Samuel! Samuel!
Denna söndags första läsning handlar om Samuel och är hämtad ur kapitel 3 i den första av de två böcker som uppkallats efter honom.
Det finns mycket dysterhet i bokens början, såväl i familjelivet som i gudstjänstlivet och i samhällslivet. Hanna, som blev Samuels mamma och som var den ena av Elkanas två hustrur, är barnlös och hånas av hans andra hustru för detta. En familjetragedi. I helgedomen i Silo pågår en annan familjetragedi. Prästen Eli har två söner i tjänst vid helgedomen. Dessa båda söner lever illa och drar vanära över sitt ämbete och över helgedomen, ja, över Herren. Girighet, tempelprostitution och våld florerar. Eli försöker förmana men utan gehör. Folket är även hotat av filistéerna, Israels ärkefiende, och kommer att besegras nesligt.
Mitt i denna röra genomför Herren sin vilja och avsikt och det sker genom ett barn – gossen Samuel. Elkana och hans familj begav sig årligen till helgedomen i Silo. Elkana älskade sin Hanna och såg hennes stora sorg över sin barnlöshet, som den andra hustrun inte var sen att reta henne för. Hanna förlorade livslust och åt inget.
När de nu var i Silo tog Hanna tillfället i akt att lägga fram sin nöd och bedrövelse i bön inför Herren. Hon ställde sig vid ingången till helgedomen och bad under tårar, tyst för sig själv och för Herren, men orden formade ljudlöst hennes läppar. Hon bad länge. Eli, sittande på sin stol vid ingången lade förstås märke till henne. Men han tror att hon är berusad – precis som folket trodde om apostlarna på pingstdagen! – och säger åt henne att nyktra till. Hon lägger fram sin sak för Eli och får gå från mötet med honom i frid och med ett löfte att Herren skulle ge henne vad hon bett om i sin bön.
Och som för Elisabet och Sakarias blev det för Hanna och Elkana. De fick vänta sitt första gemensamma barn, en son, som fick namnet Samuel, som betyder ”Gud har hört”, ”bönhörelse”. Samuel var Hannas förstfödde och efter hans födelse brister Hanna ut i en lovsång, ett Gamla testamentets Magnificat.
I sin bön hade hon givit ett löfte att om Herren gav henne en son skulle hon ge den sonen tillbaka till Herren, till hans helgedom och med ett nasirlöfte. När hon hade slutat amma Samuel tog hon så småningom med honom till Silo och till Eli i samband med hennes och Elkanas årliga besök vid helgedomen. Hon klädde honom i en linnedräkt, en efod, vilket var prästernas plagg och som också pekar fram emot den dräkt Kristus skänker oss genom sin översteprästerliga gärning: sin rättfärdighet. ”Det fina linnet är de heligas rättfärdighet”, läser vi i Uppenbarelseboken. För varje år kom hon med en ny dräkt, en storlek större, precis som vår dopdräkt räcker för oss när vi blir äldre och större – den blir aldrig för liten!
Till det tragiska i folket hörde att Herrens ord var sällsynt på den tiden och att profetsyner inte var vanliga. Eli hade förlorat mycket av sin synförmåga, kanske såväl fysiskt som andligt, men inte helt. Guds lampa hade ännu inte slocknat i helgedomen. Det är natt och mörkt och det sovs i Herrens hus.
Då!
När allt hopp nästan verkar vara ute, då handlar Herren. Han handlar genom sitt ord och talar till Samuel så att Samuel blir väckt.
Att Guds ord var ”sällsynt” har två perspektiv. Det negativa perspektivet är att Guds ord inte förkunnades eller att det skedde sällan. Man fick inte höra Guds ord. Elis söner gav inte Guds ord till folket som kom till Silo, tvärtom gjorde de helgedomen till en rövarkula. Men folket – till exempel Hanna och Elkana – visste vad Guds ord hade för kraft och löfte. Hos dem levde tron, men inte hos dem som hade till ansvar och uppgift att vara Herrens präster i helgedomen.
Det positiva perspektivet är att det som är sällsynt, det är värdefullt och dyrbart. En köpman som söker sällsynta pärlor gör allt för att förvärva en, när han äntligen finner den. Hanna hade funnit den pärlan.
Tiden när profetsyner var ovanliga skulle nu ta slut. Samuel blir tagen i tjänst av Herren och utrustas med profetians gåva. Herren kallar på Samuel men varken Samuel eller Eli förstår först vad som händer i mörkret, ovana som de var att höra Herrens sällsynta ord. Men så vaknar Elis insikt: Det är Herren! Eli förmår ge Samuel vägledning och rätt hållning inför Herren och hans ord: ”Tala, Herre, din tjänare hör.”
Och så blir Samuel tagen i bruk och blir en ledare i Guds folk under lång tid. Herren lät sig bli sedd och hörd i Silo av Samuel.
På vilket sätt rör detta oss idag, denna första söndag under året efter Frälsarens Kristi födelse 2021?
Kanske framför allt genom den tröst och det hopp som finns i berättelsen mitt i dysterheten.
Det är inte alltför svårt att idag känna igen sig i situationen.
I många familjer är det tragedier. Relationer mellan barn och föräldrar, makar, släktingar och vänner kan vara söndertrasade.
I ledningen för Guds folk, oberoende av samfund eller sammanhang, kan det vara mycket övrigt att önska. Man kan uppleva att Guds ord är satt på sparlåga, att Herrens lampa knappt lyser, att det som skulle vara den profetiska rösten talar annat än ord från Herren. Många av dem som skulle se klart har fått andlig starr.
Man upplever att landet är hotat av yttre och inre fiender. En orolig omvärld kan ge historien tvära kast. En andlig urholkning av vårt folk gör människor till lätta byten för tomhetens välde.
Var är Herren i allt detta?
Han är i sin helgedom. Ännu lyser Herrens lampa. Ännu är inte ljusstaken flyttad. Ännu kan det finnas en Hanna, en Samuel, som vet att söka Herren i bön och ställa sig till hans förfogande som hans ords tjänare. ”Här är jag! Tala Herre, din tjänare hör.”
Vår tid behöver sådana som Hanna och sådana som Samuel. Herren vill upprätta sin helgedom och sitt folk. Låt vår bön detta år få bli, att Herren ska bli sedd och hörd i våra hem, i vår kyrka, i vårt land.