelse. Tydlig med att vi alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Först då öppnas porten till Nåden. Desto tydligare Kyrkan är desto mer blir marken beredd. Desto skarpare Kyrkan är desto lättare blir det för Kyrkans folk att förmedla Nåd.
Det må vara en paradox. Men det är ofta i paradoxerna som trons skatter vilar.