Överheten bär inte svärdet förgäves, men när vi inom någon månad ska gå in i ett andra år av pandemi är det precis vad de verkar göra. Vår överhet i regering och riksdag har den styrande och lagstiftande makten i sin hand. Av regeringsformen framgår att det är regeringen som styr riket. De har initiativet i lagstiftningsprocessen, de beslutar om förordningar, de förvaltar statens tillgångar och leder den statliga förvaltningen. Till sitt förfogande har de en väldig statsbudget och myndigheter som verkar oräkneliga till sitt antal och sina resurser. Det saknas helt enkelt inte muskler för att vidta verkningsfulla åtgärder mot pandemin.
Om vi jämför hur den svenska regeringen har kommunicerat kring pandemin skiljer det sig inte mycket från andra länder. Man har inskärpt situationens allvar, understrukit medborgarnas personliga ansvar för sig själva och för andra och betonat vikten av skyndsam och heltäckande vaccinering.
Men ser man till det faktiska handlandet har man tvärtom visat sig valhänt i sitt agerande och obetänksam inför sitt ansvar. När det gäller vaccin har man ingen fungerande logistik och plan. När det gäller inskränkningarna i grundläggande friheter har de åtgärder man vidtagit varit verkningslösa. Förutom munvädret har de åtgärder man vidtagit i huvudsak varit att begränsa möjligheterna till allmänna sammankomster. När det gäller det faktiska handlandet har regeringens ledamöter sagt en sak men sedan gjort en annan genom att bland annat åka på semester och besöka köpcentrum. När det gäller regeringens agerande är det verkligen frågan om att vara stor i orden men liten på jorden. Vår överhet bär svärdet förgäves!
Regeringen förklarar i förarbetena till förordningen om begränsningar av allmänna sammankomster att man använder dessa åtgärder eftersom det har en signalverkan till människor som inte berörs av dem. I förarbetena till den beslutade pandemilagen skriver man uttryckligen att begränsningarna av allmänna sammankomster genom ordningslagen inte fungerar för att bekämpa pandemin. Man behöver istället kunna begränsa smittspridningen på handelsplatser och i kollektivtrafiken. Vad de i klartext säger till kyrkan är: ni ska inte fira gudstjänst så att alla andra förstår att de måste tvätta händerna och stanna hemma från köpcentren. Nio månader har de haft på sig men har ännu inte fått svärdet ur skidan.
Smittspridningen i ett gudstjänstrum påverkas av storleken på gudstjänstrummet och andra åtgärder som vidtas. Det säger sig självt att de flesta gudstjänster – med enkla åtgärder – kan göras i princip riskfria. Det är också en absurd situation att tillåta en kvarterskrog att vara fullbesatt (så länge det sitter fyra eller färre personer vid varje bord) men inte tillåta fler än åtta personer i Uppsala domkyrka där det i vanliga fall får sitta 2 200 personer. Det är bland annat därför som begränsningar av gudstjänstfirande i andra länder antingen ser annorlunda ut eller har upphävts av domstolar. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt att vidta de åtgärder man har gjort och de strider därmed mot religionsfriheten. Den begränsning som borde varit på plats är att kräva tillstånd från polismyndigheten för gudstjänster med fler än åtta deltagare. Då hade tillståndet kunnat förenas med särskilda krav på smittskyddsbegränsande åtgärder som utformats utifrån förutsättningarna på plats.
Kyrkans uppgift är att lyda överheten. Men inte när överhetens påbud går mot lydnaden av det uppdrag man har fått från Gud. Kyrkan har en uppgift att kritisera den överhet som inte uppfyller sitt uppdrag. Vägrar överheten använda sin kraft för att uppfylla sin kallelse måste det hyckleriet avslöjas. Ytterst sett måste kyrkan agera för att få begränsningarna prövade i domstol.
Hur har då Svenska kyrkan agerat? Biskopsmötet har manat till att fortsätta gudstjänsterna men inte på någon punkt har man kritiserat regeringen. Man har inte uppmanat dem att tänka om. Man har över huvud taget inte lyft frågan om begränsningarna verkligen gör något för att förhindra smittspridningen. På många håll har församlingar vidtagit högst rimliga åtgärder för att upprätthålla gudstjänstfirande och det är självklart gott. Men på många andra håll har man tvärtom använt pandemin som en ursäkt för att inte utföra sin kallelse. Skräckexemplet är de pastorat där man helt enkelt hänvisat till digitala utsändningar från stiftet. Det är smärtsamt för kallelsemedvetna medarbetare i kyrkan. Ger man på detta sätt upp sin kallelse borde man lämna in sin krage samtidigt.
Den absurda situation som kyrkan i vårt land befinner sig i vittnar om är ytterst sett att det för kyrkan – precis som för regeringen – inte är det viktiga att verkligen göra det man ska utan att låta som om man ville göra det. Det hyckleriet är verkligen ett särdrag för vår tid som stämmer till eftertanke kring vårt lands förmåga att bemöta framtida utmaningar. I en värld där den polerade ytan är allt får vi till sist bara en skinande grav att vila i.
Vad bör då de lokala församlingarna göra i denna oordning? Det finns – för närvarande – bara ett sätt att hantera dessa begränsningar och det är att följa dem men arbeta sig runt dem. Att erbjuda flerfaldiga gudstjänster och fortsätta det församlingsvårdande arbetet på de sätt som är möjliga. Att regelbundet ringa och tala med gudstjänstbesökarna. Att erbjuda samlingar i hemmen och tillvarata de möjligheter som finns för att förmedla inspelade gudstjänster. Här måste vi snabbt sprida kunskap och solidariskt arbeta med varandra för att Guds ord inte ska tystas utan få utsås och bevaras i människornas hjärtan.