”Då förstår ni av er själva att sommaren är nära.”
Så står det i dagens evangelium. Mitt i denna mörka tid talar Jesus om Guds rikes sommartecken. Men det är det märkliga sommartecken: ångest och rådlöshet, skräck och vågsvall, katastrofer av olika slag. Och visst stämmer det på vår egen tid. Människor är fyllda av oro inte minst nu i coronatider. Det finns en uppgivenhet hos många. Man ser sig själv utlämnad åt obegripliga krafter långt ovanför vanliga människors huvuden. Finns det då något som värdebeständigt i denna osäkra tillvaro? Finns det något som håller ”när allting annat sviker och bedrar” som det står i en psalm. Mitt i den ofta så ofta grymma verkligheten på jorden så är, trots allt, detta en påminnelse om något annat, något oändligt mycket mer, något som ligger bortom vår tankevärld, nämligen vår Herres Jesu Kristi och Guds rikes fulla ankomst.
Den andra adventssöndagen handlar om detta: Det som förgår och det som består.
Först ska vi stanna inför det som förgår. Himmel och jord ska förgå, säger Jesus. Det tror vi på även om det ligger bortom vårt förstånd. Visserligen upplever vi att det mesta i denna värld är både föränderligt och förgängligt. Men när man talar om förändringar i himlarymderna bland stjärnor och galaxer och så kallade mörka hål, så rör man sig med så oändliga tidsmått och avstånd att det hela är ganska obegripligt. Ja, universum påstås ju växa ut mot det helt okända och vad som ligger bortom universum om det nu finns något bortom, ja, det är fullständigt obegripligt för de flesta, ja, kanske även för astronomiforskare. Detta oändliga universum, dessa miljarders ljusår som man räknar med, vad är då en människa och ett litet människoliv på denna jord. Ser vi däremot mot vår egen värld så är det lättare att se förändringar. Allting går så fort numera, får man höra ibland. Till och med tiden anses gå fortare numera, även om vi vet att det inte är sant. Och så har vi den största myten av alla, nämligen att allt ska bli bättre och bättre och vi ska klokare och klokare.
Därför måste vi på andra advent, som riktar våra tankar mot allt som hör vår gamla värld till, fråga oss ärligt. Har vår tillvaro varit osäkrare än den är nu? Ingen undgår frågan. Kanske har den varit lika osäker alltid, men upplevelsen av människans och världens situation på alla områden, kan man inte längre komma undan. Informationen går ju blixtsnabbt och vi har hela världens nöd i våra vardagsrum.
Det har alltid funnits domedagspredikanter som försökt skrämma med att tiden är nära för Kristi återkomst. Det har till och med fått människor att en gång bege sig den långa resan från Nås till Jerusalem ty vad kunde på ett bättre sätt möta Jesus än i hans egen heliga stad.
Men alla sansade kristna vet att Kyrkan alltid lever i den yttersta tiden och att tusen år är för Herren som en enda dag. Ondskan finns där alltid och alla vet att det är kallast i den tidiga vintermorgonen. Och det är i vinterkylans tid vi lever, men det finns alltid förväntningar på en vår och sommar. Det finns hos oss ett hopp och en möjlighet till tro och liv.
Därmed är vi inne på det som består: Kristi ord ska bestå. Vi lever ju i förändringarnas värld, sa vi nyss. Och därför syns det ju för många i dag vara orimligt att ord som yttrades för ett par tusen år sedan och nedskrevs till oss skulle ha en slags giltighet i dag för hela världen. Skulle Bibeln och särskilt då Nya testamentet vara normerande för nutida människor i Sverige? Bara i viss mån säger många också inom Kyrkan. Så tar man till sig det som är gångbart och passande och lämnar det andra. Men vem är det som säger, vad som är gångbart och vad som ska förkastas. Bedömningarna växlar som tider och generationer. Det är alltid enklast att se vad som verkligen står. Det står att Jesu ord ska bestå och då ska vi lita på det. Hans jordiska röst och tonfall kan vi inte höra, eftersom det inte fanns någon bandspelare då. Det fanns inga massmedia, som gjorde hans namn och hans ord kända. Hans ord har förmedlats på andra sätt – genom människor. Guds Helige Ande har ingivit vissa människor att nedteckna vad som sagts av Jesus. Det är dem vi har i vår bibel. Det handlar först och främst om de tolv apostlarna, som undervisades av Jesus under några år. Det var dem som följde honom på hans vandringar, hörde hans undervisning, hans predikningar och samtal med både vänner och fiender. De var de som var med de sista dagarna, vid nattvarden, vid korset och framförallt fick möta honom som den uppståndne och levande på påskdagen. Och detta blev genom den helige Andes medverkan nedtecknat och vi har det i vår bibel.
Därför finns heliga ord och de ska finnas, de ska bestå även när himmel och jord förgår. Detta innebär inte något förakt för denna världen. Den är Guds skapelse men den är lagd under förgängelsen för syndens skull. En kristen ska inte fly världen. Nej, vi ska leva i världen men inte av den. Leva i världen men med hjärtat hos Kristus och himmelen. Vi ska tjäna vår nästa var och en på den plats han/hon är satt och leva av hans nåd och förlåtelse, som han ger oss i sin kyrka.
Så mitt i oro och världens vintermörker är sommaren nära. Amen.