Om julens evangelium gäller, att det är ”ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot” (1 Tim 1: 15). Jag lånar dessa apostelns ord och sätter dem som rubrik för denna julbetraktelse.
Julens evangelium – ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot
I.
Vi börjar med att se vad julens evangelium säger oss. Först att Frälsaren är född. Visst är detta något vi alla vet. Vi har hört det många gånger. Ändå behöver det sägas om och om igen. För det är detta som är själva huvudsaken. Om inte Frälsaren blivit född, så hade vi inte firat denna högtid, i varje fall inte med julevangeliet, julpsalmerna och julgudstjänsterna. Då hade vi inte haft någon kristendom. Då hade inga kyrkor blivit resta. Och vad värre är: Då hade vi alla varit utan hopp för evigheten, för ”vore ej det barnet fött, förtappat bleve då allt kött”. Men nu är Frälsaren född. Som ängeln förkunnade för Betlehems herdar: ”I dag har en Frälsare blivit född åt er i David stad, och han är Messias, Herren.” Och därför är det inte hopplöst förlorat för oss. I stället gäller: ”Nu frälsning bjuds åt alla.”
Om julens evangelium kan vi också säga, att det bär bud om en glädje som gäller alla människor. Det var inte många som genast insåg det stora glädjeämnet, att Frälsaren var född till jorden. De flesta låg och sov när det oerhörda hände, att Gud blev människa för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Men det blev predikat från första stund. ”Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket”, hette det redan samma natt som Frälsaren föddes. Det var bara några fattiga herdar som lyssnade till detta budskap. Men det skulle snart gå vidare. Det skulle bli ett verkligt glädjebudskap för alla människor. Om inte Guds Son blivit en av oss och i vårt ställe och oss till godo varit lydig intill döden på korset, hade ingen enda kunnat få syndernas förlåtelse, bli Guds barn och till sist få komma till himlen. Men nu är Frälsaren född. Nu har Guds Son blivit vår broder, uppfyllt all rättfärdighet i vårt ställe, sonat all vår synd och betalat hela vår skuld. Det är detta som gör det till ett sådant glädjebudskap, att vi fått en Frälsare. Och den glädje som julens evangelium bär bud om, är en glädje som gäller alla människor. Ingen behöver stå utanför den glädjen. Vad Frälsaren har gjort gäller alla utan undantag. Alla annan glädje utdelas ju så olika. Men i den stora glädjen över att Frälsaren är född kan alltså varje människa få del.
Om julens evangelium kan vi också säga, att det förkunnar Guds ära, frid och välbehag. Ja, det var ju om detta som den stora himmelska hären sjöng den natt då Frälsaren föddes till jorden: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.” Julens evangelium förkunnar alltså allra först Guds ära. Det är sant att redan skapelsen förkunnar Guds ära. Men inte minst det underbara som hände den första julnatten förkunnar Guds ära. Att Gud så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son i lidande och död för att frälsa oss, gör honom värdig all ära.
Julens evangelium förkunnar vidare Guds frid. Friden mellan Gud och människorna hade en gång gått förlorad. Men i Jesu födelsestund kunde det med rätta sjungas om frid på jorden, för Jesus kom för att ”strida, lida dödens smärta, att vårt hjärta frid må vinna och en öppnad himmel finna”. Den friden ges åt den som vänder sig till Jesus med syndabekännelse och bön om förlåtelse, för Guds frid är en förlåtelsefrid, en frid som man därför får äga mitt under den största ofrid. Men blir det bara frid uppåt, med Gud, blir det också frid utåt, med våra medmänniskor. Vägen till frid på jorden också i yttre mening går därför alltid genom fridsfursten Jesus.
Julens evangelium förkunnar också Guds välbehag. Men vi är ju alla syndare. Hur kan Gud då ha behag till oss, ja, rent av välbehag? Jo, just för Frälsarens skull, för att han både har uppfyllt Guds kärleks bud i vårt ställe och försonat för alla våra brott mot samma bud. För Frälsarens skull omsluter Gud med oss välbehag. Han förkastar inte genast den som vandrar borta från honom, utan omsluter honom med sin uppsökande kärlek. Och den som i ånger och tro vänder åter till honom omsluter han med sin förlåtande kärlek.
II.
Låt oss nu också se, att julens evangelium är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot. Att det är ett ord att lita på, det betyder att det är sant. Det hör inte hemma i diktens eller sagans värld. Det är tvärtom fast förankrat i verkligheten. Vid en bestämd tidpunkt i världshistorien, när Augustus var kejsare i Rom och Kvirinius landshövding över Syrien, då föddes Frälsaren. Men också födelseplatsen är klart angiven. Det var i det lilla Betlehem som Frälsaren föddes.
Men julens evangelium är fast också så, att det ger vad det handlar om, nämligen frälsning. Därför är det också värt att på allt sätt tas emot. Det betyder först, att vi på allvar lyssnar till det, alldeles som Betlehems herdar gjorde när en Herrens ängel kom till dem och förkunnade för dem, att en Frälsare blivit född åt dem. Nu sänder Gud ingen ängel med det glada budskapet om frälsning genom Jesus. Det behövs inte heller. Vi har det i Guds ord – i vår Bibel och i en bibeltrogen förkunnelse. Då skulle vi som herdarna lyssna till detta budskap, så som man lyssnar till något som i allra högsta grad angår en. För är det något budskap som har adress till oss alla, så är det just julens evangelium. Till var och en av oss säger det: Åt dig har en Frälsare blivit född – en Frälsare från synd, död och förtappelse till förlåtelse, liv och salighet.
Men till att ta emot julens evangelium hör också, att vi lyder det. När ängeln sade till herdarna både att en Frälsare blivit född, var detta ägt rum, och hur de skulle känna igen honom, så förstod herdarna. De skulle söka upp den nyfödde Frälsaren. Och de lydde genast och skyndade sig in till Betlehem och fann barnet i krubban. Nu kommer julens evangelium till oss med samma maning att skynda till den Frälsare som Gud har gett oss. Vi behöver inte resa långa vägar för att finna honom. Den krubba där vi kan finna honom är Guds ord. Och vägen som leder dit är bönen.
Att lyda julens evangelium är alltså att gå till Guds ord och vid Ordet be, att han som inte ratade den hårda krubban i det låga stallet, inte heller ratar oss fattiga syndare när vi kommer till honom, utan tar emot oss och förlåter oss och gör oss till Guds barn. Och det vågar jag säga dig, att en sådan bön hör han. Ja, men har jag inte för länge hållit mig borta från honom och för mycket gjort honom emot, för att han skulle vilja ha med en sådan som mig att göra? kanske du invänder. Men nej! Han kom ju för att frälsa just syndare, frälsa sådana som du. Och han kom som ett litet fattigt barn, för att ingen som verkligen ville komma till honom skulle skrämmas bort, inte heller du. Amen.