I maj i år fyllde biskopen Göran Beijer 80 år. Han är även församlingspräst i S:t Stefanus koinonia i Stockholm och har en lång erfarenhet av församlingsarbete.
Kyrka och Folks Anders Lundberg ringde upp honom för att tala om kyrkliga, historiska och aktuella frågor.
Anders Lundberg: Du prästvigdes i Visby den 21 maj 1967. Det är nu 53 år sedan. Hur har Svenska kyrkan förändrats sedan dess?
Göran Beijer: ”Det är en totalt annorlunda kyrka. Att det numera kallas en episkopal kyrka är ett luftslott. Biskoparna har inte den ställningen längre. För närvarande håller Svenska kyrkan på att etablera sig som en nationell organisation där stift och församlingar är något slags lokalorganisation. Egentligen borde det vara precis tvärtom. Kyrkan består i första hand av församlingar och i andra hand stift och sedan samarbetar alla stiften som befinner sig i en och samma historiska, geografiska och kulturella gemenskap. Svenska kyrkan är egentligen en samarbetsorganisation för tretton stift.
Det som en gång var en kristen kyrka, det vill säga att man samlades omkring tron på Jesus, det är borta nu. Det finns församlingsblad där man över huvud taget inte nämner Jesus. Det har blivit så att Jesus är Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. I det senaste församlingsbladet från min församling letade jag noggrant, men där fanns inte namnet Jesus alls.”
De förändringar du nu beskriver, såg ni dem komma redan på 1960-talet?
Göran Beijer: ”Nej, inte alls. Jag tillhörde den högkyrkliga gruppen och den gruppen hade stora delar av Svenska kyrkan i sin hand. Merparten av prästerna i till exempel Strängnäs, Växjö och Visby stift, kanske något stift till, var högkyrkliga. Det kan man se på deras val av ledamöter till domkapitel och kyrkomötet. Merparten av prästerna vid kyrkomötet 1958 – det beryktade kyrkomötet – var emot kvinnans tillträde till prästämbetet. Biskopskollegiet var exakt delat och sedan var merparten av prästerna mot och merparten av kyrkopolitikerna för. När beslutet kom var vi studenter oroliga. Men det sades klart att det skulle finnas plats för oss.”
Kyrka och Folks redaktör Fredrik Sidenvall har beskrivit denna perioden, omkring 1960/70-1990, som gammalkyrklighetens ökenvandring. Som du nu beskriver högkyrkligheten låter denna tid dock som högkyrklighetens guldålder?
Göran Beijer: ”Från Gotland är det långt till gammalkyrkligheten, men det synsättet kan nog stämma. Det högkyrkliga utvecklade sig först livskraftigt, men bröts därefter ned av den centrala kyrkan med de restriktioner och beslut som fattades vartefter.”
Om högkyrkligheten trots allt var inflytelserik inom kyrkans etablissemang, så låter det som att den bröts ned genom en extern kraft?
Göran Beijer: ”Den svenska högkyrkligheten lyckades aldrig, i motsats till den engelska, riktigt etablera sig bland vanligt folk. Det var i stor utsträckning en präst- och akademikerrörelse. Dessutom innebar det svenska systemet att man inte kunde bevara fromhetsinriktningen i församlingarna vid prästbyte. Detsamma gäller för gammalkyrkligheten också för den delen. I England var det tvärtom. Huvudorsaken till att högkyrkligheten bröts ner var politiseringen av kyrkoråd och kyrkomöte. Jag skulle gärna kalla det för en extern kraft. Svenska kyrkan har beslutssystem som inte representerar kyrkfolket.”
Du växte upp på Gotland på 40-talet då din far där var kyrkoherde i Vänge, söder om Visby. Min svärfar som växte upp som prästbarn i Väskinde, några mil därifrån under samma tid, har berättat att prästlivet där präglades av stark kollegialitet och mycket arbete. Jag tycker att detta låter annorlunda mot prästernas vardag idag. Kan du hålla med om det?
Göran Beijer: ”Låt mig först berätta att min far var göteborgare. När han blev färdig på slutet av 30-talet var Göteborgs stift fullt. På den tiden fick inte stiftet anställa fler präster än man kunde försörja och dessutom det var förtur för de gammalkyrkliga. Torsten Ysander, som hade varit domprost i Göteborg, hade blivit biskop i Visby och han plockade till sig göteborgare. Min far var ungkyrkligt präglad och hade fångats upp av kristna studentrörelsen. Beträffande hur prästerna idag har det på Gotland vet jag inte, men jag tror inte att de har samma gemenskap som då. Stiftet hade vid den tiden omkring
40 präster och alla kände varandra. De hade inte semester på den tiden. Ville de vara lediga var någon av kollegorna tvungen att komma dit och tjänstgöra, så de höll sig väl med varandra.”
Du är sedan nästan 60 år gift med Mai, som har estniska föräldrar. Vad har Estland betytt för dig?
Göran Beijer: ”Mai är flyktingbarn och kom hit som treåring med två syskon. Hon är mellanbarnet. De växte upp först i Stockholm och sedan Uppsala. Sedan jag fördes in i den familjen har Estland blivit intressant för mig och sedan Estland blev fritt har vi varit där praktiskt taget varje år. Våra barn hade hemspråksundervisning när de växte upp. Tyvärr talade våra barn inte estniska med sin mamma, men där på 60-talet verkade det så oerhört avlägset med ett fritt Estland. Min dotter har dock lärt sig mycket estniska därefter.”
Du var också engagerad i internationellt arbete på Svenska kyrkans mission under en period på 1960- och 70-talet.
Göran Beijer: ”Ja man tillfrågade mig om jag ville komma som informationssekreterare till Svenska kyrkans mission. När jag tillfrågades sa jag att jag vet inte så mycket om mission. Men då sa de att de har ett hus fullt med folk som kan mission, vi behöver en informationssekreterare som vet hur det fungerar i församlingarna så att vi kan få dit bra information. Då tackade jag för det och flyttade till Uppsala. Min tjänst där avslutades med en tid i Beirut i Libanon. Det hade etablerats kontakter med kyrkorna i Mellanöstern, och man ville att någon satte sig in i östkyrkornas traditioner.”
I mångas föreställning var denna tid i Uppsala internationalistisk. Var detta något som du märkte av i missionens arbete?
Göran Beijer: ”Det var en tid när Svenska kyrkans Mission och Lutherhjälpen var väletablerade och hade ett gott stöd av församlingarna. Missionen hade säkert 25-30 missionärer i Indien och Afrika, främst Tanzania, Zimbabwe och Sydafrika. Det fanns även missionärer i Singapore och Malaysia.”
Idag skulle man kanske säga att det där var ett kolonialt projekt?
Göran Beijer: ”Det är ju vad man ofta brukar säga idag. Missionen i Afrika var framgångsrik, men fungerade sämre i Asien. Man måste komma ihåg att verksamheten bedrevs på verklighetens nivå. Vid sidan av kyrkor byggdes sjukhus och skolor och man hjälpte vanligt folk. Det är klart att missionärerna i vissa fall fick hjälp av makthavarna, men de arbetade ju aldrig som makthavarnas representanter.”
För många är du nog mest känd som en högkyrklig Stockholmspräst. Samtidigt har Stockholm haft rykte om sig att tillhöra den mest progressiva och liberala delen av hela Svenska kyrkan. Du var i flera år i
S:t Jacobs kyrka, som ligger alldeles i centrala Stockholm. Hur fick du möjlighet att komma dit?
Göran Beijer: ”S:t Jacob hade en högkyrklig tradition från prästen Evert Palmer som var kyrkoherde där på 1960-talet. Han efterträddes av Karl Erik Fridblom som var av gammalkyrklig tradition (tillika aktiv i Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro, AL:s anm.) men som såg vad som fungerade och därför hade en rad mer eller mindre högkyrkliga adjunkter. I den kyrkan med sin centrala geografiska placering, med få fasta boende, hade man ett utvecklat en verksamhet med dagliga gudstjänster och kyrkomusik. Det viktiga var då en kyrkomusik som hade ett verkligt kristet innehåll. När jag såg att det skulle uppstå en vakans efter det år som missionen sände ut mig till Beirut, så hörde jag mig för om jag kunde få tjänsten och fick den. Där blev jag kvar i 15 år.”
Du har tydligt tagit ställning för Missionsprovinsen. Vill du utveckla det?
Göran Beijer: ”Jag nämnde innan att vi nu har en totalt annorlunda kyrka. Det är därför som jag tillhör dem som bildade missionsprovinsen eftersom det inte var meningsfullt att stanna kvar i Svenska kyrkan längre. Det som hände var att biskopen i Stockholm, Henrik Svenungsson, hade deltagit i biskopsvigningen av Christina Odenberg i Lund. Då meddelade jag Svenungsson att jag inte längre kunde se honom som min biskop i andlig mening. Det ledde efter vissa turer till att jag flyttades bort från
S:t Jacobs kyrka. Domprosten Caroline Krook arrangerade det hela, men det var ju domkapitlet som stod för beslutet i slutändan. Min tjänst som kontraktsadjunkt var sådan att stiftet kunde ändra uppgifterna, varför det inte fanns mycket att göra. De sista åren tjänstgjorde jag mest i Essinge församling.
Men för att komma till din fråga så var jag också dekan i Stockholmssynoden och när vi märkte vartåt det började luta så anordnade vi egna gudstjänster. Vi bildade då
S:t Stefanus koinonia. Koinonia var en beteckning som biskopen Bertil Gärtner hade föreslagit. S:t Stefanus koinonia tillhörde också dem som bildade Missionsprovinsen. Därefter valdes jag till biskop. Arne Olsson blev missionsbiskop och Lars Artman och jag var biträdande biskopar.”
Hur ser du på biskopsämbetet?
Göran Beijer: ”Det tillhör nog min högkyrkliga teologi att jag menar att det är det första ämbetet. Apostlarnas efterträdare var biskoparna och sedan har biskoparna präster och diakoner som sina medarbetare. Det är svårt att säga riktigt vad som hände där i urkyrkan så det finns goda skäl att säga att det är prästämbetet som är det grundläggande och att prästerna sedan utser vem som ska vara biskop, men jag menar att även sett så har biskopen ett självständigt ämbete.”
Laurentius Petri skriver 1571 års kyrkoordning att någon skillnad mellan präst och biskop inte fanns i urkyrkan men att den ordning som växte fram likväl ska bestå ”så lenge werlden står”. Det låter som att Laurentius Petri ser biskopsämbetet som en mänsklig ordning.
Göran Beijer: ”Det håller jag inte med om. Han säger även i sin kyrkoordning att det fanns både präster och biskopar från början men sedan säger han att biskopsämbetet är ”uthan twiffuel aff Gudh the helga Anda” inspirerat. Det är nog lite svårt att säga exakt vad han menar, men han anser ju definitivt att kyrkan ska ha biskopar. Det sätt som biskopsämbetet sedan bevarades i Sverige är unikt i den lutherska delen av kyrkan.”
I våras drabbades S:t Stefanus koinonia hårt då tre församlingsmedlemmar, däribland församlingens kyrkoherde Hans-Åke Holmström, avled i covid 19. Hur har denna tid varit för församlingen?
Göran Beijer: ”När detta bröt ut, ungefär halvvägs in i fastan där i mars månad, beslutade Hans-Åke och jag att vi inte skulle tjänstgöra gemensamt så att vi inte smittade varandra om det värsta hände. Sedan fortsatte vi hela tiden våra gudstjänster men har naturligtvis alltid varit måna om alla försiktighetsåtgärder. Vi har aldrig varit så många att vi inte kunnat hålla avstånd. Vid några gudstjänster efter påsk var vi bara 3-4 stycken gudstjänstdeltagare innan det så sakta kunnat öka, även om vi alltjämt inte är uppe i samma nivå som före det bröt ut.”
Hur ser du på kyrkans uppgift i pandemins tid?
Göran Beijer: ”Jag tillhör dem som menar att det var fullständigt galet, som man bland annat gjorde i Stockholm, att stänga ner alltihop. I de stora stockholmskyrkorna hade man utan problem kunnat fortsätta med gudstjänster hela tiden under iakttagande av avstånd och försiktighet. Gemensamma gudstjänster behövs i en sådan här tid.
Man behöver få vara nära det som är budskap om liv när man runtomkring har budskap om sjukdom och död.”
S:t Stefanus koinonia har den senaste tiden varit i blåsväder, då det varit olika uppfattningar i den kyrkoförening som koinonian hyr av om man också kan hyra ut till en rysk-ortodox församling. En journalist på tidningen Dagen, Jacob Zetterman, ställde frågan på sociala medier om ”en rysk-ortodox församling, anklagad för att vara Rysslands förlängda arm, [ska] få ta över en kyrka i centrala Stockholm?” Stämmer Zettermans bild att kyrkan nu tas över av ryssarna?
Göran Beijer: ”Tidningen Dagen har haft flera artiklar i ämnet. Det hela handlade om att S:t Sergeijs församling alltid hyrde in sig någonstans för att fira påsk, då de inte fick plats i det ordinarie kapell som de hyrde. Detta kapell var i sin tur egentligen för litet för deras vanliga gudstjänster. Just denna påsk skulle den kyrka de brukat hyra för påskfirandet användas för ett kulturarrangemang och då fick de på något sätt tag på oss. När de såg S:t Sigfrids kyrka frågade de om de också kunde få ett löpande hyreskontrakt för att lösa sitt stående problem med en för liten lokal. Det skulle inte inkräkta på S:t Stefanus verksamhet och det skulle dessutom ge den gamla träkyrkan en välbehövlig inkomst. Det var om detta som det huvudsakligen var strid om.
Det har sagts att ryssarna har försökt att ta över kyrkan men motsättningarna har varit bland de svenska medlemmarna. Det talades först att det inte var lämpligt med ortodox gudstjänst i en kyrka som är vigd för evangelisk gudstjänst, men senare framkom att den stora frågan var att där inte fick vara något ryskt. Det kom beskyllningar om att ryska församlingar alltid bär sig åt på detta sätt och vi har undersökt detta i rimlig utsträckning och det finns inga tecken på att S:t Sergij skulle vara något slags förlängd arm av ryska maktintressen. Vid ett nytt föreningsmöte har saken klargjorts och den ryska församlingen firar nu gudstjänst i kyrkan.”
Du har lång erfarenhet som församlingspräst och är fortfarande verksam som det. Hur når man dagens svenskar med evangeliet om Jesus?
Göran Beijer: ”Den som ger svaret på den frågan lyssnar jag gärna till. Stockholm är ju med Mälardalen det mest sekulariserade området i Sverige. Det är utomordentligt svårt att hitta ingångar till människor i det området. Dessutom är ett av problemen att detta är något som präster inte klarar av längre på egen hand, utan det åligger de enskilda kristna att i sitt möte med medmänniskor visa vad kristen tro är. Detta är något som de inte har varit vana med i en folkkyrka och det börjar bli problematiskt i hela Sverige, men i synnerhet i Mälardalen.
När jag arbetade på Svenska kyrkan mission gjorde en praktikant en undersökning om vad som gjorde att man ville följa och stödja mission. Det visade sig att det i de allra flesta fall berodde på att de träffat en missionsvän som inspirerat dem. Det är nog samma sak med intresset för kristen tro. Det är personlig vänskap som gör att människor blir intresserade av kristen tro och detta innebär en omställning mot hur det var under folkkyrkans tid.”