Kyndelsmässodagens evangelium berättar om den gamle Simeon. Vi får där veta, att den helige Ande var över honom och ledde honom. Evangeliet låter oss också få veta vad det betydde för Simeon, att han leddes av Anden. Samtidigt blir det en påminnelse om vad det betyder för dig, käre läsare av dessa rader, om du annars står under ledning av samme Ande som Simeon.
Under Andens ledning
Att som den gamle Simeon stå under Andens ledning, det innebär många viktiga saker, men vi ska särskilt lägga märke till en sak, som är den klart viktigaste, och det är att Anden får öppna dina ögon, så att du kan se på Jesus i tro och säga om honom: min Jesus, min Frälsare.
Simeon var rättfärdig och gudfruktig, upplyser oss texten. Simeon hörde till de enkla fromma i landet som stilla gick sin väg fram genom livet. Han bad regelbundet sina böner. Han kom gärna för att lyssna när de heliga Skrifterna lästes och förklarades. Han ville i allt rätta sig efter Guds vilja. Medan andra gjorde sig märkvärdiga inför både Gud och människor med sin fromhet, så visste Simeon att han inget eget hade att berömma sig av eller förtrösta på. Det hade den helige Ande lärt honom. Av Anden hade han också fått lära, att det var en Annans fromhet han behövde för att hålla måttet inför den helige Guden och bestå inför honom. Det var den fromhet som Guds Messias skulle komma med – ”Israels tröst” som man kallade honom och som det står i vår text, att Simeon väntade på. Men nu var det så att Anden hade låtit Simeon förstå, att han inte skulle lämna detta jordelivet förrän han hade sett Israels tröst, sett Guds Messias. Vilken lycka måste inte ha fyllt Simeon, då han fick detta underbara löfte!
Men det ena levnadsåret lades till det andra, och Simeon blev äldre och äldre och var nu en gammal man. Kanske undrade han mer än en gång hur det skulle bli med löftet han fått. Men det var ju Gud som genom sin Ande hade gett honom löftet, och Gud håller alltid vad han har lovat. Också löftet till Simeon höll Gud. På fyrtionde dagen efter Jesu födelse gick Josef och Maria till Jerusalems tempel för att bära fram sitt barn inför Herren, som det stod i Herrens lag att man skulle göra. Just den dagen talade Guds Ande till Simeon och manade honom att gå till templet. Simeon var lydig och gjorde som Anden hade sagt och kom så till templet just då Josef och Maria bar in barnet Jesus. Och i samma ögonblick som Simeon såg barnet, avslöjade Anden för honom den underbara sanningen om det. Barnet var Israels tröst, Guds Messias.
Med sina vanliga ögon kunde Simeon inte se, att det var något särskilt med barnet som Josef och Maria bar fram inför Herren i templet. Det såg ut som vilket nyfött barn som helst. Men med Andens hjälp trodde Simeon vad han inte kunde se: att det lilla barnet var just Israels tröst, Guds Messias – ja, Guds egen älskade Son som kommit till jorden, inte bara för att bli vår broder som skulle dela alla våra villkor – vilket redan det var stort – utan också och framför allt, ja, störst av allt, för att bli vår Frälsare som skulle ta på sig alla våra synder, bära dem i sin kropp upp på korset och där lida straffet för dem och så ta bort dem inför Guds åsyn. Och eftersom Guds Ande öppnade Simeons ögon så att han kunde tro detta, så heter det sist i vår text, att han tog Jesusbarnet i sina armar och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett till att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”
Men också du, käre läsare, behöver få dina ögon öppnade av den helige Ande, så att du kan se på Jesus i tro och säga om honom: min Jesus, min Frälsare. När det predikas och talas om Jesus – men märk väl: inte vilken Jesus som helst, utan den Jesus som möter oss i Guds Ord – då är det som om Jesus bäres fram inför dem som lyssnar. Men då gör många, sorgligt att säga, som de flesta i Jerusalems tempel när Jesus bars in där av Josef och Maria. De går förbi honom utan att se eller förstå vem han är. När de får höra att han är Frälsaren också för dem, så tänker de och kanske också säger: ”Vad ska vi med en Frälsare till?” Men varför denna blindhet? Jo, därför att de är just blinda. Guds Ande har inte fått lov att öppna deras ögon för sanningen om dem själva: att de på grund av sitt av synden fördärvade hjärta inte klarar av att leva upp till krav på dem – krav som inte handlar om att göra så gott man kan och sedan låta Gud göra resten, utan krav som handlar om inget mindre än att vara helig som Gud är helig, ja, att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv.
Men så finns det också de som Guds Ande fått övertyga om detta, och som därför också blivit övertygade om hur väl de behöver Frälsaren som Gud har gett oss. Men de har ännu inte liksom tagit honom i sina armar. Jag menar: De vågar inte riktigt tro, att han är också deras Frälsare. Ängsligt frågar de sig: ”Vad ska vi göra?” Ja, vad ska du göra, du som har det så? Jo, du ska vara med när det predikas och talas om Jesus sådan han möter oss i Guds Ord. Det är det ansvar som du har. Då tar Gud på sitt ansvar att med sin Ande öppna dina ögon för Jesus, så att också du kan se på honom i tro och säga: min Jesus, min Frälsare. Och hur lyckligt när det får bli så! Alldeles som den gamle Simeon får också du prisa Gud och säga:
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett till att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”