Biskop och judarnas vän

Boken om Hans Fuglsang-Damagaard har en dubbel dramatik – de danska judarnas och hans egen.
Skriven av: Christian Braw
Publicerad: 8 februari, 2021

De danska judarnas räddning 1943 är en händelse utan motstycke. Den initierades av en tysk diplomat, Georg Ferdinand Duckwitz, som för motståndsrörelsen avslöjade planen att föra judarna till koncentrationsläger i Polen. Han fick också den tyska marinen att just då ta in alla patrullbåtar för översyn. Men evakueringen till Sverige skulle ändå inte lyckats om det inte funnits ett starkt engagemang för judarna i folket. Där är biskop Hans Fuglsang-Damgaard ett centralt namn. Han har nu fått en utförlig biografi av professor Martin Schwarz Lausten, Biskoppen og jødeforfølgelserne (Kristeligt Dagblads Forlag).

Hans Fuglsang-Damgaard var uppvuxen i den del av Danmark, som då var införlivat med Tyskland. Han hade varit soldat i första världskriget och kände Tyskland väl. Som docent i etik satte han sig in i den tyska antisemitismen, som var stark redan på 1920-talet. Karl Marx hade på sin tid varit antisemit på grund av judars finansiella verksamhet. På slutet av 1800-talet tillkom en annan faktor genom Darwins intresse för raser. Darwin var inte antisemit, men hans rastänkande överfördes av andra på judarna. Fuglsang-Damgaard såg också i den antisemitiska litteraturen två andra drag: Det första var den kollektiva skulden. Om en judisk bankir gör konkurs, så är alla judar skojare. Det andra var demagogin – man upprepar ständigt samma sak, oavsett om den är sann eller falsk.

Den tyska antisemitismen accelererade ytterligare under depressionen från 1929, och när Hitler fick makten 1933 blev läget kritiskt. Många tyska judar emigrerade. En del kunde etablera sig i nya länder genom stöd från judiska organisationer. Men det fanns en grupp som var helt utlämnade. Det var kristna av judisk börd. Nu blev det förbön för de tyska judarna i landets kyrkor varje söndag. Genom Hans Fuglsang-Damgaard ordnades en upprop och en riksinsamling till stöd för dem. Från regeringskansliet fick han beskedet att Tyskland inte fick nämnas i uppropet.

9 april 1940 ockuperades Danmark av tyska styrkor. Den danska regeringen satt dock kvar men helt beroende av den tyska riksbefullmäktige Dr Werner Best. Det var han som tog initiativ till de danska judarnas bortförande. Den danska reaktionen blev häftig. Hans Fuglsang-Damgaard, som då var biskop i Köpenhamn, skrev på de andra biskoparnas uppdrag ett herdabrev, som av studenter spreds till alla landets präster och lästes upp i alla landets kyrkor. Det inleddes med orden:

 ”Överallt där det uppstår förföljelse av judar av rasmässiga eller religiösa skäl, är det den kristna Kyrkans plikt att protestera, därför att vi aldrig kan glömma att Kyrkans Herre föddes i Betlehem av jungfru Maria i enlighet med Guds löfte till hans egendomsfolk…” 

Herdabrevet slutar med orden:

”Vi är i vårt samvete bundna till att hävda rätten och att protestera mot varje kränkning av rätten, och därför vill vi utan tvekan bekänna oss till ordet om att vi skall lyda Gud mer än människor.”

Överrabbinen i Köpenhamn Max Fiebiger hade redan före de danska judarnas räddning blivit bortförd till koncentrationslägret Theresienstadt. Det lyckades Hans Fuglsang-Damgaard att sända både hälsningar och matpaket dit. Tyskarna tillät också en dansk delegation att besöka Max ­Fiebiger. En av danskarna lyckades viska till honom: ”Kungen och biskop Fuglsang-Damgaard hälsar till er.” 

Max Fiebiger överlevde Theresienstadt. Efter kriget skrev han i sin bok Theresienstadt: 

”Mina läsare må att se in i min själ och se vad där skedde i detta ögonblick. En hälsing från Kungen! En hälsning från Biskopen! En hälsning från Danmark till fångarna, till slavarna, till människor som måste räkna med att bli utplånade! En hälsning hemifrån!” 

Max Fiebiger skriver: ”Vilket välsignat land, där en kung och en biskop sänder en hälsning till en jude.”

Biskopens ställningstagande var inte riskfritt. Judar på flykt fick ett säkert gömställe i biskopsgården. En portvakt i biskopsgården avvärjde ett attentat. Man grävde till och med en hemlig gång från biskopsgården till universitetet. Uppmaningar att fly till Sverige blev avvisade av Fuglsang-Damgaard. Varför blev han inte gripen? En teori är att Dr Werner Best insåg att ­Tyskland skulle förlora kriget och därför ordnade ett antal ”livförsäkringar” genom åtgärder som kunde förbättra hans situation vid en rättegång efter kriget. Faktiskt undgick han också en dödsdom, när han ställdes inför rätta i Danmark efter 1945. Ändå hade han beordrat mordet på Kaj Munk.

Boken om Hans Fuglsang-Damagaard har en dubbel dramatik – de danska judarnas och hans egen.

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.